Föreningar


FÖRENINGAR I RISLIDEN MED STADGAR

Föreningar En sammanställning av några föreningar som verkat i Risliden
Byastadgan från 1875 till i dag De bystadgar som gäller i dag
Tjurföreningen Tidig förstod bönderna nyttan med avelsarbetet inom mjölkproduktion
Rislidens bygdeförening Stadgar som reglerar arbetet för Rislidens bästa
Här finns stadgarna till det första biblioteket i Risliden Tidigt var Rislidenborna läsinteresserade
RLF Riksförbundet landsbygdensfolk  
Jaktvårdsföreningen  
Fiskevårdsföreningen  
NTO National Tempel Orden  
Bönhusföreningen  
Protokoll som fördes vid bildande av Rislidens ytterbelysningsförening Sammanställning av gamla protokoll
   


 

Full pott med 1992 års Risliamatörer


 Samen Anti Frank i samspråk med Ulf Lindfors i Risli amatörerna

NORSJÖ


Någon direkt anknytning till namnet "Byxljummet Hembränt" var svårt att hitta i årets nyårsrevy av Risli'amatörerna. Under bältet‑numren var fåtaliga och satte på intet sätt någon prägel på föreställningen.
Nej, som vanligt var det sången och musiken som var de helt dominerande inslagen. Det är också just det som gett Risli'amatörerna sin karaktär, ett välsjungande och välspelande gäng, med roande och fyndiga sketcher. Det är väl också det som var orsaken till att Norsjö kommun tilldelade Risli amatörerna 1992 års upplaga av kulturstipendiet. Ett erkännande så gott som något.
Det är samma gamla gäng som förr om åren. Ulf Lindfors är tillbaka, efter ett sabbatsår. Med den ledande rollen som sambandspratare och presentatör där så erfordras. Premiärprogrammet hade ett oväntat bra flyt och man fick en känsla av att man satsat hårdare än tidigare på inövningen av de smådetaljerna. Sånt gör att numren sammanlänkas och man slipper den besvärande och nästan oundvikliga dödtiden.

Lokala inslag


De lokala inslagen var många. Motionsdansen på Medan hade sin givna plats. Med en nog så ålderstigen publik, men dansant och tidsmedveten. "Täppas" Forsberg sig besökte hålan Norsjö och rapporterade från sitt besök. Samen Anti Frank, i Anders Franssons skepnad, berättade om nya rön inom rennäringen och Anders var även involverad i en rolig sketch om myggslagsmålen i sommarstugan.
I intervjun med Zaida (Mikael Lindberg) besvarade hon en mängd brev från lokala politiker, där hon på sitt självklara sätt beskrev var de skulle hitta tappade saker. Den traditionella julsagan, en travestering på ”Kalle Ankas” Jul gick i år under namnet ”Carl Bildts Fot‑O‑Grafiska Exp”.

Sånginslagen, ryggraden


Även om sketcherna var roliga och lockade till skratt var det ändå sångnumren som var den definitiva behållningen. Dosorna, kvartetten bestående av Birgitta och Gunilla Lindström, Arianne Buhr och Anki Lindgren, är samövade och välsjungande och bjuder på njutbar sång såväl solister som i grupp. Birgitta, som dess­utom är kapellmästare i revybandet ”Getarkåkens Hot Top Band” ­ har en otrolig förmåga att hålla samman musiker och sångare och avskapa den kvalitet de har. De växer i rutin och kunnande för varje år, det märks inte minst i hur de rör på scen.
En otroligt bra insats gjorde även Mikael ”Ilo” Lindberg i sitt framförande av det bekanta stycket ur musikalen Chess. Men
så belönades han också av kvällens längsta applåd.
Premiärpubliken gick utan tvekan nöjd från ”Mini Globen”­ i Risli­den på trettondagsafton. Den tionde upplagan signerad Risli amatörerna var mera väloljad i sitt framförande än sina föregångare. Det tempo vi tidigare efterlyst är klart förbättrat.
Nu ser vi fram emot jubileums­föreställningarna. De tio åren med ”Risliamatörerna”.
‑ ‑ HENNING GRAHN
 
 
 

Fiske

Fiske
Fiske och fiskeredskap
När den första nybyggaren Herman Olofsson år 1767 kom att bosätta sig vid Tjipträskets stränder, hade han säkert mycken möda att skaffa föda för sig och sina familjer. Då var fisket en tillgång man måste tillvarataga för att överleva. Med vilka fiskeredskap fångade dessa nybyggare sin fisk‌ Sannolikt med småhandknutna nät, ljuster, ljuster, "kattisar" tinor av vide och krok. rokar skurna av torr grankvist var mycket användbara. När den första noten kom till användning i vatten är svårt att bestämma men troligen någon gång i mitten av 1800-talet. Den noten var bunden för hand av lintråd eller hampa, terlnarna var av tagel, kilbrädan, ginträ och flöten "flarar" av granträ. Sänken gjordes av näverpungar med sten, (taskor). Sänken av renhorn förekom i de äldsta fiskenotarna. Flöten och sänken voro fastsatta i telnarna med remmar av näver, björkrot eller annat material som blev tåligt vid impregnering med "talningen". De fiskenotar som kom till användning i dessa fiske sjöar tiden 1900 till 1960, var hopsatta av fabriksknutna notslingor av bom-ullsgarn. Terlnen var av dubbelslagen hampa. Monteringen på terl-nen av dessa notstycken, "boning", skulle utföras så att den nedre terlnen blev 3 tum längre än den övre pr famn. Då kom noten genom vattnet i tättslutning och högg mindre i botten. Längden på dessa fiskenotar varierade men var i allmänhet 40 eller 50 famnar. Djupet vid kilen 10 till 12 fot. Maskstorleken i kilen och dess närhet var 36 varv per aln. Det var för att fånga siklöja som mask- storleken var så liten. Någon gång i slutet på 1800 talet kom ett förbud för notfiske på våren. Man fick inte bedriva notdragning under sommaren då sländorna har sin svärmningstid "fereltiden", då kom siken mot stranden och lekte, de gav stora fångster. Siklöjan gav största fångsterna i oktober. Notar av nylontråd kom först till användning i trakten på 1960- talet och de var då monterade på terlnar av plastnylon. Nätet eller "Langnen" har kommit till stor användning av Rislidens bebyggare som fiskredskap. Vid siklöjans lek, som infaller kring Oskar dvs. den 1 december, läggs näten under isen vid grund och stränder. På våren läggs de ut för gädda. De har sin lektid omkring Erik dvs. den 18 maj. Då använde nät av starkt garn med stora maskor. När vårfloden kom upp på stränderna och gäddan var i lektagen, var bössan och ljustren fina fiskredskap, men de äro nu förbjudna. Nätet användes även lugna soliga sommardagar, då man skrämde fisken från stranden, sedan nätet lagts i båge utanför. Det benämndes "skärr". Då hösten kom, lades nät för Siken, som då hade sin lektid. Det var första veckan l oktober eller omkring Mikaeli, som de största fångsterna av sik togs. Nätet har utvecklats genom tiderna, först från lingarn till bomullsgarn i slutet av 1880-talet, så från bomullsgarn till fiskenät av nylon, de sistnämnda blev allmänna på 1940-talet. Nätet skulle monteras så, det gäller även idag att den nedre terlen skulle vara 4 tum längre per aln än den övre. När näten lades under isen, användes en lång stång av smäcker gran samt en klyka och krok av lövträ. Detta var för att få ner nätlinan under isen. Nu använder fiskare sedan 1930 en patenterad "isbjörn" som går ut med nätlinan under isen. Ryssjor är ett fiskredskap, som varit i bruk i långa -tider, först gjordes de av vide, senare av olika sorters garn. Den lades ut på vintern för lake, när den hade sin lektid i mitten av februari. Ryssja användes för gädda och abborre i Norbäcken på våren, när dessa fiskar skulle upp i Vajsjön. Ryssjor med armar användes i sjöns vikar. En mycket gammal metod var "lakastickan", som gillrades när sjön frusit till. De var skurna i två delar, man får på så sätt tre taggar som riktar sig åt olika håll, och dessa snidas så de får en tums längd. Tafset en stark lintråd fästes med ett halvslag i stickans förgrening. Från hål i isen sättes en lång vidja "spraut" i vilken tafset med agn och inneliggande sticka knytes fast ner till sjöbotten. När nu laken sökte födan och svalde den agnade löjan, var stickan lika effektiv som en krok av stål. Metet med spö, rev och krok är ett fiske som äldre och yngre idkat i alla tider. Drag efter roddbåt förekom rätt mycket förr i tiden. Det var ett fiske som en del utövade under ljusa sommarnätter. Fiske med kastspö är den moderne fiskarena hobby. Mjärden är ett fiskredskap, som började användas i Norsjötrakten omkring 1910 och som fortfarande är i bruk vid abborrens lek i maj. Den formen av fiske är mycket givande.
Båtar och notrep
Tjipträsket  (Klippträsket eller Kippträsket), idag Norsjö socken (Kippe treskitth, Kieppettresk 1561). Brukades från Hökmark. Vallen. 100. Månsträsket, Burträsk socken (Mansse treskitt, Mens Tresk 1561). Brukades från Hökmark. Vallen. Redan på 1200 talet fanns jägarfolk som vandrade efter sjöar och dit villebråd drogs mycket talar för att dessa fjällfiske bönder lejde avkommor till dessa att sköta fisket åt bönderna. Man bör komma ihåg fiske framförallt gädda var en stor export artikel från Skellefteå och Lövångers hamnar på 1500 och 1600 talet. Den största inköparen var handelsmän i Stockholmsområdet.
Man använde olika fiskemetoder, avpassade efter årstiden. På somrarna brukades nät och krokfiske, och under mörka höstkvällar ljustrades fisk. Sedan vattendragen belagts med is, brukade man ibland klubba lake. Laken åt man dock mera sällan, emedan den saknade fjäll och ansågs således opassande som föda (se 3. Mosebok, kapitel 11).
Laxfisket inom socknen har inte varit särskilt givande, trots att lax släktet var representerat i flera sjöar och åar. Av fiskerilängden i 1679 års; jordebok framgår, att laxfisket i Norsjö ej beskattades. Däremot har bönderna i Norsjö by och Långträsk på förts skatt för abborrfiske. Så sent som år 1852 hade bönderna i Norsjö by att till kronan inleverera 1 Lispund (8,5 kg) torkad abborre. När det gäller byn Risliden är finns lite dokumenterat vad  gäller beskattning av fisket.
I mitten av 1800-talet utfärdades av länsstyrelsen en fiskeristadga, som bl. a. Förbjöd användandet av fiskredskap med mindre maskor än 1 decitum. Bestämmelsen hade som följd, att man icke kunde tillgodogöra sig den i många sjöar förekommande siklöjan, som nu fick självdö i vattendragen. Man kan förstå, vilken besvikelse den nya stadgan förorsakade bland den fiskande befolkningen, som framförde sina klagomål inför kommunalstämman. Särskilt hårt drabbades norsjöborna av denna bestämmelse under nödåren på 1860 talet, då det säkert skulle ha varit en lättnad i mångas mat bekymmer, om den goda löjan fått dryga ut den knappa mathållningen.
Hänvändelse hade gjorts till länsstyrelsen om ändring i gällande fiskeristadga, men de sakkunniga hos länsstyrelsen avstyrkte framställningen under motiveringen, ett denna fisksort icke förekom i vattendragen inom Norsjö socken.
Den 1 november 1879 behandlades frågan av kommunstämman, som beslutade att hos länsstyrelsen begära en utredning i den för ortens fiskare så viktiga frågan. Stämman föreslog, att länsagronomen, som även hade att vårda sig om fiskerinäringen, måtte verkställa - undersökning angående löjans förekomst. Som lämplig tid för utredningen rekommenderas stämman, 1 - 15 december, då löjan har sin lektid.
Undersökningen kom till stånd och verkställdes under tiden 15 -17 december och resulterade i att agronomen konstaterade löjans förekomst i Norsjön, Qvammarn, Gissträsk, m. fl. sjöar. Den gjorda utredningen fick till resultat, att länsstyrelsen den 1 oktober 1880 vidtog den önskade ändringen i fiskeristadgan. Och därmed förklarade sig kommunalstämman nöjd, och glädjen var stor bland fiskarna i Norsjö.
Allt eftersom jordbruket och boskapsskötseln ryckte fram under senare delen av 1700-talet och blev huvudnäringar, minskade betydelsen av jakten som så småningom övergick att bli ett tidsfördriv. Fisket förblev dock en viktig försörjning för många och är det ännu i dag. Norsjön måste anses som en av de fiskrikaste insjöarna i vårt land, och värdet av den fångade fisken uppgår till betydande belopp. År 1915 bedrevs fiske i Norsjön av 60 personer. Den kontanta inkomsten av fisket uppskattades till minst 6.000 kr. Värdet av den fisk, som förbrukades i fiskarenas egna hushåll, var sannolikt mångdubbelt större.
För fiske i Norsjöns bygdens sjöar användes båtar av olika typer. Det var säkert båtbyggare med bland de första nybyggarna. Men deras namn är det ingen som numera känner. Vid sekelskiftet 1800-1900 var det två som byggde båtar. Tidigare fanns andra inom Norsjö det var bland annat Janne Näsvall och Mosses Dahlberg. De båtar som bygdes av dessa båtbyggare voro mycket användbara för notfiske. Den platta båtbotten var bra när noten skulle läggas i båten efter ett notvarp. Båten flöt mot stranden på mycket grunt vatten intill "nothjalpa" och det blev lätt att få noten i båten.Tillverkning av dessa båtar "kinningbåtar" var ett hantverk av sakkunniga män. Kinningbräderna skulle klyvas och täljas av kärn- frisk furu. Vad som var det svåraste var, att hitta furor som voro "arnsjönsh" vridna motsols, "rättönsh" vridna eller medsols vridna var däremot Ingen svårighet att finna. Många furor blevo skadade, när båtbyggaren var på jakt efter en "arnsjönsh" vindtall. När den var funnen och uthuggen togs en 6 fots klabb från stockens rotända. Många gånger klöv man stockarna i skogen och bar virket på axeln hem. Nu kunde båten byggas. Man gjorde den platta botten i ordning. Stävkrokarna gjordes av vackert böjda myrtallar. Det var träd som på grund av den lösa myrjorden inte orkat stå upprätt som plantor, men under uppväxttiden böjt sig upp mot solljuset och vuxit som bågar. Kinningbräderna täljdes och hyvlades och fastgjordes vid båtbotten med trä narar, i stävkrokarna med handsmidd spik. Borden eller båtens sidobräder kunde då läggas och fastspikas och det var Inte någon svårighet. för det blev ingen vridning på bordbräderna. Som vattentätning mellan borden lades remsor av hampsäckar dränkta i trätjära. Som spant inuti båten användes naturligt vuxna krokar av furuträ. Stävbrädan "stammenbrea" som var sista förbindelse- biten mellan översta bordläggningsbräderna, och stävkrokarna, den gjordes av en färsk granstubbe. Årtullarna höggs ut från gammelfurans kvistiga krona. Båtar av annan typ utan "kinningar" benämndes (håpar) och de blevo med tiden dominerande. Bröderna Erik och Edvard Johansson Bodan, tillverkade dessa båtar i stort antal. En som byggde många båtar på senare tid var Magnus Sandström från Kattistjörn Magnus Sandström byggde mer båtar för rodd. Notrep av björkvidjor användes av samer och nybyggare, som hade sina boplatser vid stora fiskrika sjöar. När fiskenotar kom användning, måste man ha tillgång av rep. Vidjor av björk starkt och bra material. Att vrida björkvidjor och slå en rätt svårbemästrad hemslöjd. Men de gamla fiskargubbarna kunde detta hantverk. Vidjorna som skars av björkplantor skulle ej vara frodvuxna, bäst var undertryckta vidjor som inte växt för fort. Vidjorna skars och bars hem från skogen, skrapades rena från bark och lades att uppmjukas (sangen) i någon vattensamling eller ett dike. När vidjorna blivit sega började vridningen och repslagningen. Det gjordes tvåslagna rep men mycket bättre blevo de treslagna. Dessa lågor bra i handen när fiskargubbarna drog noten mot land. Det förekom olika längder. Ett helrep skulle vara 30 famnar långt. Vrida en vidja var en rätt svår konst, men de män som gjorde notrep av vidjor vore vana från barndomen. De hade varit vallpojkar och vridit vidjor till träljar "klavaträlj" för kor och getter. Om de män som drog not ville lägga noten långt ut på sjön repslagaren gjort ett sinnrikt hopkopplingsfäste, likt ett bältspänne. Detta vidjelås kom till användning i kreatursträljar, grindlås, håband till båtar och notrep. Andra saker som tillverkas av vidjor var "svegarn", trampor, "hajbänne", ämbar, samt gångjärn i grindar. Det förekom också att man göra sängbottnar av vidjor.
Fiskevårdsföreningen i Risliden
Fiska gjorde de första bebyggarna i Risliden. Fisken var ett bra tillskott i fråga om mat. Man åt den nyfångad med också gravsaltad (och jäst = vibrånne mårten), rökt eller torkad. Torkad gädda kunde man göra lutfisk av. Fisktillgången ansågs så bra att man fick t.o.m. betala skatt. Fisksorterna var gädda, abborre och mört. Flitigt fiske gjorde att tillgången på fisk givetvis sjönk. 1940 - talet. Vår generation har andra önskemål och resurser när det gäller fiske.
Byborna bildade en fiskevårdsförening, som utför ett gott arbete även i fråga om miljövård. Första åtgärden var att köpa en not och fiska bort mörten. Sedan planterade man in gädda. Detta blev en kort historia. Inplantering senare har gällt harr, öring och regnbågslax. Året 1987 har 2000 Harryngel inplanterats i Kvarnån.
Årsstämma den 7 maj 1988
1. Förslag om nytt fiskevårdsområde där hela sjösystemet ingår. Till dess att beslutet är klart arbetar fiskevårdsföreningen som tidigare.
2. Regnbågslax 550 kg inplanterad i Maratjärn. Öring inplanterad där tidigare.
3. Försålt 770 dygnskort för 29 350 kr. Cesiumhalten har legat rätt hög: sik, abborre 4104 Bq, gädda 1730 Bq. Nu är den på nedgång.
4. Vattenprover tas varje år. Inre Kippträsket hade 1982 Ph 6,21, år 1987 Ph 6,5 Alkalitenten är för låg men kalkning är ej nödvändig än.
5. Vassbekämpning och biotopvård.
6. Ferieungdom har rensat och snyggat upp runt stränderna.
7. Kastbryggor ska läggas ut.
8. Fisketillsyningsmän 6 st. har utbildats.
9. Kurs i flugbindning
10. För att stärka ekonomin hade föreningen anordnat ett juljippo. Sverker Lindström är ordförande. Fiskevårdsföreningens arbete är ett arbete "i tiden". Våra sjöar och vattendrag måste numera vårdas för att ge vår generation utbyte på fritiden. Allt enligt fiskevårdsföreningen i Risliden. Källfakta: Norsjö utredningen och Risliden förr och nu.
Liknande anslag var uppsatta Kippträsket:
K u n g ö r e l s e.
 
Angående Rislidens fiskevårdsområde, området omfattar fiskevatten inom Rislidens och Tallidens, ägor samt i yttre Kippträsket Barlidens ägor.
                      Bestämmelser rörande fisket och fiskekortsavgifter.
Fiskekort för enbart sportfiske för fiskerättsinnehavare och inom området boende personer kostar för år 1:50, dito för utom området boende kr. 5:‑  per år, dagkort kr. 1:‑.
Skolungdom får meta utan fiskekort i Kippträsket, för mete i Kvarnån erfordras fiskekort å 1:50 även för skolungdom.
Fiskeredskapsavgifter: För nät med maskstorlek 12 varv/fot och större kr. 1:50/nät, nät 13 varv / fot och tätare avgiftsfria. Ryssjor 1.50  / st. mjärde 1:50 / st. saxar 20 öre / st. angeldon 50 öre / st. Avgift för not l0:- kr. per år.
Angående saxfiske efter 1 mars till islossningen gäller för inom om­rådet boende, att varje hushåll ej får använda mer än l0 saxar och att en extra avgift av 20 öre per / sax måste betalas för fiske med sax under
nämnda tid. Överträdelse beivras med vite av 25:‑ kr.
All fiskeredskap skall vara märkt med ägarens namn eller initialer. Stakar och gamla mjärdar f år ej lämnas kvar i sjön efter avslutat fiske enär de misspryder och utgör ett stort hinder för notfisket.
Fiskevårdsföreningens not utlånas mot en avgift av 5.‑ / dag efter hänvändelse till Axel Forsberg eller Arvid Brännström.
Gäddor under 40 cm. skall släppas, minsta mått å Harr 25 cm.
Uppgifter om fångad gädda, sik och harr skall före årsskiftet inlämnas till fiskekortsförsäljaren.
Avgifterna för fiskekort och redskapsavgifter går oavkortat till fiskevårdande åtgärder såsom inplantering m.m. varför det bör ligga i varje fiskares intresse att lösa fiskekort.
Fiskekort säljes av föreningens kassör Axel Forsberg, Risliden.
 
Risliden den 1/5 1962.
För Rislidens Fiskevårdsförening
S t y l r e l s e n.

MARATJÄRN
Areal: 24 ha Allmän beskrivning Maratjärn är ett av Norsjö kommuns förnämsta "Put and Take" vatten. Ligger c:a 1 km v. Risliden, på vägen mot Ajaur. Avståndet från Norsjö är c:a 20 km och från Norsjövallen ytterligare c:a 7 km. Maratjärn är ett utomordentligt sportfiskevatten och utflyktsmål för befolkningen i omradet. Närmaste camping och stugby är Rännudden.
Lst. poäng: 7 Vattenkvalité. Någon vattenundersökning har ej utförts i tjärnen. Man bör dock så snart som möjligt undersöka vattnet. Fiskbestånd Fisk som utplanterats i Maratjärn, är 2 års somrig och "laxartad" fisk. År 1982 Öring 1 000 st, Bäckröding 1 500 st. 1983 Öring 1 200 st.
Bevarande eftersom Maratjärn är ett av kommunens bästa "Put and Take" vatten bör en fortsatt satsning ske. Under en följd av ar har stora ekonomiska investeringar genomförts, bl.a. i service och trivsel, eldhus med toalett samt två styck vindskydd har byggts, vassröjning och ombyggnad av dammar utförts. Förvaltning och upplåtelse vattnet förvaltas av Rislidens fiskevårdsförening, med ett flertal vatten.
Fiske i Maratjärn är tillåtet från och med mars, till omkring 1:a maj. Efter 1:a maj utplanteras ny fisk. Nypremiär sker omkring den 15:e juni, för att sedan vara öppen till isen lägger. Vid premiären i juni 1983 och 1984 hade man ordnat med en fisketävlan. Föreningen bedömde tävlingsinslaget som positivt varför man har beslutat om att fortsätta denna premiärtävling. En aktiv förening Fiske och miljövård.
Fiske i Maratjärn får endast ske med handredskap, från land och is, under den tid fiske är tillåtet. Det är förbjudet att fiska från båt eller annan farkost. Rislidens fiskevårdsförening som omfattar Maratjärn, Inre och Yttre Kippträsken samt Kvarnån. Efter en nedgång av antalet fiskedygn under 1982, kan nu föreningen visa på en kraftig ökning under 1983. (se tabell)
År 1981 såldes 156 st dygnskort 7 st 2/dygnskort 19 st säsongskort.
År 1982 139 st dygnskort 14 st 2/dygnskort 18 st säsongskort
År. 1983 236 st dygnskort 5 st 2/dygnskort 13 st säsongskort 2 st veckokort 11 st säsongskort (ung.)
Ovan redovisade fiskekortsförsäljning gäller Maratjärn. Med tanke på den ringa försäljningen av 2/dygnskort som skett, så bör man överväga att ta bort dessa. Den utplanteringsmängd av fisk som sker i dag, är ur ekonomisk synpunkt vad föreningen orkar med. Man bör från kommunens sida kunna prioritera vissa vatten, vad gäller storleken på bidrag för utplantering av fisk. En av dessa prioriteringar skulle i sa fall vara Maratjärn. Pa ett flertal ställen runt sjön har vassröjning utförts. Utplantering av fisk har i stort följt det behov som funnits. Dock har ett tilltagande sommarfiske fått till följd att vinterpremiärerna visat dåliga fångstresultat, på grund av för lite fisk i vattnet. Detta har i sin tur medfört att premiärerna på vintern lockat allt färre fiskare. En ökning av utplanteringsmängden bör ske sa snart det ekonomiska förutsättningarna sa tillåter.
För att locka fiskare och få ett jämnare fångstresultat under hela sommaren, bör man göra flera utplanteringar med ett färre antal varje gång. En utökad fiskutplantering bör ske i samband med att kommunen marknadsför Maratjärn som ett av kommunens attraktivaste "Put and Tak vatten. Fiskeservice och bevakning.
Med en ökad marknadsföring av Maratjärn följer automatiskt en ökning av antalet fiskedygn. Detta medför i sin tur ett ökat behov av service och bevakning, ex. tömning av soptunnor, uppstädning, målning, kontroll av fiskekort m.m. Vid Maratjärn finns 2 st vindskydd och 1 st eldhus samt toalett. Spångning av fiskestig över myren på östra sidan har gjorts. Ytterligare spångning bör utföras på norra sidan, öster om vindskyddet. samt vid utloppet i västra delen av tjärnen. En ökad bevakning av sjön bör övervägas. Så respekten för fiskets regler efterlevs, samt att fisket får en bättre status. I korsningen mot Ajaur bör en hänvisningsskylt placeras, sa besökande till Maratjärn lättare finner fram till sjön. Som serviceåtgärd bör ved finnas i anslutning till vindskydden och eldhuset, detta för att undvika okontrollerade vedhuggning av närliggande skog. En del förfrågningar om övernattningsstugor vid sjön har gjorts av besökare vid sjön. Man bör tillsammans med Rislidens fiskevårdsförening, Rännuddens camping och kommunen utreda behovet av att placera 2 - 3 stugor vid sjön. Riktlinjer och förslag.
Bildande av fiskevårdsområde, som skall omfatta Maratjärn, Inre och Yttre Kippträsken, Kvarnån, Månsträsket, Storträsket, Kattisträsket och Langträsket.
Byggande av spång vid norra och västra stranden, kan utföras av ungdomslag eller som feriearbete.
Utredning av behovet och möjligheterna att anskaffa övernattningsstugor till Maratjärn.
Prioritering av bidrag från kommunen.
På sikt bör utplanteringsmängden ökas.
Inköp av skylt för placering vid korsningen till Åmsele.
Fiskekortspriserna bör ses över.
På sikt bör en fiskekortsautomat placeras vid korsningen till o Åmsele.
Marknadsföring via kommunens broschyr.

Forna tiders jakt

Forna tiders jakt
Forna tiders jakt och fiskeredskap var:
Jakt och fiske i Risliden med omnejd och de redskap man använde, den skriftliga sammanställning gjord av Lars-Åke Lundgren.  
Källfakta:
Studiecirkeln ”Jakten förr och nu”
Norsjöboken
 
 
Armborst, självskott, slungspjut och fallgropar, för vild Ren (finns ett antal gropar efter vägen mellan Ajaur och Risliden). Då användes med största sannolikhet även flak och snaror. Vi förflyttar oss till tiden i slutet av 1800 och början av 1900. Då är vi inne i vårt minnesområde. Lodbössan var då l bruk i bredd med en del nya vapen. Detta vapen var tidigare försedd med flintlås. Lodbössan var en mynningsladdare och skytten måste vara försedd med ett "kruttyg" som bestod av: Kruthorn, knallhatt horn, läderpungar för "kulor och repat lin eller hampa, smörj- flaska med klövflott. Laddstaken hade sitt fäste under pipan. År 1867 fick armén ett nytt gevär: Det var ett gevär med Remmigtonlås patroner av mässing samt slutstycke som låstes av den rullande hanen. Det var upptakten till skjutvapen av modernare typ. Någon gång under 1880 köpte Jakob Dahlberg med flera, hagelgevär med stifttändning. Stiftet från patronhylsan stack upp ur pipan, där den anslöt mot gevärets stoppklack. Dessa gevär var dubbel- pipiga och hanarna kom nära varandra. Omkring sekelskiftet kom även för Rislidens jaktmän mera lätt hanterliga skjutvapen till användning. Det var Huskvarna jaktgevär (här fanns också några importerade märken som inte finns kvar idag) både för kula och hagel. Nutidens moderna vapen: Nämligen älgstudsare med mausermekanism och hagelgevär med Hammerlerssystem och osynliga hanar är de gamla vapnen mycket överlägsna. Fångest utan bössa var inte ovanlig i tider som vårt minne kan omfatta, vi som är deltagare i Norsjöundersökning 1968/69. Då första världskriget pågick var det ont om mat. Man trotsade lagar för skaffa föda. Fågel och hare bars hem från skogen och blev ett icke oväsentligt tillskott till matförsörjningen. Flak och snaror gillrades efter gamla beprövade metoder. Flak om hösten på skogsstigar för fångst av gråfågel, snaror vintertid för ripa och hare. Flak-gillret var gjord av 6 stockar 7 eller 8 fots längd, kluvna i ena änden där en träspjäla kilades in för att hålla stockarna på samma plan I mitten lät man stockarna skiljas något, så det blev en springa där slog man i en pinne, som hade två uppgifter, dels att hålla flaket i sidled, dels för gillerställningen som bestod av trampspång, gillersticka och en liten av vidja vriden ring. Fallhöjden på ett flak skulle vara så hög-,att en tjädertupp kunde obehindrat gå under. Snaror kom till användning på vintern, när ripflockar kom ut till myrkanter och sjöstränder. Haren snarades av fångstmän vid ängslador och odlingsbryn. Stocken var ett giller för små. Fågel. Lämplig fångstplats var Hulten ute på stora myrar. Gillret gjordes av två stockar av 9 fots längd, den ena av stockarna var täljd på ena sidan, så att den platta sidan låg stadigt mot marken, den andra lades ovanpå. Fyra pålar slogs ned för att hålla styrning på fall stocken. När fågeln vidrörde gillerstickan, föll stocken. Vintertid högg fångstmannen smågran och kojade in sina stockgiller. Stocken gillrades i bäckar för utter. Då lades den undre stocken så att bäckens vatten fick rinna någon tum över undre stocken, sedan sattes tätt med pinnar mellan den och botten. Den övre stocken gillrades upp till lämplig fallhöjd. Jakt och fångst av pälsbärande djur var mycket eftertraktad för den inbringande kontanta pengar. De första 20 åren av 1900-talet var det många av Rislidens byamän som jagade på hösten och förvintern. Ekorren sköts efter skällande hund, och räv gillrades med klyktång och tramp-sax. Lekatten fångades med stora råttgiller eller mindre brädflak. Ett lodjur sköts på 20-talet i närheten av Norsjö by av Konrad Lundmark. Spår av järv förekom, däremot har varg och björn länge varit helt borta ur markerna. Förr blev jakten på sjöfågel lovlig den 11/8 nu blir den det 25/3. Jakt på sjöfågel bedrives rätt mycket även i nutid.
Jakt och Fiske
Ända fram till mitten av 1700 talet var jakt och fiske huvud näringen i Norsjö, och matförrådet utgjordes mest av kött och fisk. Skogen var rik på villebråd, som flitigt jagades antingen för köttets skulle eller för de värdefulla skinnen.
Fångstgropar, som påträffats under denna tid, vittna om hur man tog större villebråd, såsom björn, lo, järv eller ren. För jakten av fågel och mindre pälsbärande djur användes giller av olika typ, men även spjut och pilbåge kom till användning.
Att pilbågen under 1500 och talet ofta användes finner man av den jaktskatt, som man erlade till kronan. Den kallades bågskatten och erlades årligen med 1/2 öre för varje person, som
bedrev jakt. Det var först under 1700 talet man började bruka den s. k. lodbössan, och då blev det riktig storjakt. Villebrådet skattades allt hårdare, och i mitten av 1700-talet var älgen så gott som utrotad.
Pälsverk var före 1800-talet för norsjöborna en viktig handels- och bytesvara på de stora marknaderna vid kusten. I detta sammanhang kan nämnas, att tillgången på bäver synes ha varit rätt god. Därom vittnar också de många ortnamnen på bjur (bäver) inom socknen: Bjurträsk, Bjursele, Bjurheden, Bjurfors. Som följd av den kraftiga beskattningen av bäverjakten blev även den utdöd. Det inträffade i mitten. av 1800-talet.
Att tillgången på storvilt var riklig finner man av beslut, som fattats i sockenstämman. Den 23 januari 1831 beslutade stämman, att skottpengar skulle utgå för björn med 3 riksdaler, för varg 2 riksdaler, för Lo I och för filfras (järv) med 1 riksdaler. På stämman den 7 mars 1852 lämnas uppgiften, att inom socknen fanns en mängd "odjur", mestadels filfras, varför beslut fattades om att öka skottpengarna på järv till 5 riksdaler. Den 7 februari 1864 beviljade sockenstämman 5 riksdaler till en lapp, som dödat en järv. I mitten av 1800-talet började älgstammen att öka, och man vidtog åtgärder för att söka skydda den. År 1876 beslutade stämman att, åt den som upptäcker och kan bevisas olovlig älgjakt skall utgå en ersättning av 25 kronor för varje dödat djuren ganska aktnings värd summa efter den tidens penningvärde. Emellertid upphävdes detta beslut år 1890. Den 29 mars 1880 konstaterades, att kringströvande hundar anställt stor skada på skogsfågel och hare. Stämman beslutade, att hundar ska hållas bundna under tiden 1/6 - 20/8. Den som har hund lös under nämnda tid skall för varje gång åtal sker böta å kronor, vilka böter till föll socknens fattigkassa. 
Tjugo år därefter behandlade stämman frågan om införande av hundskatt. Förslag har framkommit om 5 kronors skatt för alla hundar, som nått ett års ålder. Efter en lång och tidvis häftig diskussion företogs votering. Med 1580 ja mot 1516 nej antog stämman förslaget om 5 kronors hund skatt. Men på nästkommande stämma upptogs fråga n till ny behandling. och efter överläggning beslutade man att återta sitt tidigare fattade beslut.
Jaktvårdsföreningen, den bildades 1947.
Rislidens jaktvårds område bilades sommaren 1947. § 1. Jaktstämma den 16 juli 1047. § 2. Till styrelse valdes. Ordförande Martin Larsson, övriga styrelsemedlemmar Knut Andersson, Herbert Jakobsson, Thorvald Eriksson. Ersättare. Kronjägare J. M. Hansson, Faktor Larsson för Robertfors AB. Han kallades bara så hoppas han hade något förnamn men vi vet ej vad. Han blev känd som en hetsig och aggressiv person under de tio år han medverkade. Till första revisor valdes Alrik Lundgren och Karl Lindfors. JVO. Var under de tio första åren tio ggr. Så stort som idag ca. 9400 ha mot idag 4700 ha. Då ingick även Karltorp, Brännäs och Stensborg, utöver det som finns idag. Att vara jägare då var ganska tufft, det fanns ju inga vägar på den tiden, knappast cyklar åt alla dessutom fanns inga kortvågsradior. Första tiden var det mycket restriktioner kring jakten och jakttiderna. Älgjakten bestämde ofta hur småvilt jakten fick bedrivas. Avskjutningar inomområdet den första tiden av älg var 2 tjurar, huruvida detta var sanktionerat av Länsstyrelsen framgår inte helt säkert, vad som är säkert var att bara en älg sköts. Avgiften för en fälld älg var 75 kronor. Som jämförelse kan vi säga att på 90 talet var snittet för fällavgifterna 35000 kr på 6 år = 210 000 kronor På tre år i mitten av 80 talet sköts mera älg än de första 30 åren. Totalt har på de här 50 åren har 524 älgar fällts med en snittvikt på 140 kg, totalt 73360 kg kött.
Berättare: Gunnar Brännström
Älgtomt 1947 heter passet än i dag. Där sköts den första älgen seden föreningen bildats. Var det den första lovliga älgen som sköts i Risliden‌ Hur som helst var det en sensation i byn. Martin Larsson körde den på traktorsläp runt byn och visade den. Antalet jägare har varierat mellan 12 till 40. Antalet tilldelade älgar 1987 28 st. högsta antalet år 1986 34 st. Älgjakten är en återvändartid för utflyttade. Spännande dagar. Vem lyckas att få skjuta i år‌ Uppslaktning sker i Gunnar Brännströms ombyggda ladugård. Där korna förr stillsamt idisslade samlas jaktlaget för att ta reda på dagens resultat och dryfta vad som hänt i skogen. Jaktvårdsföreningen inplanterade bäver. Den kom från Faxälven. Bävern har spritt sig till andra områden och förökat sig bra. Numera jagar man den. Hösten 1987 sköts 8 st. Jakt på småvilt förekommer givetvis. Jaktvårdsområdet har årsmöte i augusti. Markägarna, 12 st., lämnar sin ersättning till byakassan enligt en underskriven överenskommelse (se majstämman). Jakten betydde mycket mer förr i tiden. Det berättas att Bränn-Pell gillrade 3 rävar en vinter. Hans inkomst på rävskinnen gav större netto än timmerkörarnas slit det året.
Även om jakten var av stor betydelse, synes fisket ha varit ännu viktigare för folket i våra bygder under 1500- och 1600-talen. Det var abborre, gädda, mört, sik och siklöja, som gav mest. Särskilt under missväxt åren var fisket av utomordentlig vikt, och den i vanliga fall så förhatliga mörten blev en värdefull tillgång och drygade ut matförrådet. Den saltades och jästes till ett stags surströmming (vibrunnefisken) och ansågs av många som en läckerhet. Gäddan torkades ibland och åts som lutfisk.

Ensamheten

Ensamheten
Redan på 1850‑talet planerade bönderna i byn Risliden i Norsjö något som kanske kunde liknas vid ett slags, sambruk.Norr om byn synades ut ett nybruk som ägdes gemensamt och kallades "Föreningen".
Men bonden Abraham Olofsson tillsammans med sin far, gick sin egen väg synade i sin tur ut ett nybruk i  närheten, och gav namnet Ensamheten. Namnet finns kvar än i dag, men Ensamheten består numera av tre gårdar om 17‑18 personer, alla släktingar till pionjären ”Abram Orsa”.
Ensamheten ligger några kilometer norr om Risliden. Man följer vägen rätt upp mot krönet av den ås på vars sydsida Rislidens gårdar har placerats. Därifrån ser man Ensamheten på andra sidan dalen, tre gårdar på berget ”Stora Kägel­lidens” sluttning.Enligt sägner skall én ”Abram-Orsa” ha uttalat att Risliden var för tätbefolkat därav flytten till Ensamheten. De kom att bygga ett stabilt nybygge som senare blev en större jordbruksfastighet med skatteplikt. Det första bostadshuset som byggdes i Ensamheten står fortfarande kvar mycket välbehållen och andvänds som sommarstuga i dag.