En liten historisk återblick om Risliden av Lars-Åke Lundgren

En liten historisk återblick om Risliden av Lars-Åke Lundgren


Lars-Åke Lundgren
Källfakta.
Studiecirkeln "Risliden förr och Nu"
Historik om Norsjöbygden.
Ernst Westerlund. Västerbottens Museum
Landsarkivet Härnösand
Ulf Lundströms bygdeforskning
Arne och Lars-Åke Lundgrens forskning.

Rislidens historia har ett mindre antal dokument samlats, om dess begynnelse och om de tidiga jägar folken som levde i dessa trakter. Men man får utgå från att historien om Risliden inte skiljer sig markant från olika orter inom Norsjö. De råder en del olika uppfattningar om hu byn Risliden fick sitt namn och när. Vad som man vet med stor säkerhet var att Risliden tillhörde Lövånger fjällfiske område på 1500 och 1600 talet enligt Ulf Lundströms forskning "Bönder och gårdar i Skellefteå socken "1539-1650".
År 1553 är antalet fjällträsk 90 st.
Bönderna i Lövångers socken hade 1553 tolv fjällträsk varav de flesta låg inom Skellefteå nuvarande kommun. Några sjöar låg i Vindelns nuvarande kommun.
Bygdeå socken hade sex fjällträsk och de flesta bland dessa låg inom Skellefteå kommuns nuvarande område. Något senare har Bygdeå socken fjällträsk inom Vindelns nuvarande kommun.
Då flera sjöar brukades av samma bonde har det ofta gått att identifiera sjöarna. Sjöarna som varje bonde har brukat har legat nära varandra. Har namnet på den ena sjön levt kvar så kan man leta den andra sjön i närheten. Fiskarens hemort är också en hjälp vid identifieringen av sjöarna. Bönderna i byarna runt Burträsk hade sina fjällträsk väster om burträskbygden, längs Risån och övre delen av Bureälven. Dock hade Ljusvattnet fiske år 1558 i sjöarna Ljusvattnet och Rotsjön vilka ligger söder om Sikån. Likaså fiskade bönderna i norra delen av Skellefteå socken i Jörns och Arvidsjaurs socknar. I byarna efter Skellefteälven och söder om älven fiskade man i Norsjö, Malå och södra delen av Jörns och Arvidsjaurs socknar. Nedan redovisas fjällträsken i ordning efter 1553 års längd." Först skrivs sjöns nuvarande namn och inom parantes skrivningen från 1553. Senare belägg på namnet har i vissa fall tillagts efter 1553 års belägg. Om namnet från 1553 inte har identifierats har namnet moderniserats. Dessa namn har markerats med en asterisk. Efter sjöns namn anges från vilka byar som brukarna av sjön kommer. Från 1610 anges brukarens hemvist om det skett någon förändring sedan 1553. Änges ingen by som brukare 1610 betyder det att samma by som brukade träsket 1553 brukade fiskevattnet 1610. Är sjöns identifiering osäker anges detta. På kartan har även osäkra identifieringar av sjöar angetts då sjön legat i närheten av en annan sjö gom varit säkert identifierad. Sist i tabellen anges de fisketräsk som tas upp i längder efter 1553.
Dessutom redovisas fjällträsken från Lövångers och Bygdeå socknar eftersom det underlättar identifieringen av sjöarna inom Skellefteå socken. Se även karta nedan. Lövångers socken hade fjällträsk längs Sikån och Bygdeå socken längs Tallån. Genom att presentera fjällträsken för dessa tre socknar får man fram samtliga socknars intresseområden i inlandet, vilket gör det lättare att se kontaktpunkter mellan samer och svenskar. Även sjöarnas namnformer är viktiga när det gäller identifiering av de bägge folkens utbredning. Fjällträsk i Skellefteå socken 1553-1 558 samt de byar som nyttjade dem byar som har beröring med Risliden, Norsjö. Risåträsket, Burträsk socken (Riiså tresk). Burträsk. Sjön hade sannolikt fast bosättning 1606. Sjön brukades ännu 1610. År 1568 hade Risåträsket och Stavsträsket drabbats av skogseld. Fångsten och näten hade brunnit upp för fiskaren varför sjöarna inte gav något detta år. Stavsträsket, Burträsk socken (Staff tresk). Burträsk. Sjön brukades ännu 1610. I dag är sjön en myr. Lövångers sockens fjällträsk finns samlade längs Sikåns och Sävaråns övre lopp amt i området mellan dessa åar. Holmträsket, Burträsk socken (Holme tresk). Bursiljum. Svarttjärn. Sjön brukades 1610 av en bonde från Villvattnet. Lossmenträsket, Burträsk socken (Losma, Låsman 1610). Bursiljum. Svarttjärnen. Sjön brukades 1610 av en bonde från Ljusvattnet. Lill-Holmträsket, Burträsk socken (Lisle Holm tresk). Vallen. Granträsket, Burträsk socken (Store gren tresk). Bodan. Sjön hade sannolikt fast bosättning 1606. Sjön brukades 1610 av en bonde från Villvattnet. Krokträsket, Burträsk socken (Krock treskitt). Bodan.
Tjipträsket (Klippträsket eller Kippträsket), idag Norsjö socken (Kippe treskitth, Kieppettresk 1561). Brukades från Hökmark. Vallen. 100.
Månsträsket, Burträsk socken (Mansse treskitt, Mens Tresk 1561). Brukades från Hökmark. Vallen. Redan på 1200 talet fanns jägarfolk som vandrade efter sjöar och dit villebråd drogs mycket talar för att dessa fjällfiske bönder lejde avkommor till dessa att sköta fisket åt bönderna.
Man bör komma ihåg fiske framförallt gädda var en stor export artikel från Skellefteå och Lövångers hamnar på 1500 och 1600 talet. Den största inköparen var handelsmän i Stockholmsområdet. Namnet Risliden kan komma från ordet "Ris" och som kommer av ordet risig och liden kommer av ordet bergsluttning. Namnet skulle kanske betyda en risig bergsluttning.
Senare i tiden säger en sägnen, att en vårdag i mitten av 1700-talet sågs en man troligen ättling till någon kustbo (fjällfiskare) komma med båt byn Kalvträsk i Burträsk socken. Han forslade en tung last, den bestod förutom en del matvaror och salt av yxa och en järnskodd träspade, lie fiskdon och lite kläder.
Mannen rodde och vandrade i samma riktning hela dagen, lasten var tung och dagen varm varför han rätt ofta måste stanna och vila. Här säger sägnen han ej var ensam, utan han hade med sig ett djur en get, som han ledde i ett björkvidjerep. Mot aftonen kom han fram till en sjö (Tjipträsket) på vars norra strand han slog läger. Han tjudrade sin get, högg sedan av en risig torrgran ved till en brasa, tog fram flinta och fnöske och tände eld, åt lite torkat kött o bröd och vilade en stund. Så gick han upp i närmaste backe och gjorde sig en riskoja, mjölkade geten och gav sig äntligen till ro för dagen. Följande dag börja han med att vittja sina fiskedon, fisk fanns det gott om, så fångsten blev god, så det fanns ingen anledning att sörja för morgondagen. Nu tog han sin hacka med och gick ut i omgivningen för att undersöka jordens beskaffenhet och lämplighet till åker.
Han vandrade runt i den stora granliden norr om sjön, träffade på många både gamla och nyare björniden och rävlyor fanns det gott om på bergets sydsida. De varslade om vilka grannar han hade att räkna med som nybyggare i dessa trakter om han skulle stanna. Han lät sig emellertid inte avskräckas det hörde ju till dagligt bröd att bekämpa skogens vilda djur. Han fann så ett ställe lämpligt att odla marken, röjde av marken släpade ihop timret som kanske sedan skulle andvändas till en bättre koja. Så arbetade han hela sommaren, odlade allt han kunde av jorden, så på hösten ansåg han sig kunna flytta dit det lilla bohag som lämnats kvar i Kalvträsk. Hö hade han bärgat och lagt upp i vinterhässjor så det kunde räcka till ett par getter fram till våren. Innan den första snön kom, måste han to sin get och vandra samma besvärliga väg till sin hem ort, det fanns ingen möjlighet att sommartid frakta något bohag i dessa väglösa vildmarker. Han fick stanna i. Kalvträsk till dess marken var frysen och lämpligt med snö fallit. Då skulle han åter starts den mödosamma färden till sitt nybygge, stanna där och leva sitt liv, mycket fattig på jordiska ägodelar. Han skulle livnära sig på fiske och de djur han kunde fånga i skogen. Vem var då den hittills okände mannen‌
Rislidens by ligger på sydväst sluttning av en ganska hög moränlid ca. 435 m ö.h. med en storslagen utsikt över närbelägna sjön Tjipträsket (olika stavning beroende var man hämtar fakta) och milsvida in över Burträsk, Degerfors och Lycksele socknar. Vad man känner till med säkerhet är att byn Risliden anlades 1767 av Herman Olofsson bördig från Villvattnet i Burträsk vilket kan vara den man som sägnen talar om.
Risliden år 1767.
Herman Olofsson fick Risliden insynat 1767-09-23 och fick 35 frihetsår (frihet från skatt) och nybygget skattlades 1802. 1782 sålde Olofsson hälften av nybygget till drängen Jon Jonsson från Risåträsk i Burträsk. Herman Olofsson flyttade senare till Bastuträsk i Lycksele och därefter bodde han i Lumpen och Långvattnet, Lycksele. I sistnämnda by avled han 1804. Han är ett exempel på dessa första lappmarkspionjärer som ofta flyttade från plats till plats.
Risliden hörde vid den tiden till lappmarken inom Lycksele församling. De första uppgifterna om boende i Risliden finns i kyrkoboken för Lycksele 1759-1769. Det är nämnde Herman Olofsson och hustrun Anna Olofsdotter barnen ej uppräknade, men de hade ju två söner då de kom till Risliden. Han fått ett nybygge upptaget år 1767 mot 35 års skattefrihet. Det är dottern Catharina är det första barn som fötts i byn född 1768 (som i dopboken kallas för Tjipträsket som byn troligen då). Det berättas att han kom gående över Kalvträsk / Lossmen och att han bar på nödig proviant och verktyg han hade även en get med, förmodligen för att få mjölk. Första tiden bodde han i en jordkula ner vid sjön Tjipträsket. Som också benämndes som byanamn när den första dottern föds år 1769.Familjen växer och bor kvar i Risliden framtill 1786,då Herman O. enligt gamla utsagor från tidigare generationer så sålde halva Risliden 1. för att hustrun inte trivdes Risliden, till en nybyggare Jon Jonsson från Villvattnet, Burträsk och hans hustru Margareta Nilsdotter från Kalvträsk, Burträsk. Som var brorsdotter till näste nybyggare i Risliden nämligen Zachris Olofsson. Herman O. sålde senare 1786 den andra halvan till Zachris Olofsson född den 9 maj 1747 i Stafträsk, Burträsk och själv flyttar han till Bastuträsk, i Lycksele med sin familj.
Nämnde Zachris Olofsson har i senare tid betraktats som byns grundare och som senare kom att bli den de flesta Rislidenbor stammar ifrån. Han var också den ende nybyggare av de som var verksamma i Risliden före år 1800 som bodde kvar i byn till sin död. Under tiden från 1786 till 1805 då första skatteläggningen skedde, hade de båda bönderna var för sig ansökt och fått insynat mark som tillägg till sina tidigare ägor. Zachris Olofsson som har fått två tilläggsinsyningar blev således vid skatteläggningen ägare till ¾ av byn. 1810 Zachris Olofsson har till sina två söner sålt 2/3 av sitt hemman men behöll själv och brukade 1/3. Nu blev det alltså fyra bönder i byn med lika många familjer sammanlagt 27 personer Zachris Olofsson född 1749.05.09 i Kalvträsk 5 Burträsk. Utflyttad 1786 från Stavträsk, Burträsk. Inflyttad 1786 till Risliden, Lycksele (idag Norsjö). Död 1825.01.17 i Risliden, Norsjö.
Zachris Olofsson köpte ena halvan av hemmanet som ägdes av Herman Olofsson nybyggare i Risliden och dess grundare, (nedanför Bernt Lindström enligt Ernst Westerlunds forskning).
Enligt gamla utsagor var Zachris Olofsson och Britta Magdalena J. de första som vigdes i den nya församling som bildades i Norsjö 1811 tidigare hade Norsjö tillhört Skellefteå församling. Denne Zachris är stamfader till de flesta som vuxit upp i Risliden, Ensamhet, Tvärliden, Talliden och Kattisberg. Många som utflyttad i vårt avlånga land. 1810 bor alltså 27 personer i Risliden. Den närmaste tiden verkar inga större skeenden äga rum men tiden går framåt men ändock sker en form av utveckling på många områden. Enligt gamla utsagor var Zachris Olofsson och Britta Magdalena J. de första som vigdes i den nya församling som bildades i Norsjö 1811 tidigare hade Norsjö tillhört Skellefteå församling. Denne Zachris är stamfader till de flesta som vuxit upp i Risliden, Ensamhet, Tvärliden, Talliden och Kattisberg. Många som utflyttad i vårt avlånga land. 1817 företogs det första laga skiftet som från början planlagts att gälla alla ägor, men av någon anledning blev begränsad att endast omfatta åker, odlingsmark och slåtterängar. 1822 byggdes den första vattenkvarnen. Den första vattenkvarnen byggdes 1822 i den så kallade Kvarnen utanför by, den utgör inloppet till sjön Tjipträsket. I samband därmed byggdes damm med bro över ån.
1770 Malmletning
Malmletning på 1770 talet Jessa Råfva-berget, öster om Kemijocki och nära Torneå elf: järnmalmsletning. Sikawaara: Järn. (Mutsedel 1770)
Wassermans malmletarerelation för 1770.
Han reste från Skellefteå uppefter älven till, Krångforsen eller Bomansfors på bron däröver till byn Finnforsen och vidare till Badstufvuträsket. Därifrån till Hemmingen 2 ¼ mil från Badstufvuträsket.
Sedan till Maratjärnliden (på vägen mellan Risliden och Ajaur)1 ½ mil väster belägen, silver anledning skulle finnas. Stället kunde ej återfinnas.
Från Hemmingen till Piesön, 1 mil norr och till Långträsket över Långträsket, ½ mil i NO. Och vidare till Svansele nybyggen vid Skellefteå elfen ungefär 1 ¾ från Långträsk by. Vid Svanselet skulle finnas blyglans, varifrån prover uppvisats. Dessa prover härstammade dock troligen från Nasafjäll och hade förts till Svansele av en lapp. I det angivna berget hittades endast lösa stenar "Dessa stenar äro av en ganska hård hällestensart sammangyttrade och synas i de fläste smärre stenar af ännu hårdare slag, vara i de större inväxta och formera besynnerliga figurer af hvita, grå och röda färger"......
Från Svansele till Pietisnäs, öster ifrån Svanselet 1 mil och på samma sida som Skellefteå elfen. Därifrån till byn Bjurvattnet 1 ¼ mil och till Svanfors nybygge, 1 mil i NO. Sedan till Kusmarks by, 1 ¾ mil, på vägen Iakttogs svart skiffer i block.
Till Kågeträsk by 1 3/8 mil från Kusmark norr. Storberget NO. Om Lill-Kåge by på andra sidan Norrträsket. I norra ändan en skärpning på kis. Gulvit arsenicalisk kis, svavel kis och magnet kis. Namn lösa berget på Kusmarks bys ägor, ungefär 1 mil norr därifrån. Sprängning på kis och schörl i quarts, schörl och Skimmer.
(Detta är ett utdrag från ett gamlt protokoll som finns inom Boliden AB)
Viktiga årtal i Risliden historia urdrag från stuiecirkeln "Förr och Nu".
1810 bor alltså 27 personer i Risliden.
Den närmaste tiden verkar inga större skeenden äga rum men tiden går framåt men ändock sker en form av utveckling på många områden.
1817 företogs det första laga skiftet
1817 företogs det första laga skiftet som från början planlagts att gälla alla ägor, men av någon anledning blev begränsad att endast omfatta åker, odlingsmark och slåtterängar.
1822 byggdes den första vattenkvarnen.
Den första vattenkvarnen byggdes 1822 i den så kallade Kvarnen utanför by, den utgör inloppet till sjön Tjipträsket. I samband därmed byggdes damm med bro över ån.
1830 finns det 6 bofasta gårdar i Risliden.
Av gamla handlingar och anteckningar kan man utläsa att tiden fram till slutet av 1830 talet hade präglats av fortlöpande ut veckling. Folkökningen var inte särskilt stor och endast 6 gårdar, men ett slags relativ välmåga och stabilitet hade utvecklats och kommit till stånd. Utåt ansågs Risliden borna vara förmögna. En väl bevarad bouppteckning efter en Rislidenbo upprättad 27 oktober 1828 ger en ganska god bild om hur man levde på den tiden. På bouppteckningen följande tillgångar upptagna: Fastighet Risliden nr. 2 ½, 3/32 mtrl. 296 rid. Böcker: 1 st. Bibel, 2 st. Postillor, 1 st. Passionsbok, 1 st. Commionbok, 1 st. Cristus resa, 3 st. Cristinners resa, Psalmböcker, Orionssånger. Av dessa böcker var Bibeln värderats till 3:12 rd. Boskap: Sto i 5te, med årets föl, 5 st Mjölkkor, 1 st. Kviga med Kalv, 2 st. Kalvar, 13 st. Får, 8 st. Lamm, 5 st. Getter, 2 st. Killingar och 1 st. Gumse. Värdering, Stoet 33.16, Fölet 6:-, bästa Kon 13.16, övriga Kor 12:- / st., Getterna 2.37, Gumsen 2.10 och Fåren sammanlagt 17.16. Redskap och verktyg: Plog (en så kallad Åkervält), 1 st. Klo, 1 st. Al, 1 st. Harv, 1 st. Järnstör, 3 st. Spadar 4 st. Jordgräv, 1 st. sämre Lodbössa, 1 st. Täljyxa, 2 st. bättre Huggyxor, 1 st. sämre Handyxa, 1 st. Hackdel, 1 st. Raspfil, 1 st. handsåg, 1 st. Hovtång, antal Liar, 1 st. Slipsten. Fiskeredskap: 1 st. Båt, 1 st. Not, 2 st. Gäddnät, 1 st. Mörtnät. Körredskap: 1 st. Färdskrinda, 4 st. Långslädar. Övrigt: Tre Tunnor Korn värderat till 18:- rd. Då inga skulder noterats kan man gott säga att dödsboet var förmöget. Man undgår inte att lägga märke till värderingarna, synnerligast förhållandet mellan priset på en Häst och i bästa åldern och värdet av tre tunnor korn.
1845 kan betecknas som ett märkesår i Rislidens historia.
År 1845 kan betecknas som ett märkes år i Rislidens historia. Vid byastämman som hölls den 1:a september beslöts att skaffa ett skrin för förvaring av byns gemensamma papper och handlingar. Vidare beslöts att inrätta en "Åldermannabefattning" som skulle ambulera mellan bönderna årsvis med Mikaeli som årsskifte. Byastämman skulle dock för varje byte överväga huruvida den som stod i tur var lämplig för uppdraget. Åldermannens uppgift var på allt sätt värna om byalagets bästa, kalla till byastämmor, kalla till lagarbeten samt att leda dem, även företa inkasseringar till gemensamma utgifter. Han hade befogenhet att bestämma böter för försumligheter från byamännens sida. Dessutom beslöts att hädanefter alla byastämmors beslut skulle skriftligen antecknas och förvaras i skrinet. Vid samma stämmotillfälle beslöt byamännen att gemensamt inge ansökan om insyning av den "Kronoöverloppsmark" som fortfarande fanns inom byns egentliga område. Detta skedde och området kallades för Föreningen och tillagt byalaget. Därmed fick byn sin fulla och varaktiga utsträckning. 1850 fick byn sin första skola och 10 familjer levde i byn.
1850 byn sin första skola.
Den första skolan startas i byn. Den förste läraren hette Erik Lindström, han kom från Norsjö. I slutet av 1850 talet fanns 8 rökar och tio familjer i byn.
1856 insynas Ensamhet av Olof Zachrisson.
Sonen Abram-Orsa kom att bosätta sig där som nybyggare. Han gifter sig den 20 December 1857 med Maria "Ensam-Maja" Jakobsdotter. Olof Zachrisson kom även att insyna Kattisberg till sin andre son Olof Olofsson en "Ol-Orsa". Olof Zachrisson som var född 25 Maj 1768 som gifte sig först med Margareta Gabrielsdotter den 3 December 1808. Margareta kom från Mensträsk i Norsjö och var dotter till Gabriel Jonsson och hans fru Catharina Johansdotter i Mensträsk. Kort efter deras son Olaus dör avlider hon 1811 i Risliden.
1859 byn Talliden bildas
Insyningen Kattisberg delas och nybygget uppe i Talliden får sitt namn.
1860 började flottnings regleringen av vattendrag, "Månsträskån" samt nödåren.
År 1860 blev det intilliggande vattendraget, som helhet benämnt "Månsträskån" reglerat till allmän flottningsled. Något senare förstärktes och tillbyggdes den gamla kvarndammen vid Kvarnån med flera slussar, och en enklare strömsåg byggdes.
Nödåren: Under 1860 talets senare del drabbades Risliden, liksom stora delar av övre Norrland av hungernöd som till sin verkan kom att omspänna flera år. På grund av torka, kyla och annan otjänlig väderlek för växt och mognad blev åkrarnas skördar ringa. Även tillgång på fisk och annat villebråd minskade. Livsmedelsbristen var väl inte i Risliden större än på någon andra håll men i undernäringens spår följde en epidemi av tyfusfebern som härjade svårt speciellt bland barn och gamla personer. Läkare fanns inte närmare än Lycksele eller Skellefteå ca. 8 mil enkel resa utan bruten väg. Av myndigheterna insattes hjälpåtgärder i form av nödhjälpsarbeten varvid ersättningen utgjordes av livsförnödenheter i vissa portioner per dagsverke. Som sådant arbete drevs arbetet att bygga en kärrväg från Risliden till Avaliden, varvid man sedan med båt fick förbindelse till Norsjö.
Missväxt och nödtorft
Under den tid, då jakt och fiske var huvudnäringar i Norsjö, hade befolkningen här i inlandet inte samma känning av missväxt som kustlandets bebyggelse. Att jordbruket i Norsjötrakten var av jämförelsevis ringa betydelse under 1540 och 1600-talen förstår man av att Norsjöbondens kornskörd vid den tiden utgjorde endast en tredjedel av Skellefteåbondens. De hårda nödåren under Karl XI:s och Karl XIl:s regeringsår blev därför för Norsjöborna inte kännbara i samma grad som för kustborna. Det var först i slutet av 1700-talet och under 1800 talet som missväxtåren kom att hårt drabba folket i våra bygder. Och särskilt stor blev ju som bekant nöden 1867-1868, varom mera ska skildras här nedan.
Åren 1812, 1821 och praktiskt taget alla åren under tiden 1828 -1838 var svagår, då man fick tillgripa barkbröd och ännu sämre födoämnen. Av sockenstämmans protokoll den 2 jan. 1831 framgår, att "undsättningsspannmål" skulle komma att utdelas under sommaren. Tydligen har hjälpsändningar söderifrån under flera år kommit till den betryckta och svältande befolkningen i Norsjö, en hjälp i nödens tider, som man inte glömde. När under åren 1817- 1844 svår missväxt drabbade Stockholms och Uppsala län, beslutade sockenstämman i Norsjö att bevilja invånarna där hjälp såsom ett tack för gåvor, som Norsjö tidigare hade erhållit. Man bestämde, att bidrag skulle översändas beräknat efter 16 skillingar banco pr rök.
Under 1854-talet Inträffade fyra svagår. I januari 1857 beslöt sockenstämman att hos K - Majt. ansöka om understöd åt nödlidande inom församlingen till följd av den felslagna skörden under år 1856.
På stämman den 23 november samma år meddelades, att statsmedel erhållits för lindrande av nöden. Största delen av beloppen användes för anskaffande av mjöl o. sädeskorn, men 155 riksdaler anslogs till nödhjälpsarbete. Man byggde då bro över Noret mellan norra och södra Norsjö by.
Året 1858 gav normal skörd, men året därpå rådde ihärdig torka under sommaren och regnig väderlek under skördetiden, vilket medförde dåligt skörderesultat. Många fattiga hade matbrist, varför stämman beslutade att vädja till K - Majt. om hjälp. Av protokollet den 26 februari 1864 framgår, att K – Majt. anslagit 500 riksdaler att utdelas åt behövande inom församlingen. Åren 1882-1865 var också svagår. Länsstyrelsen hade nu medel till förfogande för att lindra nöden inom Västerbotten. Norsjö socken fick under åren 1861-1865 motta kontant hjälp med resp. 254, 300 och 600 riksdaler.
Genom foderbristen måste en mängd kreatur nedslaktas. Olika ersättningsfoder rekommenderades, och då man såsom nödfoder t. o. m. föreslog hästspillning kokad tillsammans med skuren halm, får man en föreställning om vilka förhållande som var rådande.
Men värre skulle det bli, i hållande regn sommaren 1866 och tidig frost orsakade dådig skörd. Bristen på pengar var också stor, och någon inkomst av arbete kunde man inte räkna med. Till råga på eländet blev förvintern ovanligt kall. Men februari och mars kom med töväder, marken grönskade, och flyttfåglarna började komma. Kylan kom emellertid igen, och i mitten av juni hade våren knappast börjat. Vid midsommartiden 1867 låg sjöarna frusna, och man åkte med spark över Norsjön till kyrkan på midsommardagen. Småfåglarna dog nästan ut, och t. o. m. gråsparvar såg man ligga döda i stort antal.
Barkbröd begagnades nu mer än någonsin tidigare. I Skellefteåtrakten fick man se barn stilla sin hunger genom att direkt äta barken av tallgrenar. Att nöden i Norsjö var lika stor bland de svältande kan man. förstå, eftersom många fattiga sökte sig ner till kusttrakterna för att genom tiggeri uppehålla livet.
I brist på utsäde blev många åkrar obesådda våren 1867. De åkrar man besått, gav knappt någon skörd, då frostnätter inträffade redan under juli.
Vad gjorde då myndigheterna för att skaffa den hårt drabbade befolkningen hjälp‌ Ja, låt oss återgå till kommunens protokoll för att där söka finna svar på frågan.
Den 27 jan. 1866 beslöt stämman att hos K – Majt. söka erhålla ett räntefritt lån på 5.000 riksdaler. Den 2 april kunde sockenmännen delgivas att 3.000 riksdaler hade tilldelats socken såsom gåva 200 kubikfot (cirka 650 liter) korn att utdelas till arbetsoförmögna och fattiga.
I en skrivelse till länsstyrelsen begärdes att man liksom tidigare måtte erhålla statshjälp för att kunna tillverka och försälja salpeter, vilken tillverkning jämte framställningen av pottaska och tjära var norsjöbornas bästa utväg att förskaffa sig kontanta medel. Utan dylik statshjälp hade man att räkna med, att .befolkningen måste erhålla allmänt understöd eller utvandra till någon i afseende på fruktbarhet bättre lottad provins.
Via alla stämmor under 1867 dryftades nödfrågan. Osedvanligt många fattiga måste inackorderade, men. Köniks Johanna Erika skulle tills vidare gå socknen omkring hos skattebönder, 4 dygn på tunnlandet och börja på Storliden. Den 10 mars noteras i protokollet, att bristen på livsmedel nu var så stor, att många helt saknade mat, vilket föranledde stämman att hos K – Majt. begära ytterligare understöd. I maj kom också hjälp, 650 riksdaler, som huvudsakligen användes för inköp av spannmål. Men ändå försämrades tillståndet. Den 4 augusti påpekas; att han nu verkligen kan tala om hungersnöd, som breder ut sig, och så anhåller man hos K- Majt. om ett nytt statslån, denna gång med 3.000 riksdaler.
Vid nästkommande sammanträde (15/9 beslöt man göra fram för ana att få avverka hopsamling och avyttra kullblåsta träd. En del träd kunde användas till bjälkar, sparrar, sågtimmer eller såsom råvara vid tjärbränning. Arbetet var avsett som nödhjälps arbete i första hand för behövande familjeförsörjare. Man prövade alltså en ny form av nödarbete skogen började få värde tack vare den. växande sågverksrörelsen.
På samma stämma hemställer man hos K – Majt. om anstånd med återbetalning av det år 1866 erhållna statslånet och dessutom anstånd med kronuppbörden till april månad 1868. Vidare beslöts, att allmänt understöd icke skulle beviljas den som icke kunde visa sig ha samlat ett tillräckligt förråd av nödbrödsämnen för hela vinterbehovet före den 1 oktober skulle rapport lämnas över den mängd nödbrödsämnen, som insamlats. De som icke hörsammade maningen att biträda i arbetet med insamlingen skulle antecknas och särskilt anmälas.
Renlav och bark av tall och gran utgjorde de vanligaste av dylika nödbrödsämnen, men rötter av kvickrot och näckros kom också till andvändning. Naturligtvis tog man vara på bär, såsom lingon och rönnbär. Blåbär nämns ingenting om. Sannolikt hade skörden slagit fel. Renlaven ansågs vara det bästa medlet att dryga ut mjölet med. Bark var däremot mindre begärligt och var dessutom förenat med besvär för beredningen. Den avskavdes med ett skarpt järn, varefter den inre barken avtogs och torkades. Sedan skulle den tröskas och malas till mjöl, som uppblandades med korn eller rågmjöl till ett osyrat bröd, ett slags brunt tunnbröd.
Den 29 september fick stämman veta, att K – Majt. beviljat ett räntefritt lån med 2.400 riksdaler för inköp av sädeskorn och livsmedel. Samtidigt hade länsstyrelsen av stämman begärt en utredning angående behovet av livsförnödenheter.
Juldagen 1867 var man färdig med undersökningen. I den verkställda utredningen heter det: 171 hushåll (977 personer) saknar helt och hållet såväl brödföda som utsäde. Dessutom uppgavs 85 hushåll (488 personer) ha något till brödföda men obetydligt till säd. Återstoden kunde till största delen förskaffa sig utsädeskorn och brödföda, såvitt man kunde räkna med att sjöfarten till Skellefteå kunde öppnas i normal tid. Man måste också räkna med att befintligt sädeskorn blev uppätet i brist på annat matkorn. Det påpekas i skrivelsen till länsstyrelsen, att inom socknen varken funnits verksägare eller köpmän, som idka handel med spannmål. Man hade beräknat att trots insamlade nödbrödsämnen förefanns ovillkorligt behov av 240 tunnor spannmål till mat samt 280 tunnor till utsäde. Stämman anhåller därför hos länsstyrelsen om ett lån på 6.000 riksdaler.
Samma jul utdelades i Norsjö 188 1/2 skålpund (1 skålpund -(425 gram) risgryn till 257 hushåll med tillsammans 1466 personer, d. v. s. till mer än hälften av socknens befolkning. Ensamma personer fick nöja sig med 1/4 skålpund. Stora familjer kunde få ett helt skålpund det mesta som utdelades till något hushåll. Våren 1868 blev den värsta prövotiden. Lars Lundbergs mor i Totjäln har berättat, att hon under hela 5 dygn inte förtärde en matbit. Barnen skulle först få stilla sin hunger. En tröst i bedrövelsen var, att tillgången på mjölk var relativt god, emedan foderbristen avhjälptes genom kornet, som skördats som grönfoder. Men bröd var en sällsynthet, och man förstår de fattiga, som sökte sig till andra trakter för att kunna livnära sig. Tiggeriet florerade.
En dag kom fyra män från Norsjö till en bonde i Ragnvaldsträsk och begärde att få arbete. Enda
man ville ha var mat. Man fick hugga ved en dag och utspisades med mjölk och en liten bit bröd. Deras tacksamhet för denna hjälp lär ha varit stor. Husbonden på gården hade drygat ut sitt matförråd med 34 harar, som han skjutit under den gångna vintern.
Hopar av tiggare sökte sig ner mot kusten och allt längre bort för att få något ätbart. Umeå och trakterna däromkring hemsöktes. Klagande bönder och andra sökte upp myndigheterna i både Skellefteå och Umeå. I detta sammanhang återges följande skrivelse från Nödhjälpskommitténs ordförande i Norsjö till Västerbottens läns Nödhjälpskommitté i Umeå:
.Redovisning för erhållna 2 center 50 skålpund risgryn får Norsjö sockens hjälpskommitte vördsammast insända.
Där jämte får kommittén ödmjukast anhålla att så fort ske kan, komma i åtnjutande av förr begärda 25 å 30 t:r korn för utbyte mot sädeskorn, emedan detta i annat fall uppätes i brist på annat.
sockenkommittén har jämväl trott sig böra fästa länskommitténs uppmärksamhet på det oförsiktiga uti att till obekanta personer från avlägsna socknar utlämna större partier spannmål eller mjöl, utan att de hava andra intyg om sina behover och levnadsomständigheter än deras egna uppgifter, deras klagomål över lidna oförrätter samt uppdiktade historier om begångna orättvisa utdelningar av sockenkommittéerna. Personer finnas tyvärr, som icke sky att begagna sig av den nu rådande allmänna nöden såsom täckmantel för sina bedrägerier. Sockenkommittén föranlåtes härtill av det skäl att flera personer härifrån socknen hitintills besökt Umeå stad samt, ehuru en del av dem äro burgne bönder av nutidens bättre sort, genom uppgifter om sin nödställda belägenhet förmått Nödhjälpskomitten att lämna sig ej obetydliga bidrag i spannmål, vilka säkert varit en god hjälp för många verkligt behövande, om de kommit dem till godo. Det har gått ännu längre. De som sålunda besökt staden Umeå hava ock begärt och erhållit understöd för någon hemmavarande fattig, utan att denne dock erhållit sin andel av gåvan, utan hava de sökt dölja vad de fått, och likafullt anlitat sockenkommittén om hjälp. Följden om dylikt får fortfara måste bli att flera komma att besöka residensstaden och att bedrägerier av mångfaldig beskaffenhet komma att uttänkas. Sockenkommittén härstädes som ej allenast känner alla behövande inom socknen och deras omständigheter utan jämväl övervakar deras åtgöranden, har erhållit kunskap härom, och att fråga till och med varit a bane att försöka erhålla understöd åt länge sedan avlidna personer.
Norsjö den 10 januari 18&8 C. H. Westerlund
Den 1 mars delgavs sockenstämman, att länsstyrelsen tilldelat Norsjö socken 4.000 riksdaler såsom lån och 1.200 såsom gåva för lindrande av nöden.
Karl Fahlgren berättar i .Skellefteå sockens historia, att insamlingar hade startats i södra och mellersta Sverige för att skaffa hjälp åt de svårast drabbade Västerbotten, men ända från Ryssland, Spanien och Amerika kom hjälp. BI. a. hade John Eriksson i New York insamlat inte mindre än 20.216 riksdaler till de nödlidande i Västerbotten. Båtar med livsmedel började tidigt på våren söka sig upp till de Västerbottniska hamnarna. Ett fartyg med 1100 Mattor mjöl och 1000 tunnor råg på väg från Ryssland till Skellefteå frös inne i Härnösands hamn, och dess dyrbara last transporterades med hästar till Skellefteå.
Det var en lycka för Västerbottningarna, att våren det året kom rätt tidigt. När första fartyget ångade eller seglade in i Ursvikshamnen, kunde man få se folk från hela norra Västerbotten troget sittande längs kajen på tomlådor eller på hemifrån medförda stolar, väntande på att få något matnyttigt med hem. Direkt från båtarna började man dela ut förnödenheter till de hungrande skarorna.
För varje dag som gick var man. nu i spänning för kommande väderleken. Man började så sina åkrar, och hoppet om bättre tider kom. Sommarvädret blev rätt gynnsamt, och man fick glädja sig åt en relativt hygglig skörd. Kornet mognade tidigt, och potatisen gav god avkastning och var av ypperlig kvalitet. Med hungerns och barkbrödets fröjder visade sig under sommaren och hösten 1868. Diarré med magplågor var en vanlig åkomma, och under hösten härjade tyfus och smittkoppor. Dödsfallen var ovanligt många hungertiden var dock slut, och tillståndet inom socknen förbättrades. Den 21 februari 1869 kunde kommunalstämman anse sig ha råd att bevilja ett anslag på 100 riksdaler för att lindra den nöd som den här gången hade drabbat befolkningen i Småland.
Som slutomdöme om nödåret 1957 återges här, vad Storklintens byakrönika förtäljer:
"Detta år vill man nämna. Svår utkomst, emedan det är svår penningbrist, varav kommer att intet korn finns till mat, som i landet tryter. Denna sommarens skörd i övre landet mycket svag, för många bortfruset, att det endast är halm, varför nödbröd sökes av var man. Tjänstefolket går ledigt och har svagt för uppehälle. Regeringen och barmhärtigt folk hava väl skänkt mycket till de fattiges understöd, som mot arbete får erläggas. P. S. IsIandslav, granlav och svamp ordineras såsom födoämne. Det sista kunde ej brukas. Dock tror jag ej att så många dött av hunger men sjukdom har grasserat på många ställen".
Efter 1867 inträffade svagår alltemellanåt sommaren 1859 gav dålig skörd vilket föranledde kommunalstämman att söka anstånd med återbetalning av understödslånen. I stort sett klarade sig Norsjöborna själva utan hjälp utifrån ända fram till 1902, då åkrarna gav så dålig skörderesultat, att stor brist uppstod på fodervaror och mjöl. En särskild kommitté tillsattes för att söka avhjälpa bristerna och skaffa arbete åt behövande.
Kommunalstämman beslutade den 26 oktober att hos Domänverket göra framställning om att fritt få utstämpla 2000 skadade och övermogna träd från kronoparkerna. Länsstyrelsen meddelade i december, att 5000 utstämplade skadade träd skulle få avverkas för att bereda arbetsförtjänster ät behövande inom kommunen under förutsättning att kommunen svarade för erläggandet av avverkningsavgiften. Stämman beslutade den 28 i samma månad att svara för denna avgift och uppdrog åt Nödhjälpskommittten att vidtaga erforderliga åtgärder.
Samma månad erhölls ,även från Nödhjälpskommitten i Skellefteå 25 säckar mjöl att utdelas till de
nödlidande i Norsjö. Skellefteå Nöhjälpskommitte hade bildats år 1840 för att lämna hjälp åt behövande under nödtider. I april 1903 meddelade Nödhjälpskommitten att den hade anskaffat för utdelning 52800 kg rågsikt, 12200 kg korn, 6400 kg råg, 54800 kg vete mjöl, 25800 kg rågmjöl, 23606 kg kornmjöl, 835 kg kli, 5600 kg fodermjöl, 8620 kg foderhavre och 850 hl potatis. Kommunalstämman beslutade den. 5 april att ikläda sig betalningen härför och samtidigt ansöka hos länets nödhjälps kassa om erforderligt lån. Snart fick man besked, att Norsjö socken kunde erhålla 16 % av livsmedelsbehovet och 32 % av fodermedelsbehovet. Socknen måste av egna medel betala resten av de nu redan anskaffade varorna, vars kostnad uppgick till 11278 kronor. Socknens Nödhjälpskommitte hade efter verkställd undersökning funnit, att ytterligare livs- och fodermedel måste anskaffas, för en beräknad kostnad av ungefär 35.000 kronor åt verkligt behövande. Då socknen redan förut var hårt tryckt av fattigvård och dessutom skuldsatt genom skolhusbyggen i Bastuträsk och Norsjö by, så verkade framtiden allt annat än ljus. Stämman beslutade att has Statens Centralkommitte ansöka och vädja om högsta möjliga kontanta bidrag för att lindra nöden. Det framgår ej av stämmans protokoll, om ansökan fick åsyftad verkan. Däremot finner man av det för år 1904 uppgjorda statsförslaget, att kommunens kassa var ytterst ansträngd. Inte mindre än 53 % av samtliga utgifter hade upptagits för " fattiges underhåll" den förhållandevis högsta utdebitering som kommunen haft för fattigvården:
Därmed kan sättas punkt för beskrivningen över nödtiderna inom Norsjö socken, och vi som lever i
"den nya goda tiden" måste förvånas över att våra förfäder klarade krisen.
Men ofärdstider flydde för en bättre dag.
Där andra sått, där skörda vi det är livets lag.
En bergfast tro, en ädel håg och dygd
det är ett arv, som oss fädren gett.
Må vi det värna i älskad Norsjöbygd
och leva rikt i landet de berett‌
Ernst Liden
1870 präglas av återhämtning.
Efter någon återhämtning från nödårens verkningar började frågan om fullständigt storskifte av alla byns ägor att bliva aktuell. Det var en bonde som talade och stred för skiftet, de övriga bönderna var mycket tveksamma. Det var kostnaden som var avskräckte, men för att göra det som någon gång måste göras, enades man om att verkställa skiftet.
1877 till 1880 fullständigt storskifte inleds.
Skiftet igångsattes 1877 och pågick till och med året 1880. Byn delades i 14 brukningsdelar med lika många ägare sålunda 3 st. heltunnor, 9 st. halvtunnor, 1 del om 3 skäl, och 1 del 1 skäl = 8 tunnor. Kostnaden för skiftet uppgick till 7427:40 kronor, vilket var en mycket stor summa den tiden. Förutom hemmansdelarna avsattes betydande markområden för samfällt bruk, det var vägar, torvtag, last och båtplatser samt tomter för sommarladugårdar. 1880 innebar många egna företag och torp bildas. Storskiftet innebar naturligtvis många och stora förändringar i byns tillvaro. Fortfarande fanns samfällda intressen men var och en kunde nu inom sina rågångar och områden handla oberoende av grannarna vilket i hög grad befrämjade enskild verksamhet. Denna handlingsfrihet visade sig i de många avstyckningarna från de enskilda hemmanen i de så kallade lägenheterna eller torpen av vilka de flesta såldes på 1880 talet. Det var Lidenstorp, Lidenslund, Nyhamn, Jakobsbo, Renlund, Sörby, Karlsgård, Östersundudden. En del av dessa lägenheter var av köparen före avstyckningen bebyggda.
1880 talet byn får sin förste handlare
Byns första handelsman var Zacharias Lidén, allmänt kallad Lill-Ant-Zachri. Lill-Ant, en av "farfarpaika", bar post en gång i veckan. Samtidigt tog han hem varor åt sonen. Zakri dog, men hans hustru Anna fortsatte med handeln. Hon drog varorna vintertid i, en kont på en kälke. Anna gifte om sig. Collberg hette "Ättagubben" skulle ha bistått henne, men enligt vad de gamla omtala, så skulle hon själv ha vandrat den långa skogsstigen med tunga bördor på sin rygg. Den som färdats något stycke efter stigen, finner det tillräckligt besvärligt utan bördor. Även Johan August Janze och Olle Brännström handlade med småheter. Varken Janze eller Lill-Olle orkade ett tungt arbete. Nils Johan Nilsson drev affär i åtskilligt större skala. Där fanns allt vad man kunde önska sig i en by i början av 1900-talet.
1884 Kom det första tröskverket till byn.
Den första tröskmaskinen inköptes av H.A. Johansson 1884. Det var ett så kallad stiftströskverk som drogs för hand, och som kom senare att byggas om och drivas av vatten kraft nere vid den gamla kvarnen i byns regi
1889 till 1900 befolkningen ökar och utvecklingen tar fart.
1889 till 1900 Befolkningen ökar och utvecklingen tar fart. Av J. O. Andersson inköptes år 1891 en så kallad hästvandring för tröskning. Detta årtionde synes utvecklingen ha gjort ett ryck framåt, synnerligast folkökningen var stor denna tid.
Inom kommunen får man den första järnvägsförbindelsen.Norsjö kommun fick sin första järnväg genom norra stambanans tillkomst 1883. Sträckan upp till Jörn invigdes år 1894. Endast en järnvägsstation, den i Bastuträsk hade förlagts inom socknen, vilket de kommunala myndigheterna inte ville åtnöja sig med. Den 4 aug. 1892 beslöt kommunalstämman göra framställning till K. Järnvägsstyrelsen om att en station måtte anläggas på norra sidan Skellefteå älven vid Kusfors.
På våren 1897 meddelade Järnvägsstyrelsen, att den förklarat sig villig anlägga en lastplats vid Kusfors under förutsättning att kommunen lämnade ett bidrag av 4.000 kronor. Det upplystes på stämmans sammanträde den 14 mars, att frivilliga bidrag härför redan insamlats till ett belopp av nära 1500 kronor. Resterande belopp beslutade stämman att svara för, men samtidigt hemställde man, att "bidraget måtte nedsättas".
Två veckor därefter upptogs samma ärende till ny behandling, då det efter närmare utredning befunnits svårt att ordna den ekonomiska frågan, ty kommunen var hårt tryckt av andra stora och nödvändiga utgifter. Stämman beslutade därför hos K. Majt. hemställa om att anläggandet av station eller lastplats vid Kusfors måtte ske helt på statens bekostnad.
Järnvägsstyrelsen hade efter undersökning funnit den föreslagna placeringen för station vid Kusfors mindre lämplig och i stället föreslaget närheten av Karsbäcken (cirka 3 km från Holmträsk) eller Lidlund inom Jörns socken såsom för järnvägen mer passande stationsort. Kommunstämman förklarade emellertid vid sammanträde den 1/5 1898, att de av Järnvägsstyrelsen föreslagna placeringarna knappast innebar någon nytta för socknens befolkning. Vidare kunde man förutse, att de inom tidigare - tecknat frivilliga bidrag till stationsbygge sannolikt komma att återkräva sina penningbidrag, om stationer förlades till Karsbäcken eller Lidlund, varför stämman beslutade att vidhålla sitt förslag till placering.
Den 31 juli samma år kunde stämmans ordförande meddela, att K. Järnvägsstyrelsen medgivit anläggande av en håll och lastplats vid Kusfors, dock endast under vissa villkor, bl. a. skulle 4000 kronor överlämnas till järnvägsbyggnadsdirektion. Stämman biföll enhälligt Järnvägsstyrelsens förslag, och så fick de kommunala myndigheterna sina önskemål förverkligade.
Sämre gick det med ett par andra järnvägsfrågor. År 1915 gjordes en framställning till Järnvägsstyrelsen om en förbättrad och lämplig övergång för gångtrafikanter vid järnvägsstationen i Bastuträsk. Den frågan väntar ännu på sin lösning.
Den andra olösta frågan gällde järnvägsförbindelse från Bastuträsk och västerut mot inlandet. När värdefulla malmer upptäcktes i Kristineberg omkring år 1920 blev norsjöbornas förhoppningar att få en bibana genom socken mycket stora. En järnvägskommitté utsågs att uppvakta , och söka påverka statsmakterna för realisering av dessa planer. Både statsmakterna och Bolidenbolaget fann emellertid efter långvariga utredningar, att man på billigare sätt kunde transportera malm från
Kristineberg genom uppförande av en linbana.
Den vackra drömmen om bibana västerut från Bastuträsk blev därför aldrig verklighet. I stället anlades linbanan Kristineberg -Boliden, Europas längsta med en total längd av 95.880 meter. Denna togs i bruk år 1944. Linbanan transporterar 70 ton malm pr timme. Korgarnas antal är . ungefär1200 och avståndet mellan i varje korg 170 meter. Körtiden för ett varv är i regel 22 timmar.
 
1897 Ett större församlingshus "Bönhus" påbörjas och den första järnspisen installerades i byn.
Ett större församlingshus "Bönhus" påbörjas att byggas av byamännen. Huset uppfördes av timmer 17,0 x 9,5 meter med två ganska stora salar och en del andra utrymmen, och färdigställdes år 1898. Byggmästare var "Storli Jonk". 1902 Lokalerna kom sedermera,att nyttjas som skola och utökades från två till sex klasser och ända fram till år 1932, att användas till skollokal. 1900 talet industri / företagande tar fart. Under årtiondets första år ombyggdes strömsågen vid kvarndammen till en för tiden modern såganläggning, av ett särskilt bildat sågbolag.
1907 övertog postverket lantbrevbärningen.
År 1907 övertog postverket lantbrevbärningen till byn med en, senare två turer per vecka. Ett för byn gemensamt dikningsföretag (Krondikning) som omfattade flera mil dike, igångsattes i slutet av perioden och blev avslutat år 1915. Detta kom att bli till mycket stor nytta, särskilt för jordbruket. Befolkningen utgjorde vid årtiondets slut 198 personer. 1910 talet första världskriget med dyrtid och kraftverksbygge.
1911 inköps byns första ångmaskin.
År 1911 anskaffades av enskilda personer till byn en ångmaskin, och år 1915 dubbelrensande tröskverk. Postbefordran med häst s.k. körpost fick byn 1916 med fortfarande två ggr. per vecka.
1917 den första telefon.
Senare hälften av tiotalet påverkades i hög grad av Första Världskriget. Det var inkallelser till beredskap, ransoneringar på nästan allt slags förnödenheter, det var dyrtid och svartabörsaffärer. Ett av de mera märkbara besvären under långa mörka vinterkvällar var bristen på lysmedel, fotogen, karbid och t.o.m. stearinljus saknades. Det var därför som byamännen förhoppningsfullt lyssnade till en från Amerika nyss hemkommen f.d. Rislidenbo, som med hjälp av en ingenjör räknat fram att förutsättning fanns för byggande av en kraftstation vid kvarndammen som skulle kunna förse byn med lyse, samt ge energi för drift av såg, kvarn m.m. Kostnaden beräknades uppgå till 56.800 kronor. På grundval av dessa ljusa utsikter beslöt byamännen att låta bygga kraftstationen och uppdrog åt initiativtagaren att verkställa byggandet samt att sedermera sköta driften. Byamännen åtog sig att ställa borgen för nödiga penninglån. Byggandet påbörjades hösten 1918 och den 6 Nov. år 1919 kunde maskinerna startas. Det blev visserligen ljust men det kom dock senare att visa sig att beräkningarna om både kostnad och vattentillgång var i hög grad optimistiska.
Telefon kommer till Norsjö. Skellefteå stad fick sin telefanstation år 1887. Redan 5 år därefter infordrade telegrafstyrelsen kommunalstämmans yttrande, huruvida sockenborna ville kostnadsfritt upplåta mark och tillhandahålla erforderliga stolpar och lokal för telefonstationen inom socknen samt deltaga i årsavgift för telefonledning Skellefteå – Norsjö. Stämman beslutade enhälligt att svara för samtliga kostnader med undantag av årsavgiften. Man ansåg nämligen, att själva ledningarna borde helt bekostas av telegrafverket.
Telegrafstyrelsen återkom sommaren 1897 med förfrågan, om kommunen ville åtaga sig att tillhandahålla stolpar för byggande av telefonlinje Bastuträsk - Norsjö. Kommunalstämman beslutade att icke för närvarande bevilja det begärda anslaget. Samtidigt beslutade man att utreda frågan, dels huruvida staten vore villig medgiva utsyning av skog från kronans mark för ändamålet och dels om enskilda personer kunde tänkas villiga att för telefonledningens framdragande göra uppoffringar.
Den 2012 1898 var kommunalstämman emellertid mera positivt inställd till frågan och beslutade att bidraga med 800 kronor till anskaffande av telefonstolpar å linjen Bastuträsk - Norsjö. Byggandet av telefonledningen kunde igångsättas, och år 1839 uppsattes den första telefonen i Norsjö och det första telefonsamtalet med Skellefteå utväxlades.
1917 Epidemierna spanska sjukan och difteri drabbar byn.
Åren 1917 till 1919 hemsöktes byn av epidemierna spanska sjukan och difteri vilka krävde flera liv, särskilt bland ungdom. 1920 talet kännetecknades av efterkrigstidens svårigheter.
Hälsovården inom Norsjö
Före år 1891, då Norsjö blev eget provinsialläkardistrikt, fanns praktisk taget ingen ordnad sjukvård. Närmaste läkare var stationerad i Skellefteå, och ända fram till 1889, då Skellefteå fick sitt lasarett var "kurhuset" i Umeå närmast liggande lasarett.
Sockenstämman fungerade i början av 1800-talet såsom hälsonämnd, och dess viktigaste och nästan enda uppgift, som sådan blev att utse vaccinatör. Socknens första vaccinatör var O. Lindgren i Pjäsörn. Han begärde år 1833 av stämman viss ersättning för varje vaccinerat barn. Då det begärda arvodet ansågs för högt, utsåg stämman klockaren C. J. Liden i Storliden till socknens vaccinatör. Under senare delen av 1800-talet sköttes denna uppgift av barnmorskorna.
Sockenstämman hade år 1829 tillfrågats, huruvida sockenmännen vore villiga att lämna bidrag till distriktslåkaren i Skellefteå, men emedan Norsjö utgör endast en obetydlig del av pastoratet, avslogs framställningen. Man fick alltså bota sina krämpor själv, och olika slags huskurer, kom till användning. "Anners-Jacksa" I Storliden tillverkade av kåda och fett en slava, som användes som dragmedel vid bölder och svårläkta sår. Ofta tillverkades dylika
husmedikament av örter. Brännvin tillgreps vid förkylningssjukdomar och lunginflammation. Tuberkulosen var en allmänt förekommande sjukdom, och till följd av brist på hygien och vetskap om sjukdomens smittsamhet var dödligheten mycket stor i "bröstsjukan". En annan vanlig sjukdom var den s. k. koliken, som ofta ledde till döden. Koliken var förmodligen i de flesta fall blindtarmsinflammation.
Provinsialläkaren i Skellefteå doktor J. D: Lindström, hade i skrivelse till sockenstämman i Norsjö föreslagit, att han skulle mot en ersättning av 3 shilling B:o för varje mantaliskriven person lämna fria recept och beräkna arvode endast efter halv taxa för sjukbesök och sjukresor samt att verkställa operationer för billiga ersättningar från 6:21 till 10 Riksdaler. Förslaget blev av stämman antaget, och överenskommelsen skulle gälla fr. o. m. 1853. Något senare träffades ny överenskommelse om en uttaxering av 10 öre riksmynt för varje inom församlingen skattskriven mot att läkaren utfärdade "fria recepten".
Når stämman den 20/11 1864 beslutar, att -berörda avgift måtte upphöra, överklagar dr Lindström hos länsstyrelsen stämmans beslut om indragningen av tioöresavgiften. Länsstyrelsen infordrar
yttrande från stämman som förklarar, att beslutet var föranlett av att socknen hos k. m:t sökt rätt till statsbidrag för avlönande av egen läkare. Men sedan dr Lindström erbjudit sig att avstå från ifrågavarande arvode, så snart Norsjö får egen läkare, beslutade stämman nu att återkalla sitt tidigare fattade beslut om slopande av 10-öresavgiften.
Så länge närmaste läkaren farms i Skellefteå, blev det ytterst få som denne kallades på besök. Det var heller inte tänkbart att på den tidens underhaltiga vägar transportera den sjuke till läkaren, utan man skickade någon person till Skellefteå for att inför läkaren söka beskriva symptomen hos den sjuke och på apoteket där anskaffa erforderlig medicin. "Det bästa kommunikationsmedel", som norsjöborna vid sådana tillfållen anlitade, var den snabbfotade Karl Nordqvist från Sörbyn, som färdades de 8 1/2 milen vägen fram och åter på två dagar. Gällde färden ett särskilt brådskande sjukdomsfall, sprang han ena dagen ner till Skellefteå, hämtade medicinen och fortsatte upp till Röjnoret där han vilade några timmar och kunde redan på andra dagens eftermiddag inträffa i Norsjö.
Egen läkare i Norsjö
Första gången frågan om egen provinsialläkare behandlades av stämman var den 25/7 1858, då kronofogden infordrat yttrande, huruvida något behov förelåg Ehuru det vore önskvärt, att få en läkare stationerad i Norsjö, ansåg sockenmännen, att de därmed förenade kostnaderna översteg ortens förmåga och tillgångar. Den glesa bebyggelsen och de dåliga vägarna . skulle också försvåra anlitandet av läkare, som till följd därav komma att sakna nödig sysselsättning och inkomster till en torftig bärgning varför stämman icke kunde tillstyrka någon förökning av läkarpersonalen.
Den 31/12 1854 upptogs frågan på nytt till behandlig men ehuru, behovet av läkare vore allmänt känt uppsköts ärendets behandling i avvaktan på att beslutade uppsägningen av övereskommelsen med doktor Lindström skulle vinna laga kraft. Redan ett halvt år därefter beslutar en talrikt besökt stämma att ingå till K. Majt. med en framställan om stadsbidrag till läkartjänst f Norsjö. Stämman erbjuder sig att jämte fri bostad åt läkaren även lämna någon kontant erkänsla för att bereda honom "utkomst och trefnad".
Framställningen synes icke ha gett något resultat. Först sedan Norsjö och Malå kommuner gemensamt år 1890 sökt erhålla läkardistrikt fick framställningen åsyftad verkan. Efter medicinaIstyrelsens tillstyrkan fattade K Majt. beslut om inrättande av eget nytt provinsialläkardistrikt. Norsjö kornmun förband sig att tillhandahålla fri bostad för närmaste 5 årsperioden och kontant lön med, 1.000 kronor årligen. Under förutsättning att läkaren minst 4 gånger pr år ordnar mottagning. I Malå beslutade Malå kommun att bidra med 300 kronor årligen.
Så erhöll Norsjö sin första provinsialläkare, dr E. O. Nordenadler år 1832. Han bodde de första månaderna i övre våningen hos kronojägaren Ullhjälm. Han gifte sig med en norska och flyttade
som nygift till den nyrenoverade övre våningen i tingshuset, där han bodde till 1894, då han kallades till en tjänst i Dalarna. Bostaden hade upplåtits kostnadsfritt, men Boställsinnehavaren fick själv svara för erforderliga reparationer i lägenheten. När han flyttade från orten bestämdes, att kommunen skulle ersätta honom med 400 kronor för att få överta lägenheten och trädgården i befintligt slick.
Eftersom sjukstuga saknades, hade läkaren sin mottagning i tingshuset under tiden 1892 - 1896.
Alltsedan 1892 har tingshusets övre våning varit läkarbostad. Den 7/2 1920 tillsatte kommunalstämman och en kommitté om tre personer för att utreda frågan om uppförande av ny läkarbostad. Hur det gått för kommitténs arbete förmäler icke protokollen något om, men ännu saknar Norsjö kommun särskild läkarbostad i Norsjö by. Däremot har läkarbostad uppförts i Bastuträsk, där ny läkartjänst inrättades år 1954. Förste läkaren där hette O. Gotthard.
Sjukstuga i Norsjö
När Norsjö fått egen läkare, blev frågan att bygga sjukhus aktuell. Redan år 1982 tillsattes en kommitté för att anskaffa ritning och kostnadsförslag. Förslagen låg färdiga året därpå. Kostnaden hade berikats till 6.537. kronor. Stämman .godkände för sin del det föreliggande förslaget och beslutade att inköpa erforderligt virke. Samma år, alltså 1893, hade genom en kunglig förordning varje kommun ålagts att uppföra epidemisjukstuga Stämman beslutade att hos K Majt. begära befrielse från denna skyldighet, emedan socknen redan avsatt medel för byggande av man sjukstuga. Någon tid därefter föreslog förste provinsialläkaren Bergenholz i en skrivelse till kommunalstämman att sjukstugan borde byggas enligt av medicinalstyrelsen godkänd ritning till epidemisjukstugor för större landskommuner. Han påpekar, att byggnadskostnaden enligt den ritningen skulle komma att understiga det kostnadsförslag, som tidigare godkänts av stämman. Så beslöts enhälligt den 26/1 1894, att den av Bergenholz föreslagna ritningen skulle följas vid bygget av sjukstuga i Norsjö. 
 
Den nya sjukstugan togs i bruk den 1 juli 1896. Vid samma tid anställdes den första sjuksköterskan i Norsjö, fröken Sara Kristin Lundberg från Bjursele, sedermera gift med hemmansägaren Frans Grahn i Sörbyn.
Efter doktor Nordenadler ha följande provinsialläkare tjänstgjort:
F. Forslund 1894 -1896, Nils Hamre´n 1897-1803, A. Söderling, 1903-1905, Herman Nilsson 1905 -1910, Kristow 1911 -1912, G. Grapengiesser 1912-1916, Birger Högrell 1916-1920, Hultén 19221924, Georg Abrahamsson 1825 - 1931, Gösta Rudell 1932 -1941, Gösta Andersson 1942 - 7551, L. Uddhammar 1952-1956, Hans Witt 1956-.
Barnmorskor inom Norsjö
I protokollen från sockenstämmorna möter man första en frågan om anställande av barnsmorska inom socknen den 16 jan. 1831. Tydligen är det länsstyrelsen som i skrivelse till stämman väckt förslag om inrättande av en barnmorsketjänst. I afseende på barnmorska undanbads dess avskaffande "till dess pastorat blifver i ordning stält". Ärendet återkommer den 19/4 1835, då länsstyrelsen ålägger sockren att anställa barnmorska. Stämman undanbeder sig emellertid "i djupaste ödmjukhet" detta under motivering, att barnmorska fanns i SkelIefteå! Vidare framhåller stämman, att barnmorska i Norsjö icke skulle komma att anlitas till följd av de dåliga vägarna.
Vid barnsbörd fick man anlita kloka gummor som hjälp. Att barnasängsfeber ofta förekom på den tiden är lätt att inse. Någon barnavård i nutida bemärkelse förekom givetvis icke och okunnigheten i hithörande frågor var stor. Så förekom t. ex. så sent som i slutet av förra århundradet, att mödrar stoppade en bomullstrasa i brännvin och lät barnet använda den som tröst.
Länsstyrelsen har funnit det synnerligen angeläget att ordna barnmorskefrågan och återkommer med en skrivelse i ärendet i början av 1838. Efter verkställd undersökning kunde stämmans ordförande meddela, att hustrun till skräddaren Zaris Jonsson, Greta Andersdotter, hade förklarat sig villig att utbilda sig till barnmorska. Stämman beslutade att anmäla henne som barnmorskeelev, dock under förbehåll, att "ingen lön skall utgå till henne, vilket av henne godkändes".
Sedan barnmorska så småningom anställts, fastställer sockenstämman en årslön av 100 riksdaler. År 1863 var man mogen att höja lönen till barnmorskan fru Bjurh till 175 riksdaler. Hon var sannolikt den första barnmorskan inom socknen. En dotter till fru Bjuhr, Christina Hällgren, blev också barnmorska. Hon erhöll år 1883 en årslön av 250 kronor.
En ny tjänst inrättades i Svansele och kungjordes ledig men man fick ingen sökande. Stämman beslutade då att till barnmorskan i Svansele skulle utgå en särskild ersättning för varje förlossning men att denna ersättning skulle vara "frivillig". Trots löneökningen fick man ingen sökande förrän man ökade förmånerna till 300 kronor pr. år jämte fri bostad. Sökanden, syster Sofia Backlund från Härnösand, valdes enhälligt den 20/5 1883 till den lediga tjänsten. Den 12 augusti samma år inkom barnmorskan Backlund med en begäran om ersättning för resekostnad och för vedbrand. Framställningen avslogs av stämman, som i stället beviljar ett årligt personligt tillägg med 50 kronor under förutsättning att hon kvarstod i tjänsten till den 1/8 1885. Tydligen blev hon inte nöjd med beslutet utan skuddar Norsjöstoftet av sina fötter. Sockenstämman anslog den 13/ 10 kronor 20 till den avflyttade barnmorskan såsom "återstående löneförmåner".
Det blev livlig omsättning på barnmorskor i Svansele. Till ny innehavare av tjänsten valdes den 1/3 1884 Sofia Elida Hansson från Jörn. Lönen bestämdes till 300 kronor jämte fri bostad och rättighet till "frivillig ersättning" för varje förrättning. Den 14/,7 1888 finns i Svansele en barnmorska med namnet Bergkvist Hon anhöll hos kommunalstämman om ersättning för foder till en ko, men stämman avslog framställnigen.
Nya distrikt inrättades, i Bastuträsk år 1895, i västra delen av socknen år 1896 och i Risliden år 1300.
Numera finns tre barnmorskor inom kommunen.
Epidemisjukstuga i Norsjö
 
För att ta vård om smittosamma personer, förhyrde kommunen år 1916 en mindre fastighet såsom epidemisjukstuga och beslutade anställa särskild sköterska härför. Hennes än fastställdes till 604 kronor per år. Enligt den för henne upprättade instruktionen ålåg det henne att biträda vid vården av sjuka, i första hand smittosamt sjuka. Mot en ersättning av 85 öre pr dag skulle hon tillhandahålla kost åt de sjuka. som vårdades på epidemilokalen. Till följd av dessa bestämmelser kom ingen för tjänsten kompetent sökande. Först några år därefter, sedan löneförmånerna förbättrats, kunde kommunen erhålla utbildad sköterska för uppgiften. Ungefär samtidigt hade kommunalstämman beslutat att i anslutning till sjukstugan uppföra epidemisjukstuga och upptog för ändamålet ett amorteringslån på 20.000 kronor.
Numera isoleras smittsamt sjuka på länslasarettet i Skellefteå
Utvecklingen har gått snabbt i våra dagar även när det gäller sjukvården. En ny sjukstuga med 28 vårdplatser och BB-avdelning togs i bruk år 1949. Gamla sjukstugan har omändrats till vårdhem. Tandkliniken för folktandvården har funnits från år 1347, då byggnad härför blev färdig. Förutom anställd personal vid dessa inrättningar finns två distriktssköterskor anställda. Såsom en kuriositet från 1800 talets sjukvård kan omtalas, att kommunalstämman den 26/5 1907 anslog ett belopp av 140 kronor till K. A. Lindgren i Fromheden för att möjliggöra dennes vistelse hos Jonas Lindgren i Brattliden (Brattli-Jonk) för praktik i "ledvridningsbehandling". Vid närmare eftertanke fans man emellertid, att detta beslut måste anses vara kränkande, för ortens läkare, varför stämman vid nästkommande sammanträde beslutade frångå sitt tidigare fattade beslut om bidrag till Lindgren. 
 
Apotek i Norsjö
Fågan om inrättande av medikamentsförråd behandlades d. 24/4 1892 av stämman, som beslutade att hos KL Majt. begära att låta å nordvästra hörnet av tingshusgården ny uppföra lokal med bostad i övre våningen för apotekaren. Någon byggnad kom dock aldrig till stånd.
Samma år erhöll apotekaren A. Holmstrand i Skellefteå tillstånd att hålla medikamentsförråd i Norsjö, som han innehade till år 1902. Det förestods under åren 1893-1894 av apotekaren O. Glas och inrymdes i Sidenmark & Co:s nyuppförda fastighet (nuvarande apotekslokalen), som ursprungligen var avsedd såsom kontor .och bostad åt firmans ombud i Norsjö, inspektor Johan Larsson Lindqvist. Denne tog emellertid aldrig bostaden i besittning utan bodde i en lägenhet i missionshuset. Själv ständigt blev apoteket den 6 juni 1902.
Apotekets ägare ha varit:
A. Holmstrand 1893-1902, A V. Holm 1902-1911, J. Ahlgren 1912 -1327.
Ägare och föreståndare:
Agnes Arvidsson 1928-1933 (Sveriges första kvinnliga apoteksinnehavare)
J. O. H. Wihason 1934-1937, Gust. Gilliberg 1938-23/5 1941. Ebba Sjögren 24/5 1941-20/2 1955, Maria Åkerström 11/2 1955. Sam föreståndare ha följande apotekare tjänstgjort: O. Glas 18932894, A Tyrén 1895, Hj. Boman 1986-1898, V. Anderson 1900 o. 1903--1.908, G. K T. Flodman 1901 -1802, E. Södergren 1909-1911, J. Ahlgren 1912)1913 och 1915-1917, C. R. Löfström 1914, Gust. Sivert 191.8-1923, Georg Sundblad 1924 -1927.
Veterinär i Norsjö
I juni 1840 hade sockenstämman att yttra sig över om den var villig att lämna bidrag till avlöning av en ny djurläkare i Skellefteå. Stämman förklarar sig icke vilja lämna något bidrag, emedan de å dåliga vägarna inom sockenområdet, att man knappast hade någon nytta av en sådan.
Att det ändå förelåg behov av en Veterinär framgår av stämmans beslut den 26/12 1857, då sockennämnden antog bonden Gustaf Norén i Sörbyn såsom diarläkare inom församlingen mot ett arvode av 3 shilling B:o av varje skattskriven person, som ej åtnjöt befrielse från kronutskylder. Han hade stort anseende som djurkvacksalvare och synes ha varit i verksamhet till år 1865. Då träffades överenskommelse med veterinärerna i Skellefteå, J. C. Andersson, att denne skulle två gånger pr år ordna mottagning i Nonsjö vid de stora högtiderna (påsk och 3:e bönedagar).
Som arvode skulle utgå 50 öre riksmynt "pr tunna". Fältjägare, nybyggare, hantverkare, torpare och inhysingar som ägde kreatur, skulle dock erlägga endast 10 öre riksmynt vardera. I arvodet ingick även ersättning för recept och ordinationer. År 1902 hade länsstyrelsen utarbetat ett förslag att stationera en veterinär vid Bastuträsks järnvägsstation och som skulle betjäna Norsjö, Jörn, Malå och delar av Burträsk och Degerfors socknar. Jörn och Dagerfors kommuner hade för ändamålet anslagit 100 kronor pr år, medan däremot Malå och Burträsk kommuner icke velat lämna något anslag. Kommunalstämman i Norsjö var ej heller villig att lämna bidrag, ifall veterinären skulle placeras i Bastuträsk, men beslutar samtidigt att anslå 1.000 honor årligen, om veterinären i stället stationeras i Norsjö kyrkby.
Då det visade sig svårt att ena de styrande i här berörda kommuner om en lämplig placeringsort, kom frågan om inrättande av nytt veteristrikt att uppskjutas, och det dröjde ända till år 1318, innan ny tjänst inrättades här i Norsjö.
I avvaktan på frågans slutliga lösning fördes underhandling med distriktveterinären i Vindeln om ordnandet av en mottagning varje månad i Norsjö. Denne förklarade sig villig härtill mot en ersättning av 480 kronor pr år, vilket erbjudande tacksamt antogs av stämman. När veterinären senare även begärde fria resor mellan Vindeln och Norsjö, avslogs framställningen, och de tilltänkta mottagningsresorna i Norsjö realiserades aldrig. Veterinärerna i Skellefteå synes alltjämt hu besökt Norsjö ett par gånger pr år tills Norsjö erhöll egen veterinär.
Innehavare av tjänsten ha varit:
O. Öhrberg 1918-1919, H. Svartz 1919-1920, C. H. Lexner 1921-1934, A. Andersson 1935-1943, O. Damberg 1944-1953. Efter veterinär Dambergs avflyttning från orten har tjänsten varit vakant, emedan särskild tjänstebostad saknas. Som vakansvikarier har tjänstgjort R. Mickow och Ingvar Holmdahl, vilken senare ännu (jan. 1960) innehar tjänsten). Kommunalfullmäktige har fattat beslut om uppförande av tjänstebastad och anskaffat ritningar, varför tjänsten om något år torde komma att på nytt tillsättas med ordinarie.
Innan detta kapitel avslutas, måste ett annat namn nämnas Moses Dahlberg från Bastutjärn. Han var en naturens store vän och kännare, botaniker, zoolog, geolog men kanske framför allt djurläkare av ovanliga mått. Hans stora kunnande och rika erfarenhet betygades och erkändes inte endast av ortens befolkning utan även av fackmännen men om honom och hans livsgärning bör en särskild avhandling skrivas.
1920 talet kännetecknades av efterkrigstidens svårigheter.
1920 talet kännetecknades av efterkrigstidens svårigheter, med ringa efterfrågan och mycket låga priser på skog och skogsprodukter, vilket medförde stor arbetslöshet och mycket små inkomster. Därtill kom stora utgifter genom borgensåtagandet för kraftstationen, som år 1923 måste övertagas av byamännen. Detta skedde genom bildande av skärskild ekonomisk förening. Den tidigare påbörjade brytningen av landsvägen Norsjö till Risliden, färdigställdes år 1922.
1927 den första personbil till byn och samma år telefonväxel och radiomottagare med högtalare.
Året 1927 kommer den första personbil till byn och samma år telefonväxel och radiomottagare med högtalare. Den under tjugotalet rådande arbetslösheten samt det ökade antalet arbetsför ungdom, föranledde att många hemman i byn delades i två eller flera lotter. Detta för att så många som möjligt skulle få sig en egen brukningsdel. Vid periodens slut fanns 40 olika brukningsdelar som var för sig höll kreatur. I byn fanns då 32 hästar, ca. 200 kor och ett stort antal får. 1930 talet slutet av depressionen, post och turbil till byn. De första 5 åren förflöt på ungefär samma sätt som senare delen as tjugotalet, med fortsatt depression och arbetslöshet. En successiv förbättring skedde under den senare delen av perioden. Turbil Risliden till Norsjö insattes år 1930 och landsvägen förlängdes från byn till Burträsks sockengräns år 1933.
1935 får Risliden poststation, med daglig post.
Byn får poststation, med daglig post år 1935. De första fem åren förflöt på ungefär samma sätt som senare delen av tjugotalet, med fortsatt depression och arbetslöshet. En successiv förbättring skedde under senare delen av perioden. Turbilen Risliden Norsjö insattes år 1930 och landsvägen förlängdes från byn till Burträsks sockengräns år 1933. Förutom folkökningen som även detta årtionde ökade markant, hade inga större reformer eller förändringar skett i byn.
Postväsendet begynnelse i Norsjö. Ett postkontor fanns inrättat i Sunnanå i Skellefteå redan år 1756. Postgången därifrån till Norsjö var ytterst bristfällig. I början av I800-talet hade man sökt ordna med regelbunden postbärning en gång i veckan, men då vägen tidvis var oframkomlig, var det både si och så med regelbundenheten. Posten bars av en person från Skellefteå till Finnfors, en annan bar den därifrån till Norsjö.
Postförningen bekostades av sockenkassan.
På kyrkostämman i Norsjö den 24 november 1850 dryftade man frågan om en förbättrad och ändamålsenlig postgång mellan Skellefteå och Norsjö. Stämman ansåg, att transporten av posten borde bekostas av postverket, och man lade önskemålet om inrättande av ett postkontor i Norsjö. Beslutet resulterade bl. a. i att Norsjö i början av 1860-talet fick posten transporterad med hästskjuts två gånger i månaden på postverkets bekostnad. Tydligen har kommunens styresmän fortsatt att lämna ekonomiskt bidrag, för att postbäringen skulle kunna fortsätta som hittills. Det blev alltså post varje vecka mellan Skellefteå och Norsjö praktiskt taget under hela 1800-talet.
Sedan nya landsvägen upp till Malå, den togs i bruk 1880, ordnade man postkörning även på den vägsträckan en gång i veckan. Kommunalstämman hade härför anslagit en ersättning av 80 öre riksmynt pr mil under 5-årsperioden 1880--1884. Tidigare hade posten burits mellan de båda orterna av en Lapp från Malå som därför kallades Postlappen.
När stambanan kom till började man hämta posten från Bastuträsk och man utökade postturerna först till 2 gånger pr vecka och om något år till 3 turer. Postföraren hade, i mån av utrymme, rätt att även befordra resande. Under första världskriget var det billigaste färdsättet för resande mellan Norsjö och Bastuträsk att följa med postköraren. Det kostade endast 10 kronor enkel resa. Den som skriver dessa rader hade förmånen att få anlita denna snabba transport, som tog ungefär 4 timmar i anspråk och tiondelen av månadslönen!
Då man kom från Bastuträsk och närmade sig Norsjö samhälle, tog postföraren fram sitt posthorn och blåste en signal för att varsko såväl posttjänstemannen som allmånheten, att posten var i antågande.
Ar 1924 insattes postdiligenserna i trafik. Det blev daglig posttransport, och antalet rya poststationer växte snabbt. Nu finns det 10 poststationer i kommunen.
1940 talet andra världskriget ca 300 personer bor i byn.
Det finns nu ca 300 personer bor i byn. Andra Världskriget kom ju att i hög grad påverka livet och tillvaron i byn. Verkningarna härav var ju nu inte så kännbara som under Första Världskriget, men de många och långa inkallelserna till beredskapstjänst, verkade på många sätt påfrestande , särskilt för de hemmavarande. Efter krigets slut återgick livet ganska snart till det normala. År 1947 övertogs elkraftsdistributionen till byn av Skellefteå stads kraftverk och samtidigt företogs likvidation av "Rislidens El. förening" som slutfördes år 1948. Andelsägarna (borgenärerna) återfick därvid 17% av år 1923 utgivna 58.00 kronor innebärande en kapitalförlust på 83% plus ränteförlusten och penningvärdeförsämringen under 25 år. I slutet på 1940 talet var folkmängden ca. 300 personer.
Bya orginal
"Slagrutan" och n´"Bränn-Pelle"
Vi har i det föregående i huvudsak med vissa utvikningar uppehållit oss under Nybyggartiden och självhushållets era. De förtroendemän som sattes att styra Kommunen sökte efter måtten av förmåga förvalta anförtrodda pund. Sockenbor i allmänhet, litade på "fäderna" och sökte inte efter att få insyn i förvaltningen. De hade nog med egna bekymmer. Husfäderna timrade sina hus och grävde sina brunnar. Innan brunnen grävdes anlitades brunnsvisare, sådana som med slagruta, skuren från en björkgren var oslagbar i konsten att visa ut vattenådror under markytan. De kände hur det "drog", klykan de höll i händerna vreds mot den punkt där vattenådern flöt fram - och visade var brunnen skulle grävas. Som brunnsvisare blev Per Brännström (n´"Bränn-Pelle") ofta anlitad. Han kunde förutsäga hur djupt vattenådern låg. Där grävdes brunnen och för att citera (n´"Bränn-Pelle") "naturligtvis fick de vatten".
Byaböner
I byar där man hade lång väg till kyrkan samlades man i hemmen under gudstjänsttid på söndagarna till byabön, då någon lämplig och för saken intresserad person tjänade som "läsmästare". Menigheten lät sig då föreläsas avhandlingar över predikotexter ur någon postilla, vanligast Lutheri, Nohrborgs, Tollessons och andra. I dessa andaktsstunder deltog också familjernas barn. I hem där husfadern höll enskild andakt måste också barnen vara samlade och "sitta som tända ljus". Inga undanflykter för att slippa dessa andaktstunder fick ej förekomma.. De livliga pojkarna kände nog lättnad då bönen slutade. l byn Risliden, där man hade att vandra minst 17 km lång skogsstig till Norsjö by och där man fram till omkring 1920 saknade vägförbindelse, hölls byaböner regelbundet i mer än 100 år. Den siste bönprästen i byn var Edvard Persson. Han fortsatte till 1957 och hade då varit föreläsare vid dessa andakter i närmare 30 år. Under sin tid hade Persson läst bl. a. Hammarstens predikningar "i tre omgångar". Detta omtalade han en antal är före sin död samt beklagade att han på grund av nedsatt synförmåga hade måst sluta sin böntjänst. Han blev den siste som uppehållit denna sekelgamla tradition, inte bara i Risliden utan i socknen.
Lars-Åke Lundgren

De avslöjar Norsjös eget Pentagon

AFFÄR!
”Spioner har sitt högsäte på kommunkontoret”
NORSJÖ 1984 

Ulf Lindfors är en av drivkrafterna bakom Risli-amatörerna. Här kan man beskåda hans mimik i en av gruppens mer vågade sketcher.
För sju år sedan tog Risli-amatörerna sina första stapplande steg ut på scengolvet. Men undan för undan har de utvidgat repertoaren och lagt ned mer arbete på sina shower. Under julmånaden kommer de att spela sina sketcher, på ett flertal tillställningar runt om i norra länsdelen.
Vi repeterar inte mycket, men vi har väldigt roligt, säger Ulf Lindfors, en av drivkrafterna i gruppen.
13 Rislidenbor och en Lossmen ‑ pajk finns med i amatörteatergruppen. 1977 visade Risli-amatörerna upp sig för första gången. På en klubbhippa för Rislidens sportklubb, framförde de några enkla improviserade playbacknummer.
Första föreställningen blev en dundersuccé' och därefter har gruppen återuppstått, vid varje festligt tillfälle i byn. Vid midsommarfirandet har de också sin givna roll som underhållare.
Men nu tänker gruppen satsa ännu mer på sina shower och göra fler spelningar. 
Under årens lopp har vi börjat ställa högre krav på oss själ­va. Från och med i höst tar vi också betalt för varje föreställning. Målet är att skrapa ihop pengar till en egen högtalaranläggning, säger Ulf Lindfors.
Vid vårat besök, besöktes gruppen under en repetitionskväll på Algots gamla lokaler i Norsjö. Där hade medlemmarna samlats för att öva in några nya scener. De kommer sedan att visas på fredag, i samband med en fest för de kommunalanställda i Norsjö.­

Läckor på kommunen


För att inte ta bort överrask­ningsmomentet, lovade VF att inte avslöja alltför mycket om innehållet. Men nya infallsvinklar på spruckna budgetberedningar, servicehusdebatten i Bastuträsk. och systembolagsfrågan kan i alla fall utlovas.
Varifrån har ni egentligen fått allt materiel till sketcherna ifrån‌
Om det finns läckor i Pentagon så finns det också kanaler ut från Erikssonsadministrationen säger Ulf och namnger de lokala spionerna. som har sitt högsäte på kommunkontoret.
Under julmånaden har gruppen även andra engagemang att klara av, I samband med Lions
Luciasoareree`r  Norsjö och Bastuträsk, kommer Risli-amatörerna att stå på scenen. I slutet av månaden ska de även delta vid ett arrangemang i Burträsk.                  
Ballongdans med grytlock
Risli-amatörernas program består av enklare sketcher och monologer. En del av materialet har de skrivit själva. Men man kan också hitta välbekanta sketcher från andra shower och TV‑program, i deras repertoar.
Till exempel har de gjort en mycket vågad version av ballongdansen. Men istället för ballonger skyddar Risliborna de vitalare delarna med grytlock.
Gruppen bygger sina shower kring den egna orkestern, som går under namnet "Getarkåkens hot top band". Ungdomarna som ingår i orkestern har också prövat att sta på egna ben.
 
 
Risli-amatörerna årgång 1984 har ett digert program under julmånaden. De kommer i framtiden att satsa ännu mer
på sina shower. 
  
 
 Övre raden : Tord Lundgren, Gunnar Lindström, Birgitta Lindström och Åke Eriksson.
Mellan raden: Gunilla Lindström, Ulf Lindfors, Anki Olofsson, Gulli Larsson.
Nedre raden: Mikael Lindfors, Arianne Buhr och Per Erik Jakobsson.
Dessutom ingår Håkan Brännström, Kurt Widmark och Kent Brännström i gruppen.
                                                  

TEXT OCH BILDER: LARS WESTERLUND

Bönhusförening bildas

Bönhusförening bildas
Vi vet att det var från i början på 1850-talet, som den vanliga söndagsbönen, med några smärre undantag, började hållas på söndagarna i hemmen i Risliden. Man började då klockan 11 "bonntid" vilket närmast motsvarar vanlig sommartid i dag. Den tiden var det mest solen man hade att rätta sig för att veta hur mycket klockan var slagen. Därför förekom det ofta att ett solmärke fanns inskuret i fönsterposten i många hem.
För att det skulle bli rättvist med bönskyldigheterna blev det ordnat så, att ägaren till ett tunnas skattehemman hade bönskyldigheten ett år, ägaren till ett halvt tunnas hemman ett
halvt år osv. Med "bönskylda" menades då att hålla lokal för söndagsbönen, eventuellt bönkaffe samt kost och logi för de predikanter som besökte byn.
Det har varit många bönpräster och klockare i byn under årens lopp. Den förste bönläsaren var från Adamsgård, Burträsk socken och torde ha varit Adam Rusk (f. 1791). Hans bibel finns fortfarande kvar i bönhuset. Enligt en intervju 1956 med den siste‌ bönprästen Edvard Persson var det sonen Aron Rusk (f. 20 sept. 1820) som började som bönläsare i byn i början av 1850-talet. Många gånger var det nog inte så lätt att to sig fram den 6 kilometer långa stigen från Adamsgård till Risliden, i synnerhet på vårarna. Men "Rusken" gick gärna varje söndag för att "läsa böna" och det gjorde han utan annan ersättning än det må1 mat som bjöds honom. Det berättades att vid något tillfälle fått ett par skor. För att spara på skosulorna gick han därför barfota och tog på sig skorna först när han kommit fram till byn.
Efter Aron Rusk tog Nils Fällman i Risliden vid och efter honom Per Orsa, som var byapräst till strax före sin död 1892. Per Orsa hade en mycket god sångröst och var även s.k. uppsjungare vid byabönen. För den skull inköptes ett psahnodikon, som han lärde sig spela på. Efter Per Orsas död blev det en 23 årig dräng i byn vid namn Johan Gustaf Nilsson som tog vid och läste bönen till 1900, då han flyttade från byn.
De närmaste åren därefter var det ett flertal bybor som turades om med bönläsningen, bland dem J A /Janne/ Forsberg som var byapräst till år 1928 då han efterträddes av Per-Orsas sonson P. Edvard Persson. Edvard Persson fortsatte att läsa söndagsbönen till 1957 då han på grund av försämrad syn måste sluta. Han var då 77 år gammal och därmed upphörde också bönläsartraditionerna i byn. Förutom högmässotexten läste han bl.a. Hammarstens predikningar i tre omgångar. Troget hade han läst söndagsbönen sittande på en speciellt hög stol, som fortfarande står kvar längst framme i bönhuset.
Åren 1892 - 1900 var Katarina Persson "uppsjungare" i byn. Några år efter bönhusbyggandet inköptes den första orgeln och fram till 1906 sköttes klockarsysslan av Jonas Brännström. Hans son Per (f. 1892) var mycket musikalisk och han var klockare efter sin far men dog endast 20 år gammal. Per var bara omkring nio när han första gången spelade på en gudstjänst i bönhuset. Efter 1912 blev det en del ombyten i klockarsysslan. Flitigast var nog Alma Andersson. Hon spelade till 1915 då J O Forsberg (f. 1898), son till Janne Forsberg tog vid, och var byns klockare och körsångledare ända till senare delen av 1940-talet.
Efter Johan Olof blev det slutligen Per Söderlund och i viss mån Ella Brännström som svarade för de musikaliska inslagen vid gudstjänsterna i bönhuset.
Förr fanns det som sagt både skrivna och oskrivna bestämmelser för allmogen, om skyldigheterna att bevista gudstjänster. Sedan Norsjö blivit egen församling och kommun ingick det vanligtvis att göra minst två kyrkobesök där per år. Dessa inföll då vid de så kallade. bönhelgerna höst och vår.
För många var deltagandet i nattvardsfirandet det angelägnaste, medan det för andra även fanns övriga ärenden som kändes viktiga att få uträttade. Dessutom var det ju inte oväsentligt att få träffa annat folk än de som fanns hemma i byn. Kyrkhelgerna i Norsjö hade därför i det avseendet en viktig social funktion. Det sistnämnda gällde inte minst ungdomarna från de olika byarna, som nu helt legitimt fick tillfälle att träffas med de följder det kunde få. Men vilka bevekelsegrunder som än gällde för Norsjöresan, ingick åtminstone ett kyrkobesök som självklart för de allra flesta under bönhelgen.
Allt eftersom folkmängden ökade i Risliden och den omgivande trakten, blev också behovet av en särskild bönlokal alltmer uppenbar. På somrarna gick det vä1 rätt bra, för då fanns det alltid ouppvärmda utrymmen, som kunde tas i bruk. Men på vintrarna började det bli besvärligt när barnkullarna ökade och utrymmena i kök och salar minskade. En annan bidragande orsak till att det behövdes en samlingslokal var kravet från myndigheterna om en utökad skolundervisning.
En ambulerande folkskoleundervisning hade börjat i Risliden under 1850 talet och socknen indelats i tio läsrotar. Men däremot var det dåligt ordnat med småskoleverksamheten inom kommunen. 1866 års kyrkostämma i Norsjö beslöt därför att inrätta två småskolor. Beslutet kunde dock inte fullföljas för vid 1868 års kyrkostämma finns det antecknat:
"I avseende till den rådande fattigdomen och förtrycket inom Församlingen, förorsakade av flera på varandra följande missväxt år, utbådo sig sockenmännen att få uppskjuta åtminstone denna termin med inrättande av de redan 1866 beslutade småskolorna, förklarande sig beredvilliga att själva under tiden med all flit undervisa sina barn i stavning och innanläsning, så att lärarna i de egentliga folkskolorna skulle slippa emottaga abc-darier. "
Hittills hade den flyttande folkskolan i Risliden varit inhyst i något ledigt utrymme på någon gård, men med ökad skolplikt ökade också kraven på rymliga skollokaler. Den nuvarande ordningen räckte inte till, och trots den bistra realitet de flesta bybor levde i började man alltmer inse nödvändigheten av en särskild samlingslokal i byn. Det skulle i första hand vara ett bönhus men också en lokal där skolan kunde inhysas, även om det sistnämnda var med ett viss mått av nödtvång.
Byborna bygger bönhuset
Vid ett möte i oktober månad 1896 bestämde sig byamännen i Risliden om att bygga en bönhuslokal i byn. Ett talesätt om att "kyrkan skall ligga mitt i byn" kom verkligen till sin rätt i detta fall, för platsen man bestämde sig för är än idag något av byns centrum. Tomtmark inköptes därför efter en tid av bonden A W Söderlund för det facila priset av 30 kronor.
En byggnadskommitté bestående av A W Söderlund, Jakob Lundgren och O A Lundgren utsågs. Varje bonde inom byn kunde, med vissa restriktioner, ingå som delägare i bygget. /Samma restriktioner gällde under många år även beträffande de samfund som fick nyttja lokalerna./
Huset skulle naturligtvis uppföras av timmer och man enades om måtten 17,0 x 9,5 meter och med två salar i nedre delen.
Sommaren 1897 gjordes grundgrävningen och därefter vidtog timringen och övriga byggnationer. Arbetet utfördes av ett arbetslag med Jonas Andersson, Storliden (Storli-Jonk) som byggbas. Enligt Edvard Persson ingick, förutom en del hantlangare, även O. Falk, Rönnfälla, K. Sjöstedt, Pjäsörn och J.F. Liden, Risliden som träarbetare i arbetslaget.
 
En bönhusbild från 1920 talet
År 1898 var arbetet färdigt och man kunde börja använda sitt bönhus. Något exakt datum på när bönhuset första gången togs i bruk har vi inte kunnat hitta. Men vi utgår dock från att invigningen hölls på sommaren 1898 och att dåvarande kyrkoherden i Norsjö, Johan W Söderström var en av officianterna.
Här följer en avskrift av ett rekapitulerat protokoll från 1906.
Rislidens byamän hade i oktober månad 1896 sammankommit för att överenskomma att uppföra en bönhuslokal i byn och beslöt därvid:
1; att inköpa tomt av hemmansägaren A. W. Söderlund,
2; att anskaffa lämplig ritning
3; att frivilliga bidrag skulle insamlas
4; valdes en byggnadskommite, bestående av hemmansägaren A.W Söderlund, Jakob Lundgren och O.A. Lundgren.
5; att det stode fritt för varje bonde inom byn att anmäla sig såsom deltagare i bygget för byggnadsdirektionen på nedannämnda villkor.

§ 1.
Varje hel lott i byggnaden skall anses utgå från 'h tunna skatt, där ej annorledes bestäms, för vilket skattetal delägaren vore skyldig att deltaga i bygget till detta bleve färdigt och även för framtiden deltaga i underhållet av detsamma.

§ 2.
Lokalerna skulle endast få upplåtas för Lutherska predikanter eller för sådana, som vore vitsordade av eller utsända från Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

§ 3.
Då intet skolhus funnes i byn, skulle skolan, oaktat huset uteslutande byggdes för bönesammankomster, få tillsvidare inlogeras i detsamma, så länge den ej vore till hinder för det avsedda ändamålet, men om skolan komme att göra intrång, skulle den från bönlokalen avlägsnas.

§ 4.
Att lott i byggnaden med rättigheter och skyldigheter skulle gå till det hemman, vars innehavare tecknat sig såsom delägare i byggnadsföretaget, när denne antingen doge eller överlåte hemmanet åt annan person.

§5.
Att endast de som tecknat sig för företaget eller deras rättsinnehavare skulle anses äga och disponera byggnaden.

§6
Vid angelägenheter som röra byggnaden och vartill alla delägare blivit kallade, varje innehavare av hel lott för talan och utövar rösträtt med 12 röster, av 2/3 lott likaledes för talan och utövar rösträtt med 8 röster, innehavaren av 1/4 lott likaledes för talan och utövar rösträtt med 3 röster, och om lotterna skulle komma att uppdelas i proportion därefter.
Underkastande sig dessa villkor anmälde och tecknade sig såsom deltagare i företaget byamännen, hemmansägare P. O. Nilsson och N.J. Nilsson för vardera en halv lott, Anton Andersson för en hel lott, Jakob Lundgren för en hel lott, Olof Bränström och P.J. Bränström för vardera två tredjedels lott, Henrik A. Johansson med tillåten inskränkning för sitt skattetal med en och en halv lott, A. W Söderlund för en hel lott, O.A. Lundgren för en hel lott, A. F. Forsberg för tre fjärdedels lott, J.A. Fällmans änka för en hel lott Jakob Andersson för en hel lott, E.E. Eriksson för en hel lott, J. O. Andersson för en hel lott och Jonas Bränström för en hel lott.

En helrörig kväll utan tillstånd 1997

RISLIDEN (NV)                                                           
En helkväll i hotellmiljö.                                                   
Det är Risilamatörernas bidrag när de i 1997 års revy tolkar och driver med det gångna årets lokala företeelser. Inte minst om alla turer kring hotell Inlandia i Norsjö.  Namnet på revyn kom snabbt i år, konstaterar de rutinerade revyarmatörerna.                                                                             
 
Arianne Buhr ordförande i Risliden‑Lossmen SK:s revy sektion, Ulf Lindfors, Åke Eriksson och alla de andra i revy gänget har varit med ett tag. När  ridån går upp i helgen är det den 15:e premiären i ordningen.  Vi är sex personer som varit med varenda år. Övriga har gjort uppehåll någon gång, säger Arianne Buhr.                      
Ingen besviken
I de musikaliska inslagen med bland annat tjejkvartetten Arianne Buhr, Birgitta Holmström, Gunilla Lindström och Ann‑Christine Lindgren gör knappast någon besviken i år heller. Det lovas också att nästan allt som framförs i sketcher och monologer har en lokal anknytning. I stort sett allt har vi skrivit själva. Endast ett par nummer har vi lånat från annat håll och de lokala, säger Ulf Lindfors under en paus vid en av de sista träningarna inför den stora premiären.
Till den föreställningen finns i stort sett inga lediga platser kvar. Något som lockar ännu mer publik är de revyföreställningar som kombineras med mat och dans. Det är helt slutsålt, säger han. I Häromdagen uppgick de för bokade biljetterna till 850 stycken, en mycket bra siffra.

Högaktuellt


Även tidigare har Risliamatörernas revyer lockat stor publik. Förut till Medan i Norsjö men sedan början av 1990‑talet till Minigloben i Risliden. Måhända årets revytitel lockar lite extra med tanke på alla turer runt hotell Inlandia och dess arrendator Thim Eriksson. Helrörigt eller en ”Thim utan tillstånd” är den fyndiga titeln.
Den kom till snabbt, tidigt i höstas.  H‑et i "Thim" kom till i slutet, avslöjar Ulf Lindfors. Hotellet har för övrigt blivit riktigt högaktuellt igen de senaste dagarna. Detta eftersom länsrätten nyligen avslog arrendatorns överklagan gällande det uteblivna serveringstillståndet.
Ingen besviken. Tjejkvartetten i Risliamatörerna kommer knappast att göra någon besviken med sin sång. Det är något som de verkligen behärskar.
       
Text och Foto ERIC SALOMONSSON

Bönhuset i Risliden

Den 17 juli 1949 träffades styrelsen och byggnadskommittén

 

 

 

Bönhuset i Risliden

I år 1998 är det precis 100 år sedan bönhuset i Risliden kunde tagas i bruk för avsett ändamål. Inför firandet av detta jubileum är vi en grupp Rislidenbor, som åtagit oss uppgiften att försöka göra en sammanfattande dokumentation över dessa etthundrade åren.

De källor vi hämtat vårt faktaunderlag ifrån har i första hand utgjorts av protokollböcker, kassaböcker och vissa verifikat. Dessutom har vi som arbetsmaterial haft tillgång till tidningsurklipp och tidigare gjorda publikationer som berört bönhuset. Även muntliga redogörelser från äldre bybor har naturligtvis varit av stort värde i vårt arbete, liksom de gamla kort vi efterlyste för att ingå sammanställningen Av de bilder vi fått in har vi försökt välja ut det som ansetts mest representativa för olika tidsskeenden i bönhusets tillvaro. En fullständigare redovisning över använda källor presenteras i slutet av denna skrift.

Vad var det då som gjorde att man, i den dåvarande bondbyn Risliden, bestämde sig för att uppföra denna byggnad? Säkert fanns det många argument, både för och emot, innan man gick till handling. Troligen var det knappast någon bybo, som av andra skäl än rent ekonomiska, motsatte sig förslaget om en särskild bönlokal. Däremot kan man förmoda att det fanns de som kände en viss oro inför den extrakostnad ett bygge av detta slag skulle medföra, både under byggnadstiden och för det fortsatta driftsunderhållet. De eventuella kontanter som hushållen förfogade över vid den här tiden, var säkert öronmärkta till andra ändamål, där bl.a. "utskylderna" och andra skatter och pålagor skulle ha sin givna tribut av de med möda hopskrapade sparslantarna.

Några märkesår i Norsjö församlings historia:

År 1811.

Norsjö frigörs från Skellefteå moderförsamling och blir kapellag och får egen kyrka och präst.

År 1823.

Norsjö blir eget pastorat

År 1834.

Den definitiva utbrytningen från Skellefteå. Norsjö blir självständig församling, kommun och jordebokssocken.

År 1811 - 1850.

Norsjö församlings äldsta kyrka stod vid nuvarande Skolgatan. Efter kyrkoherde E J Solanders död 1889 avskiljs Jörn från Norsjö och blir eget pastorat.

År 1850 - 1909.

Ny kyrka på Näset. Sistnämnda år flyttades den till nuvarande kyrkplatsen i Norsjö där den eldhärjades av ett blixtnedslag 1912. Strax innan den nya kyrkan skulle invigas 1915 brann även den ned. Den nuvarande kyrkan i Norsjö invigdes år 1917.

För Norsjöborna var det en oerhörd lättnad att bli befriade från den tunga plikten att tio söndagar på året infinna sig i Skellefteå och bevista gudstjänsten där. Ett kyrkobesök som för Norsjöbon kunde to en vecka i anspråk. Två dagar för vardera resvägen, en dag för inköp och försäljning samt kyrkobesök lördag och söndag.

Det fanns givetvis de som dristade sig att bryta mot det "okristliga" påbudet och det finns gamla domstolsprotokoll som berättar om hur Norsjöbönder åtalats för att de försummat kyrkobesöken. Om skälet för frånvaron berodde på egen eller annan sjukdom i familjen, ansågs detta godtagbart. Ett annat giltigt förfall var "om den aktuella kyrkobesöksdagen inträffat under pågående fiske, då de varit borta och uppvaktat gäddleken". Matfrågan var ett starkt vägande skäl för att våga bryta mot det stränga kravet om kyrkobesök.

Förr i tiden var husbonden pliktig se till att gårdsfolket hölls i Herrans tukt och förmaning. Då det av naturliga skäl ofta blev glest mellan kyrkobesöken för de som bodde ute i ödebygderna var det husbondens skyldighet, att i nödig utsträckning hålla en söndagsbön och undervisa ur Postillan och Luthers katekes. Detta gällde även för de drängar och pigor som oftast ingick i hushållet. Det där att nödtorftigt kunna läsa ur Lilla Katekesen var dessutom viktigt av många anledningar. Man måste kunna klara prästens frågor vid husförhöret. Kunde man inte sin Lutheri Cathekes tilläts varken nattvardsgång eller giftermål.

Vid anmälan till confirmation skall barnen obehindradt läsa innantill Svensk styl och utantill Lutheri Cateckes med Svebilii eller Lutheri förklaring.

Ofta skedde dock anmälan till konfirmationen först vid 18 å 20 års ålder.

Efterhand blev det inte bara det egna gårdsfolket, som fanns med vid söndagsbönen, utan även grannarna började samlas i de rymliga bondköken och snart var man framme vid det som senare blev regelrätta byaböner.

Vid den första kända visitationen som hölls inom Norsjö församling 1849 omtalas att;

"Personer, som of lång väg eller andra orsaker voro förhindrade från att besöka kyrkan plägade temmeligen allmänt byavis samlas till andakt på söndagseftermiddagen och därvid låta sig föreläsas afhandlingar öfver predikotexter ur någon postilla, vanligast Lutheri men jemväl Nohrborgs, Tollesons mfl. "

Vi vet att det var från i början på 1850-talet, som den vanliga söndagsbönen, med några smärre undantag, började hållas på söndagarna i hemmen i Risliden. Man började då klockan 11 "bonntid" vilket närmast motsvarar vanlig sommartid i dag. Den tiden var det mest solen man hade att rätta sig för att veta hur mycket klockan var slagen. Därför förekom det ofta att ett solmärke fanns inskuret i fönsterposten i många hem.

För att det skulle bli rättvist med bönskyldigheterna blev det ordnat så, att ägaren till ett tunnas skattehemman hade bönskyldigheten ett år, ägaren till ett halvt tunnas hemman ett

halvt år osv. Med "bönskylda" menades då att hålla lokal för söndagsbönen, eventuellt bönkaffe samt kost och logi för de predikanter som besökte byn.

Det har varit många bönpräster och klockare i byn under årens lopp. Den förste bönläsaren var från Adamsgård, Burträsk socken och torde ha varit Adam Rusk (f. 1791). Hans bibel finns fortfarande kvar i bönhuset. Enligt en intervju 1956 med den siste? bönprästen Edvard Persson var det sonen Aron Rusk (f. 20 sept. 1820) som började som bönläsare i byn i början av 1850-talet. Många gånger var det nog inte så lätt att to sig fram den 6 kilometer långa stigen från Adamsgård till Risliden, i synnerhet på vårarna. Men "Rusken" gick gärna varje söndag för att "läsa böna" och det gjorde han utan annan ersättning än det må1 mat som bjöds honom. Det berättades att vid något tillfälle fått ett par skor. För att spara på skosulorna gick han därför barfota och tog på sig skorna först när han kommit fram till byn.

Efter Aron Rusk tog Nils Fällman i Risliden vid och efter honom Per Orsa, som var byapräst till strax före sin död 1892. Per Orsa hade en mycket god sångröst och var även s.k. uppsjungare vid byabönen. För den skull inköptes ett psahnodikon, som han lärde sig spela på. Efter Per Orsas död blev det en 23 årig dräng i byn vid namn Johan Gustaf Nilsson som tog vid och läste bönen till 1900, då han flyttade från byn.

De närmaste åren därefter var det ett flertal bybor som turades om med bönläsningen, bland dem J A /Janne/ Forsberg som var byapräst till år 1928 då han efterträddes av Per-Orsas sonson P. Edvard Persson. Edvard Persson fortsatte att läsa söndagsbönen till 1957 då han på grund av försämrad syn måste sluta. Han var då 77 år gammal och därmed upphörde också bönläsartraditionerna i byn. Förutom högmässotexten läste han bl.a. Hammarstens predikningar i tre omgångar. Troget hade han läst söndagsbönen sittande på en speciellt hög stol, som fortfarande står kvar längst framme i bönhuset.

Åren 1892 - 1900 var Katarina Persson "uppsjungare" i byn. Några år efter bönhusbyggandet inköptes den första orgeln och fram till 1906 sköttes klockarsysslan av Jonas Brännström. Hans son Per (f. 1892) var mycket musikalisk och han var klockare efter sin far men dog endast 20 år gammal. Per var bara omkring nio när han första gången spelade på en gudstjänst i bönhuset. Efter 1912 blev det en del ombyten i klockarsysslan. Flitigast var nog Alma Andersson. Hon spelade till 1915 då J O Forsberg (f. 1898), son till Janne Forsberg tog vid, och var byns klockare och körsångledare ända till senare delen av 1940-talet.

Efter Johan Olof blev det slutligen Per Söderlund och i viss mån Ella Brännström som svarade för de musikaliska inslagen vid gudstjänsterna i bönhuset.

Förr fanns det som sagt både skrivna och oskrivna bestämmelser för allmogen, om skyldigheterna att bevista gudstjänster. Sedan Norsjö blivit egen församling och kommun ingick det vanligtvis att göra minst två kyrkobesök där per år. Dessa inföll då vid de så kallade. bönhelgerna höst och vår.

För många var deltagandet i nattvardsfirandet det angelägnaste, medan det för andra även fanns övriga ärenden som kändes viktiga att få uträttade. Dessutom var det ju inte oväsentligt att få träffa annat folk än de som fanns hemma i byn. Kyrkhelgerna i Norsjö hade därför i det avseendet en viktig social funktion. Det sistnämnda gällde inte minst ungdomarna från de olika byarna, som nu helt legitimt fick tillfälle att träffas med de följder det kunde få. Men vilka bevekelsegrunder som än gällde för Norsjöresan, ingick åtminstone ett kyrkobesök som självklart för de allra flesta under bönhelgen.

Allt eftersom folkmängden ökade i Risliden och den omgivande trakten, blev också behovet av en särskild bönlokal alltmer uppenbar. På somrarna gick det vä1 rätt bra, för då fanns det alltid ouppvärmda utrymmen, som kunde tas i bruk. Men på vintrarna började det bli besvärligt när barnkullarna ökade och utrymmena i kök och salar minskade. En annan bidragande orsak till att det behövdes en samlingslokal var kravet från myndigheterna om en utökad skolundervisning.

En ambulerande folkskoleundervisning hade börjat i Risliden under 1850 talet och socknen indelats i tio läsrotar. Men däremot var det dåligt ordnat med småskoleverksamheten inom kommunen. 1866 års kyrkostämma i Norsjö beslöt därför att inrätta två småskolor. Beslutet kunde dock inte fullföljas för vid 1868 års kyrkostämma finns det antecknat:

"I avseende till den rådande fattigdomen och förtrycket inom Församlingen, förorsakade av flera på varandra följande missväxt år, utbådo sig sockenmännen att få uppskjuta åtminstone denna termin med inrättande av de redan 1866 beslutade småskolorna, förklarande sig beredvilliga att själva under tiden med all flit undervisa sina barn i stavning och innanläsning, så att lärarna i de egentliga folkskolorna skulle slippa emottaga abc-darier. "

Hittills hade den flyttande folkskolan i Risliden varit inhyst i något ledigt utrymme på någon gård, men med ökad skolplikt ökade också kraven på rymliga skollokaler. Den nuvarande ordningen räckte inte till, och trots den bistra realitet de flesta bybor levde i började man alltmer inse nödvändigheten av en särskild samlingslokal i byn. Det skulle i första hand vara ett bönhus men också en lokal där skolan kunde inhysas, även om det sistnämnda var med ett viss mått av nödtvång.

Byborna bygger bönhuset

Vid ett möte i oktober månad 1896 bestämde sig byamännen i Risliden om att bygga en bönhuslokal i byn. Ett talesätt om att "kyrkan skall ligga mitt i byn" kom verkligen till sin rätt i detta fall, för platsen man bestämde sig för är än idag något av byns centrum. Tomtmark inköptes därför efter en tid av bonden A W Söderlund för det facila priset av 30 kronor.

En byggnadskommitté bestående av A W Söderlund, Jakob Lundgren och O A Lundgren utsågs. Varje bonde inom byn kunde, med vissa restriktioner, ingå som delägare i bygget. /Samma restriktioner gällde under många år även beträffande de samfund som fick nyttja lokalerna./

Huset skulle naturligtvis uppföras av timmer och man enades om måtten 17,0 x 9,5 meter och med två salar i nedre delen.

Sommaren 1897 gjordes grundgrävningen och därefter vidtog timringen och övriga byggnationer. Arbetet utfördes av ett arbetslag med Jonas Andersson, Storliden (Storli-Jonk) som byggbas. Enligt Edvard Persson ingick, förutom en del hantlangare, även O. Falk, Rönnfälla, K. Sjöstedt, Pjäsörn och J.F. Liden, Risliden som träarbetare i arbetslaget.

En bönhusbild från 1920 talet

År 1898 var arbetet färdigt och man kunde börja använda sitt bönhus. Något exakt datum på när bönhuset första gången togs i bruk har vi inte kunnat hitta. Men vi utgår dock från att invigningen hölls på sommaren 1898 och att dåvarande kyrkoherden i Norsjö, Johan W Söderström var en av officianterna.

Här följer en avskrift av ett rekapitulerat protokoll från 1906.

Rislidens byamän hade i oktober månad 1896 sammankommit för att överenskomma att uppföra en bönhuslokal i byn och beslöt därvid:

1; att inköpa tomt av hemmansägaren A. W. Söderlund,

2; att anskaffa lämplig ritning

3; att frivilliga bidrag skulle insamlas

4; valdes en byggnadskommite, bestående av hemmansägaren A.W Söderlund, Jakob Lundgren och O.A. Lundgren.

5; att det stode fritt för varje bonde inom byn att anmäla sig såsom deltagare i bygget för byggnadsdirektionen på nedannämnda villkor.

§ 1.

Varje hel lott i byggnaden skall anses utgå från 'h tunna skatt, där ej annorledes bestäms, för vilket skattetal delägaren vore skyldig att deltaga i bygget till detta bleve färdigt och även för framtiden deltaga i underhållet av detsamma.

§ 2.

Lokalerna skulle endast få upplåtas för Lutherska predikanter eller för sådana, som vore vitsordade av eller utsända från Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

§ 3.

Då intet skolhus funnes i byn, skulle skolan, oaktat huset uteslutande byggdes för bönesammankomster, få tillsvidare inlogeras i detsamma, så länge den ej vore till hinder för det avsedda ändamålet, men om skolan komme att göra intrång, skulle den från bönlokalen avlägsnas.

§ 4.

Att lott i byggnaden med rättigheter och skyldigheter skulle gå till det hemman, vars innehavare tecknat sig såsom delägare i byggnadsföretaget, när denne antingen doge eller överlåte hemmanet åt annan person.

§5.

Att endast de som tecknat sig för företaget eller deras rättsinnehavare skulle anses äga och disponera byggnaden.

§6

Vid angelägenheter som röra byggnaden och vartill alla delägare blivit kallade, varje innehavare av hel lott för talan och utövar rösträtt med 12 röster, av 2/3 lott likaledes för talan och utövar rösträtt med 8 röster, innehavaren av 1/4 lott likaledes för talan och utövar rösträtt med 3 röster, och om lotterna skulle komma att uppdelas i proportion därefter.

Underkastande sig dessa villkor anmälde och tecknade sig såsom deltagare i företaget byamännen, hemmansägare P. O. Nilsson och N.J. Nilsson för vardera en halv lott, Anton Andersson för en hel lott, Jakob Lundgren för en hel lott, Olof Bränström och P.J. Bränström för vardera två tredjedels lott, Henrik A. Johansson med tillåten inskränkning för sitt skattetal med en och en halv lott, A. W Söderlund för en hel lott, O.A. Lundgren för en hel lott, A. F. Forsberg för tre fjärdedels lott, J.A. Fällmans änka för en hel lott Jakob Andersson för en hel lott, E.E. Eriksson för en hel lott, J. O. Andersson för en hel lott och Jonas Bränström för en hel lott.

När varje hel lott i byggnaden skulle utgå från en halv tunnas skatt och motsvara 12 röster, blir alltså bönhusdelägares rösträtt således;

Henrik A Johansson 1,5 lott 18 röster

Anton Andersson 1 lott 12 röster

Jakob Andersson 1 lott 12 röster

J O Andersson 1 lott 12 röster

Jonas Bränström 1 lott 12 röster

E E Eriksson 1 lott 12 röster

J A Fällmans änka 1 lott 12 röster

Jakob Lundgren 1 lott 12 röster

O A Lundgren 1 lott 12 röster

A W Söderlund 1 lott 12 röster

A F Forsberg 3/4 lott 9 röster

Olof Bränström 2/3 lott 8 röster

P J Bränström 2/3 lott 8 röster

N J Nilsson 1/2 lott 6 röster

P O Nilsson 1/2 lott 6 röster

Summa 163 röster

År 1934 tecknade sig följande personer som lottägare: Karl Bränström 1/2 lott, P J Bränström 1/3 lott, J H Bränström 1/3 lott,Probus Bränström 1/8 lott, J Edvard, Bränström 1/8 lott och Erhard Bränström 1/4 lott.

Arbetet tog under dessa bestämmelser sin början genast och fullbordades med några små ändringar och blev färdigt 1898.

Genom överenskommelse med Per och Abraham Lundgren i Ensamhet tilläts dessa att inreda kammaren i övre våningen på östra ändan, vilket av dem verkställdes till det skick varuti den nu befinnes. Dispositionsrätten till nämnda kammare skulle dock vara gemensam för delägarna och nämnda Ensamhetsbönder.

1903 beslöts att inköpa en orgel för bönhuset, vartill frivilliga bidrag insamlades och vad som sedan fattades skulle uttaxeras på delägare i bönhuset, vilka skulle vara gemensamma ägare även av orgeln.

Detta protokoll, som utgör ett sammandrag av vad i frågan beslutats, skall på l:a maj stämman detta år föreläggas delägarna för godkännande och underskrifter samt framtida efterrättelse, och skall då även styrelse för bönhuset väljas, vilken skulle ha tillsyn om huset, upplåta det för begagnande samt verkställa smärre reparationer. Vid större reparationers verkställande , ävensom då skiljaktiga meningar uppstå inom styrelsen sammankalla alla delägare, vilka då äga att besluta.

Styrelsen väljes för 2 år i sänder.

Risliden den 1 maj 1906

J P Östman

Per Olof Nilsson, Nils Johan Nilsson, Johan Anton Andersson

Jakob Lundgren, Olof Bränström, P J Bränström

A W Söderlund, O A Lundgren, Karl Fällman

Jakob Andersson, E E Eriksson, J A Forsberg

Jonas Bränström, Abraham Lundgren, Per Johan Lundgren

Den "bönskyldighet", som tidigare tillämpats bland skattebönderna i Risliden fortsatte, fast med en viss modifiering, även sen man fått ett bönhus i byn. Kost och logi till gästande präster och predikanter kvarstod. Nu fanns en lokal men under den kalla årstiden skulle denna hållas varm vid gudstjänsterna. Vedbänken nere vid dörren måste därför vara välfylld, för kaminen förbrukade mycket ved under kalla vintersöndagar och kanske i synnerhet julottor. Det skulle vara snyggt och städat både inomhus och utomhus. Dessutom hade flaggningen tillkommit.

Den första flaggan hade troligen införskaffats redan vid sekelskiftet. Enligt vad äldre berättade så hade problem uppstått när flaggan skulle hissas 1905. Unionen mellan Sverige och Norge var upplöst och man kunde naturligtvis inte hissa unionsflaggan. Då man även i Risliden ville visa att man följde med världshändelserna, klippte man bort Norge biten och sydde dit en lämplig bit av blått blustyg.

För att få en bestämd ordning för hur flaggningen skulle fungera uppsattes en så lydande:

Kungörelse

För framtida efterrättelse är bestämd,

att

flaggan vid gudstjänsterna om hälgdagarna skall hissas kl. 10.30 f.m. - borgerlig tid - och nedhissas kl 11 f.m. varefter gudstjänsten omedelbart därefter börjar

att

vid övriga möten om sön- eller hälgdagar flaggningstiden är 1/2 timme: samt

att

vid förekommande sammankomster om söckendagar flaggan alltid skall vara hissad 1 timma; vilket härmed till allmänhetens kännedom meddelas.

Risliden i maj 1911

Bönhusets styrelse.

 

Den 4 februari 1917 hissades för första gången den nya flaggan, vilken var skänkt av skolbarnen i Risliden. Pengarna hade insamlats genom att man hade plockat lingon föregående höst. Flaggans pris kr 14,70.

Utöver det i ovan angivna kungörelse hissas flaggan på halv stång vid dödsfall. För många bybor blir kanske flaggningen det första budet om att en släkting, vän eller granne avlidit. Flaggningen kan tolkas som byns hedersbevisning, en fin tradition vä1 värd att bevara. Sedan många år beslutas vid majstämman vem som skall svara för flaggningen.

Av det rekapitulerade protokollet från 1906 framgår det att den första orgeln till bönhuset inköptes 1903. (Möjligen hade man haft någon till låns tidigare vid speciella tillfällen). Vi har inga uppgifter på vad denna orgel kostade i inköp, men när den byttes ut 1934 såldes den i varje fall för 76 kr till Anselm Almgren i Bjursele.

Risliden, som under en lång tid varit Norsjö socken största jordbruksby, hade även i början av 1900-talet en förhållandevis stor folkmängd. Från församlingens 100 års översikt 1811 - 1911 är följande uppgifter hämtade.

Folkmängd inom Norsjö församling den 31/12 1910 5.715 personer varav

bl.a.

Norsjö 876

(Storliden) 66

Bastuträsk 402

Risliden 198

(med Tvärliden och Ensamhet) 38

Karta över byn där bönhusdelägarnas namn och hemmansplacering angetts.

Lagfartsbevis

 

1909 Lagfartsbevis paragraf 49 av Malå och Norsjö tingslags Häradsrätt utfärdas den

30 september.1909 för Rislidens byamän å den avsöndrade lägenheten

Bönhusbacka nr 1 som enligt köpehandling den 1 juni 1907 för (30) trettio

kronor köps av AW Söderlund.

 

1911- 1919

1911

Årsstämman med Rislidens bönhusdelägare hölls alltid i anslutning till byns majstämma och den första kvarvarande protokollförda stämman hölls den 1 maj 1911.

Till styrelse för 2 år valdes: AW Söderlund, Per Abr. Lundgren och Jakob Lundgren. Man beslöt också att inköpa lämplig protokolls- och kassabok. Vidare antogs PO Nilssons anbud att för 7 kronor 50 öre brädfordra brokvisten i nedre våningen. En kungörelse beträffande flagghissningen utfärdades.

1912

För att inskränka på utgifterna beslöts att inte oljemåla bönhussalen under instundande sommar.

Rislidens bönhus före 1934. Ingången var fortfarande på den norra sidan.

1913

Nu hade man genom uttaxering bland delägarna /54,35/ och frivilliga bidrag /29,61

förbättrat ekonomin så att en oljemålning av stora salen i bönhuset kunde ske Anbudet på 35 kr, som byns målarmästare Engelbert Eriksson lämnat för att verkställa arbetena, antogs. När det senare beslutades om att stolparna skulle målas i ekfärg fick han löfte om en viss förhöjning av ersättningen. Jakob Andersson fick i uppdrag att reparera bron över landsvägsdiket mot bönhuset mot en ersättning av 2,50. Vid samma majstämma beslöts också att höja brandförsäkringen till 3000 kr. Den 23 juni hade man en extrastämma med anledning av att handlanden C E Wallin i Norsjö skänkt rödfärg till färgning av bönhuset. Byamännen beslöt då att rödfärga bönhuset före slåttannan och som ledare för målningen anlita K A Lundgren från Hundberg.

1914

De reparationer och målningsarbeten, som utförts föregående sommar, hade blivit något dyrare än beräknat. Dessutom hade man till Bjurträsk Industri AB betalt en räkning från 1910 för virke på kr 78,62 vilket räkenskapsföraren förskotterat. Då delägarna inte ville gå med på en ny uttaxering kom man istället överens med kassaförvaltaren Per Abr. Lundgren att han tillsvidare mot en ränteersättning av 3% skulle fortsätta förskottera kassabristen.

1915

Värmetillställningen i bönsalen behövde förbättras då den befintliga kaminen visa sig alldeles otillräcklig. Vid en extra stämma den 19 december diskuterades denna fråga. Ett förslag var att placera en mindre kamin i det nordvästra hörnet av salen Men då detta både skulle verka vanprydande, vara mera eldfarligt samt dessutom rätt kostsamt bestämdes det istället att en stor kamin skulle inköpas och insättas på de gamla stället. J A Forsberg åtog sig att vid sin resa till Norsjö hos handlaren Steinwall rekvirera kaminen varefter styrelsen sen skulle ombesörja insättningen. Beslöts även att insamla frivilliga bidrag för att täcka utgifterna.

Vid samma tillfälle företogs utackordering av eldningen till skol och lärarinnerummet, för vintern och våren 1916. Karl Fällmans anbud å 45 kr för skolan och 24 öre per dag för veden till lärarinnan antogs.

1916

Insamling av frivilliga bidrag för den nya kaminen blev 24,50. Men det räckte inte till då kaminen samt tillverkningen av ett plåtrör hade kostat 81,25. Därför måste e ny uttaxering bland delägarna ske. Denna gång med 5 kr per lott vilket tillförd kassan 67 kr 93 öre. Dessutom bortauktionerades den gamla bönsalskaminen och de plåtskrot som blivit över till N J Nilsson med högsta anbudet 10 kr, som kontar betalades. Man beslutade även att sätta upp ett staket runt bönhustomten. Johan Persson Tvärliden tog detta jobb med lägsta anbudet 44 kronor.

Sedan det visat sig att kostnaden för ved och lyse till skol- och lärarinnerummet oftast uppgick till hela det belopp, som erhölls av skolkassan och det således inte återstod något till underhåll eller lyse för själva huset, framställdes frågan hur man skulle ställa sig för framtiden.

Då bönhusdelägarna endast var ett fåtal personer inom skolrotet ansåg de sig inte ha skyldighet att gratis hålla skolrum. De beslöt därför enhälligt att hos skolrådet begära en ökning av hyresavgiften med minst 75 kronor per år. Godtogs inte denna förhöjning skulle man uppsäga skolan från bönhuset.

Under åren hade bönhuset från skolkassan fått följande

ersättningar i skolhushyra

år 1911 47,45 år 1912 53,00

år 1913 29,95 år 1914 36,62

år 1915 41,30 år 1916 45,00

år 1917 20,00 år 1918 v.t 13,80

1918

Återigen var hyran för skollokalerna på tapeten. De pengar som skolkassan erhöll räckte knappast till ved och lyse och än mindre till något underhåll för själva huset. Frågan togs därför upp om man inte redan till hösten borde säga upp skolan från bönhuset. Något beslut togs inte men delägarna ansåg det var på tiden att kommunen byggde ett eget skolhus i Rislidens by då bönhuset var för litet och opassande när nu "två" skolor skulle stationeras i byn.

Skolbild från ca 1919 S sidan av bönhuset i bakgrunden. Lärare t.v. Signe Eriksson och Jenny Sparrman

 

Skall bönhuset överlåtas till kommunen som skolhus ?

Det blev flera extrastämmor för bönhusdelägarna sommaren 1918.

Den 8 juni hade stämman sammankallats med anledning av en framställan fri skolrådet i Norsjö, om att delägarna i bönhuset antingen borde överlåta bönhuset till kommunen för omändring till skolhus, då nu två fasta skolor skulle stationeras Risliden, eller också anskaffa en tomt för ett skolhus.

Sedan förslaget diskuterats gick man till röstning. 34 röster av 4 röstande var 6 försäljning och 36 röster av 4 röstande var mot försäljning. Men då många deläga inte var närvarande bestämde man sig för ett nytt sammanträde dagen därpå klockan 4 på aftonen

9 juni.1918.

" Efter en stunds diskussion om den under gårdagens sammanträde

framställda frågan angående försäljning av Rislidens bönhus att användas till skolhus företogs omröstning varvid avgåvos 46 röster av 5 röstande för försäljning och 80 röster av 10 röstande vilka voro emot någon som helst underhandling angående försäljning. 3 personer deltogo ej i omröstningen ".

Därefter diskuterade man om var en lämplig plats för en skolhustomt kunde finnas. Det fanns en del förslag men de flesta tyckte att den av J.A Henriksson ägda tomten ovanför hans smedja var den lämpligaste. Henriksson kunde dock ej vid detta tillfälle säkert lova något om en eventuell försäljning.

1919

Den sedan åtskilliga år lediga kaminen med tillhöriga plåtrör såldes på anbud för 60 kronor kontant till Abraham Bergström i Kattisberg. På frågan om vilken ersättning som borde begäras av skolkassan för hyra av skollokalen och lärarinnerummet i Börnhuset, beslutade delägarna att begära 100 kronor för läsåret hösten 1918 - våren 1919.

1920 -1929

1920

Rislidenborna hade nu fått elektrisk ström och i lärarinnerummet i bönhuset hade

elektriska ledningar dragits in för 34 kr. AW Söderlund fick i uppdrag att under,

instundande sommar ombesörja dikning kring bönhuset samt reparera den mindre skolsalen. Den gamla flagglinan auktionerades bort för 1,65.

Manskören i Risliden i början av 1920-talet

Bakre rad fr. v: Jonas Edv. Brännström, Probus Brännström Oskar Brännström, Per Söderlund, Gotthard Forsberg, Olov Brännström, Viktor Söderlund. Fr. rad fr. V:arvid Brännström, Pelle Brännström, Jonas Eng. Brännström, Johan Olof Forsberg (körledare), J.O. Persson, Erhard Brännström

1921

Den från Canada hemkomne Rislidenbon Cyrus Eriksson hade med stor entusiasm och med hjälp av byamännens borgen, åstadkommit att ett kraftverk byggdes i Kvarnån några kilometer uppströms från byn. Kraftverksbygget startade hösten 1918 och togs i bruk den 6 nov. 1919 med initiativtagaren som "driftschef'.

Vid majstämman 1921 behandlades en räkning på drygt 200 kronor som Cyrus Eriksson ville ha för elströmmen i bönhuset. I det sammanhanget upplystes om att kyrkoherde Rydholm lovat att skolkassan skulle bidra med 50 kr per år.

"Bönhusdelägarna ansågo att ljuspriset per normalljus borde vara hälften lägre än för övriga och beslutade att erbjuda Eriksson 100 kronor för året 1920-21, d.v.s. bönhuskassan skall erlägga 25:- kronor (25 kr hade redan erlagts av de frivilligt insamlade pengarna) och av skolkassan 50,-kronor. För framtiden beslutades att genom frivilliga insamlingar försöka anskaffa medel för lysavgifternas erläggande".

Vid stämman bestämdes även att vidhålla kravet från den 1 maj 1919 om 100 kronor i årshyra för skollokalen och lärarinnerummet.

Här följer ett axplock av de kostnader under som i bokföringen belastat lärarinnerummet under en tioårsperiod:

Målat golv 3,50

För reparation, tapeter och border 11,25

För omtapetsering 19,50

Omspänning av papp m.m. 8,50

El-ledningar 34,00

Vedbänk och glasruta 5,50 82,25

Obs. kostnaden för uppvärmning o dylikt har gått genom skolkassan.

1922

Olof Eriksson meddelade att han av de frivilligt insamlade medlen betalat för lyset, att nu var hela avgiften för 1921 erlagd. Men en ny lysräkning på 108 kr för tiden jan. - maj 1922 hade också kommit.

Liksom vid fjolårets majstämma ansåg man att ljuspriset i bönhuset borde vara hälften än för övriga abbonenter och beslöt därför att betala 81 kronor, (beräknat efter 37,5 öre på 216 normalljus), för första halvåret 1922. Av dessa 81 kr skulle Söderlund för skolans räkning erlägga 66,42 och av bönhuskassan 14,58.

1923

Rislidens blåbandsförening önskade att mot en ersättning av 10 kr/år få hyra Bönhuset under 1923 för sina månadsmöten. Ansökan godkändes liksom det hyresbelopp på 10 kr som dom betalat för sina sammankomster under år 1922. Stämman godkände även JO Forsbergs räkning på 5 kr för reparation av orgeln.

1924

Både vid 1922 och 1923 års stämmor hade beslut tagits om att bl.a. reparerat stenfoten under bönhuset. Då detta inte skett beslutades det nu att med samfällt arbete efter lottal förbättra grunden under bönhuset, bl.a. genom täckdikning. Styrelsen fick i uppdrag att närma utreda frågan och uppgöra en arbetsplan. Övriga beslut som togs vid årsstämman var att Söderlund fick i uppdrag att resa uj flaggstången och styrelsen skulle anskaffa en spelstol.

1925

Det behövdes nya bänkar i bönsalen, 4 st korta och 2 st långa. Anbud för des bänkar skulle inlämnas till styrelsen senast den 15 maj. Det blev P E Persson som tillverkade de sex bänkarna för sammanlagt kr 28,50.

Karl Brännström erbjuder gratis tomt för skolbyggnad

1926

Frågan om ett särskilt skolhus var åter på dagordningen. Man ifrågasatte om delägarna var nöjda med de 150 kronor i årshyra som erhölls för att hålla skollokalerna och lärarinnerummet.

G E Eriksson föreslog nu att bönhuset skulle säljas till skoldistriktet, men Söderlund ville inte sälja ytterligare den mark, som i såfall vore behövlig för skoltomten.

När det därför visade sig finnas många hinder för att förvärva mark till skolans behov förklarade sig Karl Brännström villig, att gratis lämna mark till en skolhustomt å sitt skifte.

Under den diskussionen som sen följde framhölls det bl.a. att skolhuset på /Lidenstorpet/ skulle komma allt för mycket på utkanten av byn. Då var J. A. Henrikssons tomt vid smedjan betydligt centralare belägen. Något besked fick inte bönhusdelägarna men Henriksson lovade att han möjligen kunna sälja sin tomt.

För att utröna allmänna meningen angående platsen för ett nytt skolhus företogs omröstning meddels handuppräckning. Sex röstade för Karl Brännströms gratistomt och åtta röstade för J.A. Henrikssons tomt.

Slutligen bestämdes det att Rislidens blåbandsförening utan någon särskild hyresavgift fick hålla sina möten i bönhuset fram till den 1 maj 1927.

1927

Den 6 maj hade styrelsen ett sammanträde med anledning av en skrivelse från folkskollärare Mauritz Ceder, i vilken även lärarinnan Jenny Sparrman instämt.

I skrivelsen anhölls att styrelsen måste utlysa extra stämma med delägarna i Rislidens bönhus i och för behandling av förslag att uppsäga skolan från bönhuset den 1 juli

Styrelsen hade tagit frågan under övervägande, men kommit fram till att man för närvarande inte hade några bärande skäl, som kunde motivera skolans uppsägning. Skolan kunde inte anses ha gjort så stort intrång i byggnaden och dess ändamål, nämligen att bereda husrum vid bönesammankomster. Skolkassan betalade också "en visserligen 1åg, men dock vad som begärts i hyresersättning".

För att höra den allmänna meningen beslutade styrelsen ändå att sammankalla bönhusdelägarna till sammanträde hos åldermannen G E Eriksson lördagen den 7 dennes kl 6 em.

Protokoll fört vid extra sammanträde med

Rislidens bönhusdelägare hållen hos

åldermannen G E Eriksson den 7 maj 1927.

§ 1.

Till ordförande för dagens förhandlingar valdes AW Söderlund. Vid protokollet Abr. Lundgren.

§ 2.

Stämman hade sammankallats med anledning av en från folkskollärare Ceder styrelsen överlämnad skrivelse vari föreslogs att bönhusdelägarna skulle uppsäga skolan från bönhuset till den 1 juli 1930, vilken skrivelsen föredrogs även, styrelsens yttrande.

Under den därpå följande diskussionen framhöll folkskollärare Ceder l skollokalernas hälsovådlighet, vilken skulle kunna bevisas med sjukstatistik, och skolundervisningen blev lidande på att skollokalerna äro dåliga. Å andra si framhölls att en del påstående torde vara överdrivna, och att detta sätt att nu ger ägarna till bönhuset tvinga sig till ett församlingens skolhus inom byn vore min lämpligt.

Efter avslutad diskussion beslutades det att meddels omröstning avgöra frågan varpå godkändes följande voteringsproposition. Den som instämmer i folkskolärare G Ceders förslag röstar ja. Den det ej vill röstar nej. Vinner nej har stämman beslutas att icke nu verkställa denna uppsägning.

Omröstningen utföll sålunda, att för ja avgavs 89 röster av 14 röstande, och nej avgåvos 40 röster av 4 röstande, vadam alltså beslutats att uppsäga skolan från bönhuset till den 1 juli 1930.

§ 3.

Beslutades att protokollsutdrag skall översändas till skolrådets ordf.

§ 4.

Att justera detta protokoll utsågos herrar Mauritz Ceder och Olof Eriksson

Som ovan

Justerat

Per Abr. Lundgren

Olof Eriksson

Mauritz Ceder.

Den 13 augusti 1927 var det dags för ett nytt sammanträde med Bönhusdelägama. Denna gång beslutade man om att hos skolrådet göra en framställning om ökning av hyresersättningen från 150 till 250 kronor/år. Detta skulle gälla från och med 1äs 1926/27 för att i den händelse folkskoleinspektören förordade skolhustomten vid Henriksson. Av den då erhållna högre hyresersättningen skulle en del /100 användas till tomt inköp.

Vid sammanträdet beslutades dessutom att lägga ett nytt spåntak på bönhuset, att brokvisten skulle repareras och att flaggstången skulle förses med ny fot.

1928

Styrelsen fick i uppdrag att utarbeta ett kostnadsförslag till de reparationer som behövdes Vidare bestämdes det att under våren köra grus på vägen vid bönhuset. Varje hel lottägare skulle köra fram 1/2 kbm. grus.

En skrivelse från Johan Olof Forsberg föredrogs angående anslag till fonden för inköp av ny bönhusorgel. 350 kronor fanns för närvarande i fonden och stämman beslutade garantera ett bidrag av högst 100 kronor ur föreningens kassa för inköp av en ny orgel.

Den 7 augusti 1928 träffades styrelsen för att gå igenom anbuden för de reparationer som måste göras för att få folkskolesalen mindre dragig. Verner Eriksson hade lämnat in ett anbud på 60:- kronor för att göra nya fönsterinfattningar och måla dem en gång. Vidare ingick att justera de 6 fönsterna i skolsalen samt att driva kring fönsterkarmarna.

Då det ansågs besvärligt att för behandling av anbudet sammankalla samtliga delägare, beslutade styrelsen "att på grund av sin befogenhet enligt paragraf 6 i konstitutionen av den 1 maj 1906", att antaga Verner Erikssons inlämnade anbud.

Den 23 oktober beslutade styrelsen att hos Bröderna Eriksson i Bjurträsk rekvirera nya dörrar till norra dörröppningen i folkskolesalen och flytta de nuvarande dörrarna till södra sidan så att man där skulle få dubbeldörrar.

Företogs auktion av:

1 gammal flagglina Karl Brännström kr 1:10 bet

dito J O Persson -: 60 bet.

dito A E Forsberg -: 55 bet.

Dito P J Bränström 1:45 bet

1 vindflöjel N J Nilsson -: 50 bet.

2 dörrar Rudolf Eriksson -: 75 bet

S.a kronor 4:95

1929

"Upplästes folkskoleinspektör J A Näslunds skrivelse av den 14 juli 1928 till skolrådet i Norsjö, enligt vilken skrivelse han efter besiktning av de 3 olika skolhustomterna i Rislidens by endast kunde godkänna den föreslagna tomten å J A Henrikssons och P J Bränströms ägor."

Det blev också denna tomt som skolan kom att byggas på och tagen i bruk hösten 1932.

I bönhuskassan den 15 oktober 1928 finns på utgiftssidan.

Utbetalad köpeskilling för skolhustomt och väg

Till J A Henriksson 200:-

" P J Bränström 100:-

" Hilda Henriksson (för väg) 15:- S:a 315,-

Bild från Bönhustrappan omkring år 1937

Bakre raden: Lilly Söderlund, Sven Jacobsson, Henrik Brännström, Elna Brännström, Joel Brännström, Gustav Lundgren, Margit Forsberg, Irene Lundgren, Helena Forsberg, Signora Forsberg, Eva Brännström, Göta Brännström, Laura Brännström, Ebba Brännström

Rad två: Agneta Persson, Svea Jacobsson, Ella Brännström, Kurt Nilsson, Gustav Jacobsson, Arne Eriksson, Erik Lundgren, Edvard Persson, Kaleb Fällman, David Brännström, Karl-Johan Sjöstedt, Erland Brännström, Gustava Brännström, Edla Eriksson, Maja Brännström

Rad tre: Gunnar Brännström, Göte Nilsson, Emil Jacobsson, Adolf Forsberg, Ulla Lindström, Dagny Brännström, Anna Jacobsson, Irma Eriksson

Rad fyra: Einar Jacobsson, Göran Nilsson, Ingemar Fällman, Börje Eriksson, Hjördis Lundgren, Elvy Lundgren, Ada Eriksson, Per-Göran Söderlund, Aina Söderlund, Greta Söderlund, Ingegärd Brännström.

1930 - 1939

Ny skrivelse från skollärare Ceder

1930

En skrivelse med följande lydelse hade inkommit till bönhusstyrelsen.

"På grund av att Rislidens Fredsförening ämnar hålla möte under kommande helg får undertecknad göra en vördsam förfrågan huruvida bönhuset upplåtes till nämnda ändamål. Antalet möten under året beräknas till 4 (ett per kvartal).

Någon ersättning till lokalhyra, om så skulle krävas, är föreningen villig att erlägga.

Risliden den 2 januari 1930

Mauritz Ceder"

Då man inte kände till fredsföreningens stadgar eller arbetsmetoder ville styrelsen först to del av dessa innan man kunde besluta ifall bönhuset skulle upplåtas för mötena.

Tydligen gillades inte svaret, för vid styrelsemöte den 4 januari kan man läsa följande:

"Efter att ha tagit del av fredsföreningens stadgar fick styrelsen den uppfattningen att föreningens arbetsprogram ej sammanföll med bönhusets statuter, varför framställningen att få hålla mötena i bönhuset avslogs".

Vid majstämman beslöts infordra anbud för lägga ett nytt spåntak på södra sidan av bönhuset. Arbetet skulle vara färdigt före den 1 juli 1931.

Anbuden på både material och arbete skulle lämnas till Olof Eriksson senast den 5 maj. Styrelsen fick i uppdrag att pröva och antaga anbuden.

Redan den 6 maj hade styrelsen ett nytt sammanträde då det inkommit ett anbud från J O Forsberg att han åtog sig att lägga ett nytt spåntak på södra sidan av bönhuset. För både material och arbete hade begärts 84 kronor. Anbudet antogs.

Johan Olof Forsberg var även skolrådsledamot och den 13 juli 1930 hade bönhusstyrelsen ett sammanträde med anledning av en skrivelse han lämnat in.

Skolrådet hade då gjort en framställning om att få hyra skolsalarna i bönhuset från och med höstterminens början 1930 till dess det nya skolhuset blev färdigt. Samtidigt meddelades att man icke vidare ville hyra lärarinnerummet.

Styrelsen beslutade föreslå bönhusdelägarna att bifalla framställningen och att stämman även skulle besluta om vilken hyresersättning som skulle begäras per år.

Vid ett extra sammanträde med delägarna den 10 aug. 1930 beslutade stämman bifalla framställningen på så sätt att skolrådet skulle få hyra skollokalerna i bönhuset under 2 år från och med höstterminens början 1930.

Hyresersättningen bestämdes till tvåhundrafemtio /250/ kronor per år.

1931

Rislidens blåbandsförenings begäran om att få hålla sina möten under året i bönhuset bifölls. Man beslutade också att någon hyresersättning inte behövde betalas.

1932

Även vid denna majstämma bifölls Blåbandsföreningen önskemål om att få hålla sina möten i bönhuset.

Däremot var det svårare för bl.a. pingstvännerna i Norsjö. Dessa hade nämligen genom Per Sandström gjort en framställning om att få hålla möten i bönhuset. Men sedan stämmodeltagarna haft en längre diskussion, där det dels framhölls de bestämmelser som gjorts vid byggandet av bönhuset och dels påpekades,

"att det fanns en risk med att den nuvarande ordningen med söndagsbönen kunde rubbas och slutligen att religiösa strider och oenighet inom byn kunde befaras i likhet med vad man mindes sedan en förfluten tid"

beslöts det enhälligt att avslå ansökan.

Detta var den sista terminen som skolan fanns kvar i bönhuset, och en liten sammanfattning över dessa år kan kanske vara på sin plats.

Som framgick i det första protokollet var inte delägarna vara så väldigt förtjusta i arrangemanget med skollokaler i bönhuset.

"Då intet skolhus funnes i byn, skulle skolan, oaktat huset uteslutande byggdes för bönesammankomster, få tillsvidare inlogeras i detsamma, så länge den ej vore till hinder för det avsedda ändamålet, men om skolan komme att göra intrång, skulle den från bönlokalen avlägsnas".

Troligen hade relationerna mellan den avsedda bönverksamheten och skolans dagliga verksamhet fungerat rätt bra. Med den noggrannhet som protokollen skrevs hade det säkert framgått om så inte varit fallet. Även om det varit ett extrajobb vid det ofta återkommande omflyttningarna av bänkarna så hade det hela gått bra. Däremot påpekades det ofta att hyresersättningen för skollokalen och lärarinnerummet var för låg. Underhållskostnaderna för bönhuset krävde både uttaxering och arbetsinsatser av i första hand av delägarna men även övriga bybor fick bidraga vid insamlingar och liknande .

När därför skolrådet i Norsjö i juni 1918 ansåg att bönhuset borde överlåtas till kommunen för omändring till skolhus, när nu två fasta skolor skulle stationeras i Risliden, var det flera delägare som samtyckte.

Det blev en extra byastämma den 8 juni 1918 och vid den första röstningen skilde endast två röster. Men vid ett nytt sammanträde dagen därpå var det en klar majoritet som ville ha kvar sitt bönhus även om än det krävdes både uttaxeringar och mera arbetsinsatser. Vid den senare omröstningen var det 5 personer med 46 röster som var för en försäljning medan det var 10 personer med 80 röster, som var emot någon som helst underhandling beträffande en försäljning.

Utan detta beslut, hade vi kanske inte kunnat fira bönhusets 100- årsminne i år.

Skolundervisningen i Risliden

Enligt sammanställningen "Risliden förr och nu" kan man läsa att den första inskrivningsboken i skolan i Risliden är från år 1887 och att det då var 23 barn

inskrivna.

År 1897

Folkskolan 24 barn och småskolan 13 barn. Denna skola är s.k. flyttande. Lärarna har tyvärr inte salt under sina namn.

År 1900

Folkskolan 17 barn och småskolan 7 barn. Lärarinna Hilda Edenström.

År 1903

Sammanlagt 32 elever. Lärarinna Matilda Eklund.

Lärare i bönhuset

Av de lärare, som under längre eller kortare perioder tjänstgjorde i skolan i Risliden medan denna, t.o.m. vårterminen 1932, var "inhyst" i bönhuset har vi följande uppgifter:

P A Liden, P.A Östman, Matilda Eklund, Kalista Noren (även barnmorska), Frida Gustafsson, Jenny Lundström, Frida Björk. Möjligen kan det finnas flera tillfälliga lärare som vi inte har uppgift om, vilket vi ber om överseende för.

Dessutom har vi, i den betygsbok som finns kvar från "skolgossen" Oskar Fällmans (f. 1898) skoltid, är terminsbetygen undertecknade av följande lärare. Calista Noren (1906), Anna Sedin (1907), Alma Johansson (1908), Hilda Edenström (1909), Jenny Nygren (1910-1911) och Eleonora Andersson (1912)

Slutligen har vi de lärare, som många nuvarande Rislidenbor gick i skola hos och därför minns,

nämligen:

Signe K Andersson, gift Eriksson f. 11/6 1894 tiden 15/9 1917 - 3/6 1919. samt även vissa terminer under åren 1920-1926

Jenny V Sparrman, gift Lundgren f. 7/3 1894 tiden 1/1 1919 - vårterminen 1932 osv.

samt slutligen S J Mauritz Ceder, f. 25/3 1901 tiden 1/7 1926 - vårterminen 1932 osv.

Hyresersättning för skolhus och lärarinnerum

Läsåret 1918 -19 50,00

" 1919-20 75,00

" 1920-21 100,00

" 1921-22 100,00

" 1922-23 100,00

" 1923-24 150,00

" 1924-25 150,00

" 1925-26 150,00

" 1926-27 150,00 samt 100,00 = tomttillägg för det nya

skolhuset

" 1927-28 150,00 samt 100.00 = "

" 1928-29 150,00 samt 100,00 = "

" 1929-30 250,00

" 1930-31 250,00

" 1931-32 250,00

Bönhusstyrelsen under åren 1911 - 1946

År 1911 - 1921 AW Söderlund, Per Abr. Lundgren och Jakob Lundgren

År 1922 - 1931 Per Abr. Lundgren, AW Söderlund och Olof Eriksson

År 1932 - 1946 Per Abr. Lundgren , Olof Eriksson och Per Söderlund

Under alla dessa år var Per Abraham Lundgren stämmoordförande, räkenskapsförare och skrev samtliga protokoll. Vid majstämman 1947 meddelade han, att han i grund av fastighetsförsäljning inte längre var bönhusdelägare och kunde därav int ingå i styrelsen längre.

Grundförbättringar

1932

Nu sedan skolan flyttat ut från bönhuset (den officiella invigningen av det nya skolhuset skedde i början av oktober 1932) var det åter aktuellt för reparationer.

Den 27 dec.1932 hade därför styrelsen ett sammanträde med anledning av att man vid majstämman fått i uppdrag att komma med förslag till reparationer av bönhuset och där förbättring av grunden var det viktigaste. Av de förslag som då dryftades ansåg man, i likhet med sakkunnig, att det billigaste alternativet skulle vara att gräva och lägga en grusbädd om 1 1/z x 1 1/2 meter under sockeln. Man beräknade längden till 70 meter och att det skulle behövas 157, 5 kubikmeter grus. Styrelsen förordade därför stämman besluta om att man under innevarande vinter skulle köra fram 160 kbm grus.

För att snabbt få ett stämmobeslut, beslutades också att genom budkavle sammankalla bönhusdelägarna till stämma, vilken skulle hållas i bönhusets lilla sal lördagen den 31 dec. kl. 6 em. alltså på själva nyårsaftonen.

Anledningen till att vi tar med utdrag av samtliga protokoll från de tre sammanträdena som hölls i detta ärende, är att de så klart belyser den brytningstid man befann sig i. De allra flesta körslor hade hittills gjorts med häst, men nu började även transporter utföras med lastbil. Detta var en konkurrens som skulle bli svår att bemästra och hästkörarna försökte därför bromsa det de uppfattade som ett hot mot deras traditionella arbetsuppgifter.

Utdrag ur protokoll fört vid extra sammanträde

med Rislidens bönhusdelägare hållet i

bönhusets lilla sal lördagen den 31 dec, 1932.

§ 2.

Delägarna hade meddels budkavle sammankallats med anledning av styrelsens förslag angående reparationer av bönhuset och föredrogs styrelsens protokoll av den 27 dec. 1932.

Efter diskussion beslutades att reparera i bönhuset och i första hand reparera grunden. Enligt styrelsens förslag beslutades att lägga grusbädd under sockeln och beslutades att infordra anbud för framkörning av 160 kbm grus från grustag vid åbron, under förutsättning att tillstånd till grustäkt erhålles av A Strandberg, som är ägare till marken.

Vidare bestämdes att gruskörningen skulle vid anbudsinlämningen uppdelas i 4 poster om 40 kbm i varje. Att anbud skola inlämnas till Per Abr. Lundgren senast den 6 jan. Att styrelsen får rätt att antaga eller förkasta anbuden. Maximipriset bestämdes till 3:50 per kbm. Per Söderlund lovade, att mot ersättning, upplåta mark för grusupplag om 100 kbm.

§3.

Åt undertecknad ordy: uppdrogs att hos A Strandberg utverka tillstånd att få fritt taga grus å hans skifte

§4.

Som ovan Per Abr. Lundgren

1933

Utdrag av protokoll fört vid extra sammanträde

med Rislidens bönhusdelägare hållet i bönhusets

lilla sal söndagen den 8 januari 1933.

§ 2.

Styrelsen hade genom budkavle sammankallat föreningen till extra stämma för att

fatta beslut om antagande av anbud för gruskörningen.

Av undertecknad redogjordes för de inlämnade anbuden. Sju anbud hade inkommit,

varvid endast de tre lägsta i detta sammanhang hade intresse.

Dessa vore:

Av Karl Bränström mfl. anbud å 120 kbm å kr 2:73 pr kbm kr 327:60

Av Probus Bränström å 40 kbm å kr 2:85 pr kbm kr 114: -

Summa kr 441:60

samt anbud av Arnold Eriksson vilken specificerat

de olika 4 posterna och för 160 kbm begärdes 2:74 pr kbm 438:40

Skillnad mellan häst- och bilkörare kr 3:20

Då Arnold Eriksson sålunda hade lägsta anbudet för hela partiet, men för en post om 120 kbm hästkörarna hade 1 öre lägre pris pr kbm, hade styrelsen, för att själva komma undan kritik, velat underrätta stämman om situationen, och överlämna åt denna att i detta fall skipa rättvisa.

Under den därpå följande diskussionen yrkades, dels att nya anbud skulle infordras och dels att det lägsta anbudet (= Arnold Erikssons) skulle antagas.

Karl Brännström påpekade att han hade 1 öre lägre pris pr kbm och förklarade sig nu villig att taga hela partiet för samma pris. Ansåg att bilarna, som konkurrerar och utestänger hästarna på landsvägarna, borde låta hästkörarna få arbete och körslor då sådant ligger på sidan om landsvägen.

Däremot genmäldes att stämman den 31 december 1932 särskilt beslutat att i detta fall anbudsinlämningen och konkurrensen skulle vara fritt både för häst- och bilkörare.

Slutligen föreslogs att auktion skulle företagas mellan de olika intressenterna. Sedan diskussionen förklarats avslutad, beslutade stämman att icke antaga något av de inlämnade anbuden , och att nya anbud skulle infordras till onsdagen den 11 januari kl 6 em., varvid anbuden skola omfatta hela partiet grus om 160 kbm.

§ 2.

Styrelseledamöterna Olof Eriksson och Per Söderlund meddelade att de komma att resa bort i timmerhuggning före den 11 jan. varför stämman i stället för dem valde J H Bränström och Verner Eriksson att tillsammans med undertecknad öppna och antaga anbuden för gruskörningen.
Som ovan Per Abr. Lundgren

 

Protokoll fört vid sammanträde med undertecknade, för öppnande och antagande av anbud för gruskörning, hållet den 11 jan, 1933 kl. 18,30

§ 1.

Öppnade de inlämnade anbuden för gruskörning av 160 kbm till bönhuset, vilka anbud inlämnats av följande personer,

Probus Bränström á 3:- kr pr kbm.

Karl Bränström á 2:73 kr pr kbm samt

Arnold Eriksson á 2:49 kr pr kbm =398:40 kr

Och beslutades att antaga Arnold Erikssons anbud.

Vill ändra stadgarna

1933

Även denna årsstämma dominerades av frågorna kring omfattningen av de reparationer som skulle åtgärdas i bönhuset. Men det fanns en hake i resonemanget. Den gällde de nuvarande stadgarna beträffande bönhusfetsupplåtande, vilka av del ansågs alltför hårda och måste ändras. Denna ändring borde helst göras innan några reparationer beslutades. Det fanns nämligen delägare som inte var villiga delta i byggkostnaderna med de nuvarande stränga stadgarna. Efter en långvarig diskussion enades man dock om att inte ändra stadgarna. Styrelsen fick därefter i uppdrag att skyndsamt presentera en plan och ett kostnadsförslag på de åtgärder som beslutats. Man skulle också anlita C A Bjuhr i Finnäs som sakkunnig och arbetsledareDen 22 juni 1933 var det ett extra sammanträde med delägarna, då man gick igenom de ritningar och kostnadsförslag som E A Carlsson i Norsjövallen iordningställt Den entusiasm som präglade majstämman hade i viss mån mattats av något. En orsak var att den landsväg som sedan 1922 fanns mellan Norsjö och Risliden upphörde strax väster om byns bönhus, eller närmare bestämt vid "Arnolds garage". Nu var det meningen att denna väg skulle förlängas och delvis få en annan sträckning öst genom byn, vilket för bönhusets vidkommande innebar att den nya vägen skulle komma att gå något längre syd om byggnaden än vad den tidigare gjort.Inför dessa frågor ansågs det att vägbygget borde prioriteras och att reparationerna av bönhuset måste uppskjutas till ett annat år.

Ritning av "gamla" bönhusinteriören

Bönhuset får ny exteriör 1934

Abraham Lundgren, Ensamheten

Utan någon längre diskussion beslutades nu genomföra den reparation av bönhuset som uppsköts under fjolåret. Man antog också i stort sett den ritning som E A Carlsson då presenterat. Tidigare hade bron och förstugan till bön- och skollokalen varit på norra sidan av byggnaden, men nu ville man ändra på detta. För även om än det medförde en kostnadsfördyring så ansågs det ändå bäst flytta ingången till södra sidan mot den nybrutna landsvägen. Arbetet skulle utföras av bönhusdelägarna efter sitt delägarskap och de måste vara beredda stå till förfogande när styrelsen eller den arbetsledaren kallade. Frivilliga arbetsinsatser från icke delägare var naturligtvis även välkomna.

Till arbetsledare utsågs Abraham Lundgren från Ensamheten. För detta skulle han få en ersättningen av 1 kr per dag samt fri kost.

För att inte den traditionella söndagsbönen och övriga möten och sammankomster skulle bli lidande av arbetet i bönhuset, bestämdes det att omgående hos skolstyrelsen ansöka att få nyttja skollokalerna under den tid reparationerna pågick.En ny orgel hade inköpts och nu bestämdes det att anbud på den gamla skulle infordras. Detta gjordes under sommaren och Anselm Almgren i Bjursele hade det högsta budet på 76 kr. Exakt vad den nya orgeln kostade framgår inte då det tydligen förekommit särskilda insamlingar till detta inköp, men enligt de preliminära uppgifter som finns, torde den nya orgeln ha kostat cirka 550 kronor.

Kostnadsförslag å reparation av Rislidens Bönhus år 1933, (uppskj. till 1934).

Grund Grundgrävning och sandfyllning, rivning av stenfot och omläggning samt uppvägning av huset 600,-

Golv Upptagning av golv och uppläggning 60,-

Väggar Förflyttning av väggar med virke och förstärkning

under varmtaket i lilla salen 150,-

Trappor Trappor med virke 90.-

Dörrar Inköp av farstudörr samt förflyttning av dörrar 30,-

Bro Bro med tak 50,-

Mur Nedtagning av mur samt uppsättning

Inköp av kalk, tegel, m.m. 130.-

Spik Spik och diverse inköp 50,-

Kronor 1160,-

Om den gamla utgången mot norr bibehålles

Förminskas förslaget med 175 kronor

Den 11 juni 1934 tog så arbetet sin början. Det blev ett stort arbetslag. På dagsverkslistan som ännu finns kvar och presenteras längre fram, framgår det att medeltalet per dag var 6 personer under 42 arbetsdagar = 249 dagar. Av dessa utfördes 187 arbetsdagar av delägarna och 62 av övriga frivilliga.

För att hålla nere kostnaderna skulle dessa dagsverken inte kosta något, men då det fanns risk för att olycksfall i arbetet kunde inträffa, måste arbetarna försäkras. Vid ett eventuellt olycksfall befarade man dock att Riksförsäkringsverket inte skulle betala ut någon ersättning ifall ingen lön utbetalades. Därför bestämdes det att deltagande arbetare skulle erhålla en kontant lön av 1 krona per dag. Den bokförda arbetskostnaden på 249 kr återfördes senare till bönhuskassan.

Trots de omfattande grundarbetena och reparationerna av bönhuset /se och jämför med ritning av tidigare planlösning/ blev ändå kostnaderna, även med den tidens mått mätt, relativt måttliga. Detta i första hand tack vare den frivilliga arbetsinsatsen.

Kassabehållning den 1/1 1933 kronor 1.187:72

Inkomster 1933 kr 20:24 Utgifter kr 529:14

Inkomster 1934 kr 793:60 Utgifter kr 1312:68

Kassabehållning den 1/1 1935 kronor 159:74

Av de större utgiftsposterna märks: gruskörning 398:40

virke 435:-

el. montering 63:30

murningsarbete 40:-

div. matr 210:-

arbetsled. 74:- ( 1:- x 74).

kosthållning 92:50 (1:25 x 74).
 
 

Inkomster:

auktionerade inventarier 206:-

reparationsbidrag 142:50

Rislidens syförening 130:-

behållning kaffeservering 48:50

 

Dagsverkslista vid reparation av Bönhuset i Risliden år 1934

Arbetet utfört tiden 11 juni - 22 sept. 1934

Delaktig lott, Dags-verken

Delägare:

Artur Lindström 1/4, 3

Algot Nilsson 1/4, 1

John A Lindberg 1/2, -

Johannes Lundgren 1/2, 5

Irenus Lundgren 1/2, 5

Per. Abr. Lundgren 1/1, 14

J Eng. Bränström 1/3, 5

Elis Bränström 1/3, 6

P E Persson 1/3, 5

J O Persson 1/3, 5

J A Henriksson 3/4, 9

Hj. Karlsson 3/4, 9

Per Söderlund 1/1, 6

G E Eriksson 1/2, 7

Olof Eriksson 1/4, 6

Rudolf Eriksson 1/4, 1

Karl Forsberg 3/8, 6

Elsa Forsberg 3/8, 6

Karl Fällman 1/1, 13

Axel Jakobsson 1/2, 6

Frans Jacobsson 1/2, 6

Lambert Eriksson 1/3, 5

Verner Eriksson 1/3, 5

Signe Eriksson 1/3, 5

Johan-Olof och

Gotthard Forsberg 1/1 13

Arvid Bränström 1/2 7

Olof A Bränström 1/2 6

P J Bränström 1/3 6

J H Bränström 1/3 6

Karl Bränström 1/2 6

Probus Bränström 1/8 2

Jonas Edv. Bränström 1/8 2

S:a 187

Frivilliga dagsverken utförda vid reparation av bönhuset i Risliden

Erhard Bränström 4, Filip Bränström 4

Axel Forsberg 2, V Andersson 1

Svante Eriksson 1, J J Bränström 3

P Andersson 2, Hj. Fällman 1

Viktor Söderlund 1, Arne Söderlund 1

Edvard Lindgren 1, Enar Andersson 2

Folke Lundgren 1, Uno Bränström 1

Ragnvald Sjölin 1, O Lindström 2

Axel Lindström 1, Edvin Lindström 1

Sixten Bränström 2, Evert Lundgren 8

Gunnar Lundgren 4, Karl Larsson 1

Henfrid Lundkvist 1, Erling Lundström 2

Holger Lundgren 1, Signar Lidén 1

Assar Lundgren 1, Petrus Persson 1

Jakob Persson 1, Mauritz Bränström 2

J A Sehlström 1, Verner Sehlström 1

Abr. Bergström 1, Johan Bergström 1

Emil ? 1, Albert Bergström 1

Nils Fällman 1, Oskar Bränström 1

Magnus Sjöstedt 1

Summa 64 dagar

Extra

P. E Persson 4 dgr

Frans o Axel Jakobsson samt J A Sehlström levererat bräder

Beträffande HUSFÖRHÖR

Husförhöret är en för svenska kyrkan mycket gammal instutition, då prästerna rotevis höll förhör över kristendomens huvudstycken ute i församlingarna. Fram till år 1888 var alla tvungna bevista dessa husförhör och även långt senare var det nog många med bristfällig skolgång, som med bävan såg fram mot den dagen när husförhöret skulle hållas i byn.

Uttrycket som: "allri fa man vara riktigt glaä, för om sommarn järä åska a om veintern järä husförhöre" hade nog sitt berättigande. För oss efterkommande - särskilt med intresse för släktforskning - är husförhöslängderna och den folkbokföring, som då fördes, en värdefull tillgång.

Husförhören hölls för gammalt i hemmen, men efter bönhusets tillkomst i Risliden blev det naturligtvis där man samlades vid denna årligen återkommande händelse.

År 1909 bildades på initiativ av kyrkoherde Oskar Rydholm en förening med namnet Norsjö församlings frivillige. Här i byn blev det en underavdelning, som kallades Rislidens krets av Norsjö församlings frivillige. Deras årsmöte sammanföll alltid med husförhöret i Risliden, och ur de protokoll som då fördes har vi saxat bl.a. följande datum och tjänstgörande präster.

Protokoll fört vid årsmöte med Rislidens krets av Norsjö Församlings Frivillige vid husförhör i Risliden den 2 mars 1910

2 mars 1910 Oskar Rydholm

17 jan 1914 Pastor J N Gidlund

27 febr 1915 Oskar Rydholm

12 febr 1916 J N Gidlund

1917 - 1922 Oskar Rydholm

1924 - 1925 Erik Billström

18 febr. 1926 Pastor Eriksson

1931 - 1932 Pastor E Jonsson

21 okt 1934 Pastor Hedberg

1937 - 1938 Birger Rumar

1936, 1939, 1941, 1943, 1954 och 1956 kyrkoherde A Lindahl

11 nov. 1957 Kyrkoadj. Eby3 nov. 1958 Diakon J Lidén

2 nov. 1959 Kyrkoadj. S Åhden

"År 1960 hölls inget årsmöte med Rislidens krets av Norsjö församlings frivillige. Den nye kyrkoherden Lundberg ansåg att förhör med förskrivning inte hade någon uppgift att fylla och inställde densamma.

I dag den 16 november kl 13,00 höll kyrkoherde Lundberg istället en s.k. skolgudstjänst i Rislidens bönhus då i första hand samtliga skolbarn var församlade.

I kväll kl 19,00 hölls även en andaktsstund av kyrkoherden och i anslutning till denna satte Olof Eriksson ifråga hur det skulle bli med Rislidens krets av Norsjö Församlings frivillige, då det av ålder liksom haft sammanhang med husförhöret och dess möten. Beslöts då att en kollekt till Norsjö församlings frivillige skulle upptagas och medan psalmen 120-s samtliga verser sjöngs insamlades kr 43:85.

Risliden den 16 november 1960

Axel Forsberg

Kollekt till Norsjö församlings frivillige upptagen vid ljusfest hållen i Rislidens bönhus den 14 dec. 1960. Kronor 51:04 Medverkande prosten Lindahl och adj. S Åhden."

 

Axel Forsberg mångårig Kassör i bönhusföreningen

Martina Larsson Bönhusstyrelsens ordf. 1980

Bönhusets vakmästare 1978-1998

1935

Det mesta av de planerade reparationerna var nu utförda, men än återstod målning i salarna och förstugan. samt en ny "ytterbrädfodring" /utvändig panel/. Dessutom behövdes det nya bänkar samt förslag på hur dessa skulle placeras för att erhålla största möjliga antal sittplatser. För finansieringen beslutades att i första hand försöka med frivilliga bidrag och det som sedan fattades måste delägarna stå för genom uttaxering. En annan fråga som tidigare diskuterats och som indirekt kunde påverka finansieringen var bönhusets stadgar.Många delägare kände en viss olust mot de restriktiva stadgarna då en del av de frikyrkliga samfunden var utestängda för att bedriva mötesverksamhet i bönhuset. Därför tillsattes nu en kommitté bestående av Edvard Persson, Johan-Olof Forsberg och G E Eriksson vilka fick i uppdrag att till styrelsen snarast inkomma med förslag om nya bönhusstadgar. 1936

Vid ett styrelsesammanträde den 26 april 1936 behandlades kommitténs skrivelse om ändring av stadgarna. Något konkret förslag hade inte lämnats.

"utan stadgeskisseringen avser endast utgöra vissa riktlinjer, som vi ansett, vid en stadgeändring, kunna följas".

Något eget yttrande gjorde inte heller styrelsen angående skrivelsen utan beslöt att den fick behandlas på föreningsstämman.

Debattglad bönhusstämma.

Tydligen blev bönhusstämman den 1 maj 1936 en av de mera debattfyllda i bönhusets historia.Redan då valet av den kommande styrelsen togs upp, tog folkskollärare Mauritz Ceder till orda. Trots att han inte var delägare i bönhuset deltog han mycket livligt i debatterna. Nu yrkade han på att förslaget till stadgeändring skulle behandlas före styrelsevalet. Detta för att anpassa personvalet med hänsyn till de eventuellt beslutade stadgeändringarna. Styrelsevalet fick därför vänta, men det erindrades samtidigt om att kommitténs skrivelse inte var något förslag, utan endast skisserade riktlinjer. För att i viss mån förhindra alltför hätska utfall upplästes en skrivelse till stämman där man

"i Guds namn påpekade att bönhuset borde vara ett bönhus och ej ett tvistehus, och att ej någon religionstalare borde utestängas:, ty det är människorna som skall höra vad rätt är."

Som motargument mot alltför liberala tankegångar upplästes ett tidningsurklipp vari "missionsföreningar och dylika organisationer upp manades tillse att icke,som i Stockholm m.fl. platser, sådana friheter förekomma i bönlokalerna att polisen måste ingripa vid vissa tillställningar".

Mauritz Ceder, som tidigare fått avslag, när den fredsföreningen han företrädde ville ha sina kvartalsmöten i bönhuset, yrkade nu på att en stadgeändring skulle medföra större frihet för olika organisationer att använda lokalerna. Han hade även flera förslag som ordföranden vägrade ta upp med hänvisning till att det endast var delägarna i bönhuset som hade förslagsrätt. Efter upprepade framställningar av Ceder om votering för utrönande om "huruvida utomstående får deltaga i diskussionerna och framställa förslag", uppsattes och justerades följande voteringsproposition. "Den som vill att utomstående skola deltaga i överläggningarna och framställa förslag röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har föreningen beslutat att de som icke är bönhusdelägare inte heller hava yttrande- och förslagsrätt å stämman". Resultatet av omröstningen blev 93½ röster av 14 röstande för nej och 9½ röster av 3 röstande för ja. Trots att stämman så klart visat sin åsikt godtogs inte detta utan vidare, för "omedelbart därefter begärde Ceder ordet för att klandra och ritisera beslutet".

Sedan den mesta debattlusten avtagit återremitterades stadgeärendet till den tidigare kommittén för att de skulle utarbeta och lämna in ett nytt fullständigt stadgeförslag. Först därefter kunde man ta upp det uppskjutna styrelsevalet, där samtliga tre tidigare styrelsemedlemmarna återvaldes.

Byggnadskommitté

Vid fjolårets stämma hade en kommitté valts med uppdrag att utreda och ge kostnadsförslag för vissa fortsatta åtgärder Bl.a. gällde det ytterbrädfodringen och nya bänkar Vidare hade man två alternativa förslag till estrad i stora salen. Av det sistnämnda beslöt man ta det förslag som gick ut på att bygga en estrad tvärs över hela salen samt att göra en ny talarstol. Liksom vid de genomgripande reparationerna 1934 då Abraham Lundgren i Ensamheten var arbetsledare fick han även denna gång i uppdrag att verkställa beslutet. Ensamhets-Abraham var en ofta anlitad snickare och slöjdare , men det kunde ibland bli rätt enahanda med maten för honom. Det berättas nämligen att en gång när han var sysselsatt i bönhuset och då lönen utgjordes av fri kost, att han blev hembjuden på köttsoppa vid veckans samtliga sex arbetsdagar.

Däremot var man inte riktigt ense om den planerade ytterbeklädnaden av bönhuset. Istället tillsattes en ny kommitté som skulle ge förslag till brädfodringens praktiska utförande. Kunde det bero på alla de heta debatter som under dagen förekommit i bönhuset, att man innan årsstämmans slut beslutade höja brandförsäkringen från 5000,- till 7000:- kronor. Vid styrelsemöte den 20 juni 1936 antogs Hjalmar Fällmans anbud på 165:- kronor för leverans av 26 bänkar till den större salen i bönhuset. Övriga anbudsgivare var snickerierna i Bastutjärn och Böle med 270:- resp. 315:- kronor.

Den 7 dec. 1936 hade styrelsen ett sammanträde då man behandlade en ny skrivelse från stadgeändringskommittén.

Liksom det tidigare förslaget påpekades det i inledningen att skrivelsen endast utgjorde riktlinjer till stadgar och borde därför prövas en tid innan de inregistrerades.

Kommitténs förslag till ändringar av stadgar för Rislidens bönhus.

Vad beträffar § 1. torde lämpligen i denna paragraf namnen å de nuvarande delägarna upptagas.För § 2. torde följande ändringsform kunna följas: Lokalerna upplåtas fritt för alla präster, predikanter och samfund, som äro kända för att bedriva en Kristligt gagnande verksamhet men med företrädesrätt för församlingens egna präster och de av Fosterlandsstiftelsen utsända predikanter.

 

I följande fall fordras särskilt tillstånd för lokalernas användande:

Om samfund eller mötesanordnare äro okända eller om lokalerna aldrig förut använts av desamma eller lokalernas användande avser längre tid än tre dagar i följd eller visst antal dagar varje vecka någon längre tid.

Likaledes för nykterhets och övriga ideella ändamål och andra föredrag.

 

Mötestillstånd i bönhuset beviljas av styrelsen därest den enhälligt kan fatta beslut härom, i annat fall hänskjuts frågan till föreningsstämman. Om i något fall där lokalernas upplåtande erhållits, en stängning av densamma anses påkallad, kan denna stängning av styrelsen verkställas om den enhälligt kan besluta därom. Om så ej kan ske, överlämnas ärendet till stämman.

För politiska möten och föredrag upplåtas icke lokalerna.Värme, lyse och städning för möten under veckodagar bekostas av

respektive mötesanordnare. För den vanliga söndagsbönen samt för övriga möten och föredrag under sön- och helgdagar ombesörjes, enligt gammal god sed eldning och städning av bönhållaren om ej annorledes med mötesanordnaren överenskommits. Styrelsen ansåg icke att kommittén utarbetat ett fullständigt stadgeförslag enligt de direktiv årsstämman gett, utan mest koncentrerat sig på § 2 som gäller husets användning. Dessutom menade styrelsen att uttryck som

"Lokalerna upplåtas fritt för alla präster, predikanter och samfund, som äro kända för att bedriva en kristligt gagnande verksamhet",

måste anses vara mycket luddiga. Markeringen av gränslinjen mellan de religiösa sekter och samfund som får använda bönhuset och de som skall portförbjudas ansågs oklar. "Det torde nämligen vara svårt bevisa att någon av de" präster, predikanter och samfund, som begära att få använda bönhuset, icke bedriva en Kristligt gagnande verksamhet.".

"Ehuru styrelsen har den uppfattningen att tydligare bestämmelser borde göras angående bönhusets upplåtande för de olika religiösa sekterna har den dock ingenting att erinra emot om föreningsstämman i denna del beslutar i enlighet med kommitterades ändringsförslag och att stadgarna icke registreras hos lässtyrelsen, utan prövas i det praktiska.

I jämförelse med vad som för närvarande tillämpas beträffande bönhusets upplåtande torde det icke bliva någon annan ändring än att Pingstvännerna och Jehovas vittnen erhålla tillträde.

I detta sammanhang kan styrelsen icke undgå att fråga vad man bråkat om".

Nej till Pingstvänner och Jehovas vittnen

1937

Den 2 januari 1937 var det kallat till ett extra sammanträde med bönhus delägarna. Första punkt på dagordningen var den omarbetade stadgeändringen.Sedan kommitterades förslag och styrelsens yttrande lämnats var man efter en stunds diskussion redo att gå till beslut.Ändringsförslaget antogs, men man var fortfarande osäker på, om Pingstvännerna och Jehovas vittnen orde få ha sina möten i bönhuset. Därför beslutades det i en särskilt proposition att dessa icke skulle få hålla möten i bönhuset.

Beträffande den planerade brädfodringen bestämde man sig för alternativ i vilket innebar att det skulle användas 1x5 tums spontade bräder och 3/4 tums ribb. Då bönhusets entré i samband med den stora reparationen 1934 flyttats från den norra sidan till den södra var det dessutom viktigt att lagningen av norra sidan (nuvarande baksidan) utfördes noggrant. Den tidigare utsedda byggnadskommittén bestående av Johannes Lundgren, Evert Lundgren och Karl Brännström fick förtroende att verkställa beslutet. Under första veckan i maj 1937 hann man med tre sammanträden. Först var det den ordinarie bönhusstämman den 1 maj och ett par dagar därefter ett styrelsesammanträde då också byggnadskommittén deltog. Man bestämde sig för att begära in anbud för arbetet med brädfodringen. Den 8 maj öppnades de två inkomna anbuden och det lägre av dem antogs. Det var på 150 kronor och hade inlämnats av Edvard Persson m fl.

1938

Av de planerade arbetena, som under de senaste åren pågått i Risliden bönhus, återstod (för tillfället) endast den utvändiga målningen. Därför bestämdes det på årsstämman att inköpa "bästa sort av Falu rödfärg" för det ändamålet. Fönster och knutbräder skulle naturligtvis målas med vit oljefärg, även den av bra kvalité.

 

Ett litet udda beslut togs även vid stämman, då man uppdrog åt Karl Brännström och Evert Lundgren, att "i samråd med fruntimmer" fortsätta arbetet med plantering kring bönhuset.

Detta var egentligen den första gången, som det i protokollet framgår att även kvinnorna deltog i bönhusets verksamhet. Men efter detta "samråd med fruntimmer" dröjde det 11 år innan de åter nämndes i protokollet. Det var i maj 1949 ett arbetsutskott bestående av enbart kvinnor invaldes. Deras uppgift var bl.a. att på frivillighetens väg anskaffa medel till reparationer och underhållskostnader. Tydligen hade man då, i de helt mansdominerade styrelserna och kommittéerna, äntligen kommit underfund med kvinnornas förmåga att bidra till bönhuskassan. Byns syförening och de många listinsamlingar talade sitt tydliga språk.

Den 11 juni 1938 träffades styrelsen angående den beslutade målningen.

Man bestämde sig för att från Norsjö beställa en ½ tunna bästa Falu rödfärg å kr 14:50, vitriol för 6 kr samt behövligt rågmjöl, järnmönja, linolja och vit oljefärg.

 

Anbudsförfarandet skulle också i detta fall tillämpas. Därför beslutade man sig för att "avfordra" anbud från PJ Brännström (den eminente brunnsvisaren och husmålaren) för att utföra målningsarbetet. Två strykningar skulle det vara på alltihop och Bränn-Pelle åtog sig jobbet för 72 kronor.

1939

Alla reparationerna som bönhuset genomgått de senare åren hade naturligt nog tärt hårt på bönhuskassan. Mycket hade insamlats på frivillighetens väg men detta hade inte varit tillräckligt utan räkenskapsföraren hade av egna medel fått tillskjuta pengar. Vid årsskiftet 1938/39 hade han således en fordran på kronor 587,59.

 

Någon uttaxering ville dock inte delägarna gå med på. Utan i första hand "beslutade stämman uppdraga åt räkenskapsföraren att antingen själv utlåna, eller också på annat sätt anskaffa nödiga penningmedel, för att icke nu behöva uttaxera medel av delägarna".

 

I samband med en konkurs hade en hemmansdel i byn fått en utomstående ägare. Denne John-A Lindberg hade inte lämnat något bidrag till bönhusets reparation varken med dagsverken eller kontanta penningmedel. Styrelsen fick därför i uppdrag att träffa en uppgörelse med den försumlige beträffande hans del motsvarande övriga delägares naturadagsverken. Huruvida detta lyckades eller inte framgår inte i handlingarna.

Brandförsäkringen höjdes till 10000.- och vidare bestämdes att från söndagen den 7 maj 1939 skulle psalmnummer även för den nya psalmboken angivas på den ena nummertavlan framme i bönhuset.

 

 

Rislidens Bönhus byggdes på sin tid i första hand för att användas vid söndagsbön och de religiösa sammankomsterna, ävensom att användas till skollokaler, så länge skolan inte gjorde intrång för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Under årens lopp har där även förekommit föredrag och föreläsningar i de yrken som är byabefolkningens huvudnäringar, nämligen jordbruk och skogsbruk samt byastämmor, varjämte ideella föreningar såsom blåbandsföreningen där haft sina möten.

Styrelsen hyser den förhoppningen att bönhuset även för framtiden får vara en hela byns samlings- och möteslokal, till gagn och lyftning för traktens befolkning.

För att Bönhuset i fortsättningen skall kunna få vara det, torde dock behövas ett visst kvantum tolerans mot oliktänkande och vidsynthet, så att inte småsaker få åstadkomma söndring bland bönhusdelägarna.

Styrelsen för Rislidens Bönhus 1936

1940 - 1949

1940

Möjligen beroende på tidsläget, med ett världskrig inpå knutarna, innehöll protokollet

1941

Från bönhusstämmorna under dessa två år finns endast några kortfattade rader.

1942

Pingstvännerna, som fortfarande inte fick använda sig av bönhuslokalerna, framförde genom Ivar Sehlström önskemål om att detta skulle ändras. Många av delägarna ansåg dock att det tidigare fattade nej beslutet skulle gälla och när man sen röstade meddels handuppräckning avslogs framställningen. Sju röstade för avslag och sex för bifall.

Bönprästen Edvard Persson

1943

Även år 1943 togs frågan om Pingströrelsen upp.

Då var det pastorn i Filadelfiaförsamlingen i Norsjö, Rudolf Danielsson, som anhöll om att de skulle få hålla gudstjänster i bönhuset. Kanske var det ett misstag av honom, då han i skrivelsen påpekat att skolorna inom Norsjö kommun var öppna för deras mötesverksamhet. Detta ansågs nämligen vara ett argument så gott som något, för då borde väl även Rislidens gemensamma samlingslokal också vara öppet för dom. Men under den följande diskussionen fick istället detta påpekande en motsatt effekt. Vid omröstningen motiverades också avslagsyrkandet med att

"då pingstvännerna får använda skolan för sina möten, är ju lokalfrågan redan löst".

Efter denna "logiska" synpunkt avslogs framställningen.

1944

Ekonomin var inte den bästa för bönhusföreningen. De senaste sju åren hade räkenskapsföraren /Per Abr. Lundgren/ måst låna ut varierande belopp för att täcka upp utgifterna. För tillfället rörde det sig om 165 kronor. Förutom smärre reparationer som årligen hörde till så var det också lysavgifter och brandförsäkringspremien. Den senare kostade numera 20 kr årligen sedan försäkringsbeloppet höjts till 10.000 kr.

Då problemet med skulden måste lösas på något sätt åtog sig bönprästen Edvard Persson att försöka organisera en penninginsamling under året.

Skomakaren i byn Viktor Andersson hade blivit uppsagd från sin bostad hos R Erikssons. Nu önskade han få hyra det sk. lärarinnerummet i övre våningen. Men då detta utrymme behövde åtgärdas för att bli beboeligt, ville stämman icke utan vidare utredning fatta något beslut angående uthyrning. Det behövdes inte heller, då Viktor strax efteråt erbjöds disponera ett annat hus i byn, där han fick både bostad och utrymme för sitt skomakeri.

Johan Olof Forsberg

Organist

1945

Den penninginsamling som Edvard Persson svarade för under fjolåret hade gett ett bra resultat. Därför fick han även vid årets byststämma i uppdrag att organisera en ny insamling.

Nej igen

I en ny skrivelse från pastorn i Norsjö Filadelfiaförsamling hade denne anhållit om att Bönhuset i Risliden även måtte stå öppet för pingstvännernas möten i likhet med Missonsförbundet m.fl. frikyrkliga samfund.

Vid den omröstning som följde på detta yrkande blev resultatet detsamma som två år tidigare. Ja-sidan fick 14½ röster av 5 röstande medan nej-sidan fick hela 68 3/4 röster av 15 röstande. Därmed förklarade ordf. att framställningen var avslagen.

Då det vid vissa helger under den kalla årstiden kunde vara svårt få upp tillräckligt värme i bönhusets stora sal, ifrågasattes det om man inte vid den vanliga söndagsbönen istället kunde nyttja slöjdsalen uppe i skolhuset.

Detta ansågs ett bra förslag och stämman gav styrelsen i uppdrag att hos Norsjö skolstyrelse anhålla om tillstånd för detta arrangemang. 1946

1946

Vid ett styrelsesammanträde den 14 april 1946 hade ordf. Per Abr. Lundgren gjort följande uttalande till protokollet. (i sammandrag).

Per Abr. och Jenny Lundgren

Enligt en skriftlig handling som upprättats den 1 maj 1906 hade beslutats ...osv.

"Lokalerna skall endast få upplåtas till Lutherska predikanter eller för sådana som vore vitsordade av eller utsända från Evangeliska fosterlandsstiftelsen".

Dessa bestämmelser hade tillkommit, som en följd av de under 1880 och 1890 talet mycket hårda religionsstriderna, men blevo under årens lopp icke följda till bokstaven utan även andra religiösa samfunds predikanter fingo hålla möten i bönhuset.

På grund av olika motiv hade frågan om bönhusets upplåtande behandlats vid olika tillfällen under åren 1933-1936 och en kommitté hade bearbetat problemet och gjort vissa riktlinjer för stadgeändring. Enligt deras förslag skulle

"Lokalerna upplåtas fritt för alla präster, predikanter och samfund, som äro kända för att bedriva en kristligt gagnande verksamhet, men med företrädesrätt för församlingens egna präster och de från Fosterlandsstiftelsen utsända predikanterna".

Bönhusstyrelsen, som enligt protokoll den 7 dec. 1936 behandlat kommitténs förslag, hade bl.a. uttalat att

"Därest bönhusdelägarna besluta stadgeändring enligt kommitténs förslag, föreslår styrelsen att det tillägget göres, att varje mötessamordnare - utom för den vanliga söndagsbönen - skall anmäla detta till styrelsens ordförande i god tid före mötet, detta för att förhindra att flera möten eller sammankomster anordnas samtidigt".

Vid det extra sammanträde som delägarna i Rislidens bönhus höll den 2 jan. 1937, beslöt stämman antaga det framlagda stadgeändringsförslaget. Den då viktigaste frågan gällde tydligen om bönhuset även skulle upplåtas för pingstvännerna och Jehovas vittnen.

Under tiden från 1937 och senare år hade vissa samfund som Helgelseförbundet, Missionsförbundet och kyrkans präster före annonseringen brukat efterhöra med styrelsen om bönhuset var ledigt. Kollisioner har således kunnat undvikas tills under februari 1946.

"Utan att närmare till protokollet relatera förhållandet, som torde vara känt av byborna, men för att för framtiden förhindra liknande fatala förhållanden, bör styrelsen föreslå bönhusdelägarna att fatta detaljerade bestämmelser för att reglera upplåtelsen eller dispositionen av bönhuset.

Efter överläggning beslutade styrelsen att föreslå bönhusdelägarna besluta;

att de olika predikanter och samfund, som få använda bönhuset, skola hos styrelsens ordförande eller annan av stämman för detta ändamål särskilt utsedd person, efterhöra huruvida lokalerna redan är upptingade och om så icke är fallet anmäla att möte skall hållas viss dag och tid".

Vid bönhusstämman den 1 maj 1946 togs styrelsens förslag beträffande en reglering av upplåtelsen och dispositionen av bönhuset. upp. Utan någon längre diskussion beslutades också i enlighet med styrelsens förslag.

Nu 1946 stod man inför det faktum att byns kraftstation, som varit i bruk sedan november 1919, snart tjänat ut och Skellefteå Stads Kraftverk skulle ta över eldistributionen till byn. Bönhusets andel i kostnaderna för elledningarna från Skellefteå beräknades till 150 kronor. Då det återigen var ebb i kassan , behållningen vid årsskiftet var 1 kr 34 öre, fick Edvard Persson återigen förtroendet att på frivillighetens väg göra de penninginsamlingar som så väl behövdes. (Tydligen hade detta gått bra även denna gång, för innan året var slut hade 352,54 insamlats).

Som sista punkt på årsstämman 1946 beslöt man sig för att höja brandförsäkringsbeloppet från 10.000,- till 15.000,- kronor.

Detta belopp höjdes sedan till 20.000,- kronor redan vid 1947 års bönhusstämma.

1947

I samband med styrelsevalet den 1 maj 1947 meddelade Per Abraham Lundgren, som tidigare under nästan alla åren varit ordförande och kassör, att han på grund av fastighetsförsäljning numera inte längre var bönhusdelägare och därmed icke heller valbar. Till styrelse nyvaldes istället Johan Olof Forsberg och Arvid Brännström samt omvaldes Olof Eriksson.

Enligt kungörelsen om flaggans handhavande vid söndagsbönen i bönhuset var det bestämt att flaggan skulle hissas 10,30 f.m. borgerlig tid och nedhissas kl 11,00 f.m. varefter gudstjänsten omedelbart därefter började.

Medan det ännu bara fanns ett fåtal i byn som ägde armbandsur eller fickur och ännu färre hade möjligheter att ställa in sina klockor på rätt tid, hade det utvecklats en sedvänja som för en oinvigd kunde te sig rätt märklig.

Ritualen gick så till att man efter högmässan på söndagen samlades ute vid flaggstången för att där gemensamt ställa in sina klockor. Liksom i många andra sammanhang var det även här oftast Per Abr.Lundgren, som såg till att det gjordes riktigt, så att alla kunde gå hem igen efter söndagsbönen med en klocka som visade rätt tid.

1948

På de flesta årsstämmorna fanns det för det mesta med frågor som berörde underhållet av bönhuset. Denna gång var frågan om det inte var dags att börja tänka på nya fönster.

Sedan detta diskuterats ett tag fick styrelsen i uppdrag att vidareutveckla frågan.

Dessutom auktionerades två dubbeldörrar och en enkeldörr bort för kr 16:25.

 

Ny byggnadskommitté utses.

1949

Av de funderingar, som tidigare behandlats beträffande eventuellt nya fönster m.m. hade ingenting hänt sedan föregående stämma. Nu blev det i varje fall bestämt att, för att delägarna skulle få ett klart begrepp om vad som borde göras och till vilka kostnader, skulle en byggnadskommitté utses. Dessa skulle då utarbeta ett fullständigt förslag på åtgärder samt de kostnader det kunde medföra.

Redan i mitten av maj hade kommittén, som bestod av Johannes Lundgren, Lambert Eriksson, Per Söderlund, Karl Forsberg och Martin Larsson kallat samman delägarna och redogjort för vad man kommit fram till.

Kvinnligt arbetsutskott

Förslaget som kommittén framlade godtogs enhälligt. Utöver styrelse och kommitté utsågs också ett arbetsutskott på sju personer. Dessa sistnämnda bestod enbart av kvinnor. och det var första gången i bönhusets tillvaro som kvinnorna så markant fått komma till tals. Kanske berodde det på att de tidigare visat sitt intresse och nu ville få med ett ord i den tidigare mansdominerade församlingen. Dessutom var det oftast kvinnorna som mest bidragit i samband med de penninginsamlingar som förekommit. Netto från försäljning vid en fest när bönhuset firade sitt 50-årsjubileum i augusti 1948 hade inbringat kr 642,60. Ett enligt den tiden mycket högt belopp.

Den 17 juli 1949 träffades styrelsen och byggnadskommittén. Man antog då det anbud som Harald Sjölin från Hemmingen inlämnat för insättning av nya fönster samt brädfordring av bönhusets ytterväggar. Arbetet färdigställdes under hösten 1949 för en kostnad av 1692 kronor.

Kyrkoherdar i Norsjö församling.

Söderström, Johan W. f. 1846 4/12 Son till skomakare W Söderström, Lövånger

Kyrkoherde i Norsjö 1892 - 1907.

Rydholm, K Oskar f. 1868 1/6. Son till skräddare Nils Rydholm, Söderhamn

Kyrkoherde i Norsjö 1908 - 1924

Billström, Erik f. 1868 22/2 d. 1943 24/12 från Indal

Kyrkoherde i Norsjö 1924 - 1933

Lindahl, Albert f. 1893. 24/6 d. 1972 3/11 från Knaften, Lycksele

Kyrkoherde i Norsjö 1934 - 1960

Den traditionella byabönen i Risliden upphörde under de senaste åren av kyrkoherde Albert Lindahls tid i Norsjö. Efter honom har Harald Lundberg, Kaare Juul, Gunnar Strömgren och nuvarande kyrkoherden Alf Avander innehaft kyrkoherdetjänsterna inom Norsjö församling.

 

1950 - 1959

1950

Det som nu i första hand skulle verkställas under år 1950 var att färdigställa de påbörjade utvändiga reparationerna inklusive målning samt en yttertrappa.

Såväl 1949 och 1950 gjordes betydande insamlingar. Den 26 juni 1949 finns angett en inkomstpost genom försäljning, serveringar och kollekt på 1.336:- kronor. Under år 1950 finns insamlingar redovisade av Per Söderlund och Gustava Brännström på sammanlagt 1.540:- kronor. Ungefär hälften av det sistnämnda beloppet avsåg särskilt komma till användning vid övergång till elektrisk uppvärmning i stora salen. Tillstånd om detta skulle begäras hos Skellefteå Kraftverk. Elektriker Nils Fällman hade gjort ett förslag på 4 st 1000 vatts kaminer för 380 wolt med kabel och övrig installationsmaterial till en sammanlagd kostnad av 471:- kronor.

1951

Det blev ingen eluppvärmning i stora salen som planerats. Skellefteå kraftverk hade nämligen meddelat att man för närvarande inte kunde åtaga sig leverera den elström som behövdes.

Olof Eriksson lovade ombesörja bättringen av den utvändiga rödfärgsmålningen. Man skulle också förbereda och verkställa det tidigare beslutet beträffande ett nytt yttertak, denna gång av tegel.

För att klara de utgifter detta kom att föra med sig bestämdes det att be kvinnokommittén, bestående av Edla Eriksson, Elin Brännström, Gustava Brännström, Ella Brännström, Martina Larsson, Berta Lundgren och Lilly Söderlund och som tidigare med sådan framgång åstadkommit goda resultat, att ånyo anstränga sig för en ny insamling.

1952

Vid ett sammanträde med styrelsen och byggnadskommittén i okt. 1952 beslöts att infordra anbud på reparationer av stora salen och hallen enligt det tidigare förslaget från år 1949. Som riktmärke bestämde man att arbetskostnaderna inte skulle överstiga 3.500,- Arbetet skulle påbörjas i jan. 1953 och vara slutfört den 15 april 1953.

Av de två anbud som senare inkom antogs Johannes Lundgrens på 2.370,- Det skilde endast 55 kr till det andra som var inlämnat av Erik och Arne Eriksson.

1953

Man beslutade att någon invändig målning efter den senaste reparationen inte skall göras f.n. utan får anstå till nästa sommar.

Frågan om en eventuell stadgeändring upptogs till diskussion. Efter en kort överläggning beslöts det dock enhälligt att de nuvarande stadgarna skulle förbli oförändrade dvs samma som beslutades den 2 jan 1937.

Vaktmästare utses

Det hade ju under alla år varit den ordningen att den hemmansdel som hade bönskyldigheten också skulle ombesörja eldningssysslan och flaggningen vid gudstjänsterna.

Nu började det ifrågasättas om inte detta borde ändras och att man istället skulle anställa en särskild vaktmästare som bl.a. svarade för dessa sysslor. Kostnaden för denne skulle betalas ur bönhuskassan, medan vedbrand och övriga kostnader även i fortsättningen skulle betalas av den som hade bönskylda.

Så blev det också beslutat och fr.o.m. den 1 nov.1953 hade bönhuset i Risliden fått sin förste anställde vaktmästare. Det blev Edvard Eriksson som mot en årslön av 60,- kr åtog sig jobbet.

Bönhusvaktmästare från och med år 1953

Edvard Eriksson

Albert Fällman

Övriga tillfälliga vikarier: Sigfrid Brännström, John Jakobsson och Tage Eriksson

Per Söderlund bönsalen 1959 - 1961

" " 1962

Axel Forsberg biblioteket. 1962

Axel Forsberg bibl. o bönsal 1963 - 1978

Martina Larsson 1978 - 1998

"Bönskylda"

Den bönskyldighet som började tillämpas i Risliden för cirka 150 år sedan är i flera avseende något alldeles unikt. Som framgick i inledningen till denna dokumentation ordnade man det så att ägaren till en hel tunna skatt hade bönskyldigheten i ett år, en halv tunnas skatt i ett halvt år osv. I denna skyldighet ingick det då från början att hålla lokal för söndagsbönen eventuellt bönkaffe, samt kost och logi för besökande präster och predikanter.

När man sedan iordningställde en särskild bönlokal förändrades "bönskylda", men endast marginellt. För även om än lokalfrågan var löst fanns det fortfarande många sysslor som bönhållaren ansvarade för. På vintern skulle det finnas tillräckligt med ved för uppvärmning och någon som ombesörjde eldningen. Dessutom var det snöskottningen och på sommaren krattning och städning. utomhus. Flagghissningen hade tillkommit och kost och logi till besökande predikanter fanns kvar.

Apropå kosthållet till de förkunnare som besökte byn, minns säkert många äldre uttrycket "fårköttspredikanter".

Anledningen till denna smått vanvördiga anspelning kom sig av att under sommarmånaderna fanns det ingen tid för predikoresor. Men på hösten när grödan var inbärgad och fårslakten undanstökad var det dags för många predikanters missionerande.

Då var det en lämplig tid för både andlig och lekamlig spis, av vilket det senare ofta bestod av just fårkött.

Efterhand som kommunikationerna förbättrades bortföll också behovet av logi, men oftast bjöds fortfarande besökande präster och predikanter hem på mat och kaffe till de som för tillfället hade bönskyldigheten.

Dagens "Bönskyld"

F Ö R T E C K N l N G

över skötselbefattningen av Rislidens Bönhus innehaves ½ år av ägare till 1/16 mantal. och vid mindre skattetal i proportion därefter, Befattningen gäller från I maj

1/5 97-31/10 97 Gunilla Brännström Sigfrid Brännström Laura Nilsson

1/11 97-30/4 98 Ture Eriksson Bo Eriksson

1/5 98-31/10 98 Jonny Holmström

1/11 98-30/4 99 Stig Larsson

1/5 99-31/10 99 Per Erik Johansson Jonny Andersson

1/11 99-30/4 2000 Lars-Erik o Sture Lindström Bernt L. Jan-Olov Brännström

1/5 2000-31/10 00 Karl-Ivar Lundgren Tord Lundgren

1/11 00-30/4 01 Lennart Brännström Leif Brännström

1/5 01-31/10 01 Inger Renberg Ingemar Fällman

1/11 01-30/4 02 Mats Eriksson Evald Eriksson Tomas Eriksson

1/5 02-31/10 02 Hubert Jakobsson

1/11 02-30/4 03 Karl-Magnus Fällman Kaleb Fällman

1115 03-31/10 03 Sigurd Lindström Lage Brännström Ingemar Brännströms stbh.

1/11 03-30/4 04 Torvald Eriksson Stig Larsson Leif Brännström

1/5 04-31/10 04 Håkan Brännström

1/11 04-30/4 05 Gunilla Brännström Sigfrid Brännström Laura Nilsson

1/5 05-31/10 05 Kent Brännström Per-Göran Söderlund Hubert Jakobsson

1/11 05-30/4 06 Jonny Holmström

1/5 06-31/10 06 Ture Eriksson Bo Eriksson

1/11 06-30/4 07 Per Erik Johansson Jonny Andersson

1/5 07-31/10 07 Stig Larsson

1/11 07-30/4 08 Karl-Ivar Lundgren Tord Lundgren

1/5 08-31/10 08 Lars-Erik o Sture Lindström Bernt L. Jan-Olov Brännström

1/11 08-30/4 09 Inger Renberg Ingemar Fällman

1/5 09-31/10 09 Lennart Brännström Leif Brännström

1/11 09-30/4 10 Hubert Jakobsson

1/5 10-31/10 10 Mats Eriksson Evald Eriksson Tomas Eriksson

1/11 10-30/4 11 Sigurd Lindström Lage Brännström Ingemar Brännströms stbh.

1/5 11-31/10 11 Karl-Magnus Fällman Kaleb Fällman

1/11 11- 30/4 12 Håkan Brännström

1/5 12-31/10 12 Torvald Eriksson Stig Larsson Leif Brännström

1/11 12-30/4 13 Kent Brännström Per-Göran Söderlund Hubert Jakobsson

1/5 13-31/10 13 Gunilla Brännström Sigfrid Brännström Laura Nilsson

Söndagsskolan

Många av byns barn har under årens lopp gått i söndagsskolan i bönhuset. Här följer en förteckning över de "söndagsskolfröknar" som vi erindrar oss brukade svara för denna undervisning. Möjligen kan vi ha missat någon, vilket vi i så fall ber om överseende för.

Agneta och Edvard Persson,

Svea Jacobsson,

Gustava Brännström,

Maja Brännström,

Edla Eriksson,
Anna Lundgren,

Lilly Söderlund,

Sofia Söderlund - Eriksson,

Ella Brännström,

samt barngrupper med bl.a. Katarina Brännström som ledare

1954

Brandförsäkringen höjs från 30.000,- till 40.000,- kr Årsstämman beslöt om invändig målning. Nu skulle också kvinnokommittén få yttra sig, då de tillsammans med byggnadskommittén gemensamt skulle få föreslå färgsättning och eventuella ändringar vid talarstolen.

Förut, medan korna i byn gick ute på skogsbete, hade det alltid måst finnas ett staket på ömse sidor om byvägen. Nu, fastän många bönder börjat ha sina kor inhägnade, måste det ändå vara ett stängsel vid landsvägen genom byn då denne var en trafikled även för korna under sommaren. Så var det också vid bönhuset och då det gamla staketet började vara dåligt beslöts det nu att ett nytt staket skulle sättas upp.

Vid ett styrelsesammanträde den 8 maj 1954, när även byggnads- och kvinnokommittén deltog, dryftades de åtgärder som skulle vidas i stora salen. Beträffande de ändringar framme vid "podiet" föreslogs det att skranket framför talarstol och orgel skulle tagas bort och ersättas med korta bänkar. Dessutom skulle plattformen sänkas och breddas för att få bättre utrymmen.

Vidare föreslogs det att den västra väggen med sina två fönster istället skulle göras slät. Signe Eriksson. som föreslog detta, erbjöd sig skänka 50 kr för detta arbete.

Man ansåg att målningen skulle göras i en ljus beige färgton och att målarmästare Ragnar Holmqvist borde anlitas. I hans anbudssumma på 970 kronor ingick inte målningen av bänkarna och murstocken, men även detta målningsarbete utfördes under sommaren 1954.

Vävstolsrabaldret

Den 6 oktober 1954 var bönhusdelägarna kallade till ett extra sammanträde. Det var som i äldre tider då delägarna kallades genom budkavle Redan i kallelsen fick man besked om vad som skulle debatteras, nämligen "vävkursens vara eller icke vara".

Anledningen till denna tillspetsade rubrik var, att den vävkurs som startat i byn fått löfte av bönhusstyrelsen att för sitt arbete få disponera lilla salen och korridoren. Dessa utrymmen visade sig vara alltför trånga och man flyttade därför in en del av varpstolarna i stora salen. Detta tilltag ansåg styrelsen var både olämpligt och oriktigt, allra helst som styrelsen enligt bönhusdelägarnas direktiv, inte hade befogenhet att upplåta bönlokalen för sådant ändamål. Enligt styrelsen hade man också för deltagarna i vävkursen påpekat detta och erbjudit sig värma upp korridoren, men enbart blivit avsnästa.

Den diskussion som följde efter styrelsens redovisning var enligt protokollet "knappast något som kan betecknas som sakligt", men som ända utmynnade i ett förslag att "för detta speciella tillfälle upplåta stora salen för vävkursen ifråga". Vid den omröstning som sedan följde vann förslaget med 75,5 röster mot 17,5 röster. Det var således en stor majoritet som stödde deltagarna i vävkursen och som en följd av detta beslöt styrelseledamöterna att omedelbart ställa sina platser till förfogande. Det hjälpte inte att de ombads stanna kvar till årsstämman i maj.

Den 22 okt. 1954 blev det därför ett nytt sammanträde med delägarna. Till att efterträda den avgående styrelsen som bestått av Olof Eriksson, Vilmer Gustafsson och Karl Forsberg valdes istället Arvid Brännström ordf., Ella Brännström sekr. och Axel Forsberg kassör.

Martina, andra kvinnliga medlemmen i bönhusstyrelsen!

1955

Årsstämman beslöt utöka styrelsen från tre till fem ledamöter. De nytillkomna blev Hilding Brännström och Martina Larsson. Ella Brännström/Berglund hade, som den första kvinnliga styrelsemedlemmen i bönhusets historia, invalts vid extrastämman i oktober 1954. Martina Larsson är fortfarande aktiv i bönhusstyrelsen, nu sedan drygt tjugo år dess ordförande.

De reparationer som nu återstod att utföras i bönhuset var att rusta upp lilla salen samt vindsutrymmet. Byggnadskommittén fick därför i uppdrag att ta fram ett förslag om vad som lämpligen skulle åtgärdas samt att kostnadsberäkna detta med tanke på att kunna söka bidrag från Norsjö kyrkokassa. Ifall det inte gick att få bidrag skulle man efterhöra om ett räntefritt lån från kyrkokassan kunde erhållas.

A Lindahl och J Isaksson, Norsjö informeras.

Den 30 maj 1955 hade styrelsen och byggnadskommittén ett sammanträde i bönhuset dit även kyrkoherde Albert Lindahl och kyrkvärd Janne Isaksson inbjudits.

Ärendet som behandlades var de fortsatta planerade reparationerna. Dessa beräknades kosta drygt 11.000,- och nu anhöll man om kyrkokassans stöd. Samtidigt gjordes en redovisning om vilka arbeten som utförts under årens lopp och att kostnaderna hittills alltid täckts av frivilliga insamlingar och arbetsdagsverken. Fördelen med detta var att man hela tiden själva fått behålla bestämmanderätten över byggnaden.

Janne Isaksson tyckte det inte var mer än rättvist, att Rislidens bönhus äntligen fick ett bidrag utifrån. Han lugnade även deltagarna beträffande bestämmanderätten, vilket inte ändrades oavsett om bidrag erhölls. Risligborna skulle naturligtvis även i fortsättningen själva bestämma över sitt hus.

Efter en tid fick man så det glädjande beskedet att Norsjö kyrkofullmäktige beslutat lämna ett bidrag till Rislidens bönhusförening med 10.000,- kronor.

Den 12 nov. 1955 var det kallat till ett extra sammanträde med delägarna. Där redogjordes det för de förslag beträffande reparation och ny inredning av lilla salen samt reparation av trappuppgången och vindsutrymmet. Kostnadsberäkningen för allt inklusive målning gick på 11.500,- kr. Sedan delägarna gett sitt medgivande beträffande de föreslagna åtgärderna fick byggnadskommittén fortsatt förtroende att infordra anbud på arbetena. Dessutom ansågs det lämpligt att så snart som möjligt sätta igång.

Innan detta extramöte avslutades förekom en del resonemang beträffande frågan om framtida ägande- och bestämmanderätten mellan Rislidens bönhusdelägare och Rislidens bönhusförening. Frågan bordlades dock till en ordinarie årsstämma.

Av de kostnadsanbud som senare inkom blev det Svante Erikssons som antogs för byggnationerna och Gustaf Bomans Måleri för de återstående målningsarbetena.

Insamlingar till Rislidens bönhus

Under de senaste fyrtio åren har insamlade medel vid minnesstunden efter avlidna Rislidenbor ofta gått till byns bönhus. Enligt anhörigas önskemål kan då dessa belopp antingen gå till en viss angiven minnessak eller också får beloppet användas till något allmänt för bönhusets bästa.

Sedan denna sed började tillämpas i mitten av 1950-talet har ett 90-tal insamlingar skett, som kommit bönhuset till gagn. Tack vare denna lovvärda sedvänja har man också dels kunnat förse båda salarna med vackra utsmyckningar och dessutom haft möjlighet att hålla en hög standard på de flesta bruksföremål.

Ett exempel på skänkta utensilier som hör hemma i en gudstjänstlokal är följande:

Antependium och predikstolskläde i Rislidens bönhus.

Vid Allan Brännströms bortgång gjordes en insamling till Rislidens bönhus den 10 nov. 1979.

Bönhusets predikstol saknade kläde och kontakt togs med textilkonstnären Ingrid Bäckström, som efter att först ha bekantat sig med Rislidens bönhus komponerade och förfärdigade predikstolsklädet.

Samma konstnär fick sedan av syskonen i uppdrag att komponera och förfärdiga ett antependium till altaret. Det skänktes av Ingvar Brännström, Sigrid Eriksson, Joel Brännström, Laura Nilsson och Ingegerd Eklund.

Gåvorna överlämnades vid högmässan på Reformationsdagen den 18 maj 1980.

1956

En kommitté tillsattes för att utreda bestämmanderätten mellan Bönhusdelägarna och Bönhusföreningen

Ja, även till Filadelfiaförsamlingen

Att trägen vinner är ju ett välbekant uttryck och det kan man verkligen påstå om pingstvännernas kamp för att få hålla sina möten i bönhuset i Risliden. Den första skriftliga anhållan om detta hade inlämnats redan 1932 och under de följande åren hade det hunnit bli rätt många. Nu vid 1956 års årsstämma var det dags igen. Filadelfiaförsamlingen i Norsjö hade återigen bett att få hyra bönhuslokalerna, och denna gång blev det ja.

"Beslöt årsstämman att bevilja anhållan och uppdrogs åt bönhusets styrelse att, när så ske kunde, även uthyra lokalerna i bönhuset till Filadelfiaförsamlingen i Norsjö för sina evangeliska möten".

Arvodet till bönhusvaktmästaren höjdes från 60,- till 90,- kr/år.

Vid en extrastämma i juni 1956 beslöts det att man skulle hyra ut den nyligen reparerade lokalen i bönhusets övervåning till Norsjö skoldistrikt för att användas vid pojkslöjd under 6 timmar i veckan mot en hyresersättning av 700 kr/läsår.

Beslut om oljekamin till stora salen

I september 1956 bestämde man sig för att inköpa oljekaminer till stora salen och till vindsrummet, och för att snabbt få upp värmen i bönsalen skulle en värmefläkt benämnd aerotemp inmonteras. Till lilla salen borde en passande vedkamin anskaffas, lämpligen en Husqvarna vedkamin av 150 serien nr 157.

Biblioteksfilial i bönhusets övre plan.

Under ett antal år hade Rislidenborna haft möjlighet låna böcker från någon av bibliotekets boklådor som funnits inhysta i byn. Utbuden hade av naturliga skäl varit tämligen begränsade och därför ville nu Norsjö folkbibliotek hyra vindsrummet i bönhuset, för att därmed ge byborna ett rikare utbud av böcker. Detta ansåg även bönhusstyrelsen vara ett lovvärt initiativ och då man nu kunde bereda plats för bokskåpen gavs biblioteket tillåtelse att hyra rummet i övarevåningen till biblioteksfilial. Utlåningen av böckerna kunde lämpligen ske någon kväll i veckan efter en dag då pojkslöjden pågått där. Då var ju rummet redan var uppvärmt varför kostnaderna för detta måste bli tämligen lågt.

Torsdagen den 13 december 1956 öppnades biblioteksfilialen i bönhuset. Den blev genast mycket uppskattad av de läsintresserade byborna. Redan efter knappt tre månader hade över 900 boklån förmedlats, vilket i medeltal motsvarade cirka 75 böcker per utlåningskväll. Från starten och fram till juni 1983 var John Jakobsson bibliotekets föreståndare. Därefter blev det Yvonne Holmström, som också fortfarande ansvarar för bokutlåningen och skötseln av biblioteksfilialen i byn.

Julotta i Rislidens bönhus.

I tidig morgonstund börjar glimma

ljus uti byns alla hus.

Men tidigast står där i morgonens timma,

vårt bönhus i strålande ljus.

I stora salen kaminen står, och sprider värme i alla vrår.

Den lyser eldröd av vedens hetta

från draget eldkol med knallar sprätta.

Till högtid bönhuset nu är pyntat

en praktfull gran står på sin estrad.

Det är ett år nu sen ljus där skymtat

nu står där många i rad på rad.

Och byaprästen med grova händer, rätt fumligt julljusen går och tänder.

Han går med värdighet fram och åter

och tar bort vax på det ljus som gråter.

När ottan börjar är salen full

där sitta både gamla och unga.

Om än i strupen man ej har guld

"Var hälsad" vill alla sjunga.

Och orgeln brusar och sången stiger, ej finns en enda som står och tiger.

Och ljusen stråla så sköna klara

och ögon tindra bland barnens skara.

Vår präst är gammal och grå i håret

och han är långt ifrån lärd.

Men se, han står här, ej första året

Vi lyssna gärna det är han värd.

Han läser alltid i samma ton, med röst så sövande monoton.

Men han läser för oss de sköna orden

Frälsarn är kommen. Frid på jorden.

Nu tonar kören en stilla hymn

den välkända gamla ton.

Om änglarnas sång i himmelens rymd

Hosianna Davids son.

På klockarn sångarna giva akt, med svängande armar han slår sin takt.

En gammal gubbe allt annat tycks glömma

han sjunger med, medan ögonen drömma.

När stjärnorna blekna och mörkret flyr

och skyn börjar ljusna i öster.

Då, när juldagsmorgonen sakta gryr

hörs på byavägen glada röster.

Man vandrar hem efter ottans slut, och någon säger: Ja absolut.

Den ottan vill jag då inte klandra

Den var minst lika bra som alla andra!

HenrikBrännström

 
 

1957

Den oljekamin som en tid varit i bruk i bönsalen, motsvarade inte riktigt förväntningarna och borde därför bytas ut mot en annan, lämpligen av Husqvarna modell.Vid ett sammanträde någon månad senare beslöt man sig också för att på inrådan av en "oljekaminsexpert" utbyta nuvarande oljekaminen i stora salen mot en större oljekamin av märket "Sonny". Av de anbud som infordrats på målningen av de senast reparerade utrymmena i bönhuset. blev det Gustaf Bomans i Norsjö som antogs.

Flitigt utnyttjad lokal1958 Bordtennisspelande ungdomar i byn hade tidigare fått löfte att disponera rummet i bönhusets övarevåningen två kvällar i veckan. Men då samma sal också användes för träslöjd var detta löfte under förutsättning att ingen rökning fick förekomma i lokalen. Vindsrummet användes alltså under vissa dagar till pojkslöjd, en kväll till bibliotek och två kvällar för bordtennisspel.

Ny tomtregleringI samband med att bönhuset byggdes 1898 inköptes den tomtmark som då ansågs behövas. Då det genom vissa gränsregleringar framkommit att bönhuset till en del förfogade av mark utanför den ägda tomten hade man tidigare beslutat låta justera tomten till nödig storlek Omändringarna från det ursprungliga berodde bl.a. på att vägsträckningen ändrades och utökades 1934. År 1956 hade fördenskull en ansökan om reglering skickats till lantmäteriet. Nu år 1958 var denna åtgärd verkställd och tomtpriset ökade därmed något utöver det belopp på 30 kronor som betalats för lagfartsbeviset år 1909. Inlösen av mark 434,- och lantmäterikostnad 189,- kr. Det började åter bli dags igen för en ommålning utvändigt. En viss bättringsmålning hade skett i början på 1950 men väder och vind hade slitit hårt på färgen. Johannes Lundgren och Axel Forsberg fick därför i uppdrag att ordna om en utvändig ommålning. Dessutom skulle nya takrännor och stuprör uppsättas.

Rislidens bönhus återinvigs

Rislidens Bönhus yttermått 9.5 x 17.0 m

Efter alla de reparationer, både större och mindre, som förekommit under senare år var man nu helt överens om att det var hög tid för en återinvigningsfest.

Vid ett styrelsesammanträde den 5 oktober 1958 drogs riktlinjerna upp för festligheterna. Man enades om söndagen den 2 november för då hade kyrkoherde A Lindahl möjlighet att deltaga. Även Norsjö kyrkofullmäktige skulle inbjudas. Detaljplaneringen i övrigt för ordnandet av invigningsfesten, överlät man till byns syföreningsdamer. De medel som kom in vid serveringen och annan eventuell försäljningen skulle oavkortad gå till bönhusets kassa.

I ett tidningsurklipp från högtidligheterna saxar vi följande:

Rislidens bönhus har återinvigts.
Rislidens bönhus återinvigdes den 2 nov 1958, som genomgått en omfattande reparation, återinvigdes på söndagen av kyrkoherde Lindahl. Ledamöter av styrelsen och byggnadskommittén medverkade med att läsa valda bibelord. Därefter följde högmässa med predikan av kyrkoherden. Vid eftermiddagens gudstjänst, som även samlade fullsatt lokal, talade pastorsdiakon Johan Lidén. Därefter redogjorde byggn.kommitténs ordf. Johannes Lundgren för bönhusets tillkomst för 60 år sedan fram till renoveringen. Byns syförening hade under åren bidragit med sammanlagt 16.458 kr. Från Norsjö kyrkokassa har erhållits 10.000,- och i övrigt har byborna medverkat med 260 gratisdagsverken samt i virke skänkt ca 750,- kr. Skulden för de reparationer som utförts är endast 1.000,- Dagens insamling till bönhuset uppgick till 722,-Byns mångårige bönpräst Edvard Persson, som för närvarande vårdas på sjukstugan och inte kunde delta i återinvigningen, fick under dagen hälsningar och blommor från mötet.

 

1959

Alltfler minnesgåvor efter avlidna bybor hade börjat komma bönhuset tillgodo.

För att kunna göra en viss uppföljning av insamlingarna fick styrelsen i uppgift att inköpa en pärm i vilken uppgifter om de skänkta minnesgåvorna sammanställdes.

Bild från Majstämma 1965

1960 - 1969

1960

Byns senaste (troligen siste) bönpräst, Edvard Persson avled den 9 jan.1960 i en ålder av 79 år. Han hade då varit bönpräst under tiden åren 1928 - 1957 då han på grund av försämrad syn tvingades sluta. Troget hade han läst söndagsbönen, sittande på en speciellt hög stol, som fortfarande står kvar längst fram i bönhuset.

Organisten och körledaren Johan-Olof Forsberg var numera också död. De senaste åren hade han varit bosatt i Nyland, Ångermanland där han dog den 25 mars 1958, några dagar innan han skulle fylla 60 år. Hans klockaretjänst vid bönhuset i Risliden sträckte sig från år 1915 till i början av 1950 talet.

Sykurs i lilla salen 1960

 

Avgiftsfri uthyrning

År 1960 beslöt delägarna att bönhusets stora sal skulle upplåtas avgiftsfritt för alla religiösa möten. Ifall det ordnades fest, då lilla salens köksutrustning användes, kostade det 10,- kr. Om det vid seriemöten t.ex. bibeldagar förekom kaffeservering flera dagar i rad, skulle detta endast räknas som en gång med en sammanlagd avgift på 10,-kr. Lilla salen skulle också upplåtas kostnadsfritt vid möten och sammanträden av byns föreningar och byamän.

1961

År 1956 hade en kommitté på fem personer utsetts, vilken skulle utreda frågan om möjligheten eller lämpligheten av en eventuell ändring i ägandet och bestämmandebrätten över Rislidens bönhus. Något synbart resultat av deras arbete hade inte setts till. Årsstämman beslöt ändå att utredningskommittén skulle kvarstå och uppmanades att utarbeta ett uttalande i frågan.

Brandförsäkringen höjdes från 40.000,- till 50.000,- kronor. Då det visat sig att det bolag där försäkringen hittills varit tecknad hade dubbelt så höga premier som de försäkringsbolaget Ansvar begärde, beslöt man sig att byta bolag. Premien blev efter detta byte 60 kr/år.

1962

Vid styrelsesammanträden den 7 okt. 1962 väcktes frågan om bönhusets orgel. Den var ostämd och sliten och det kanske började vara på tiden att fondera medel för att byta ut den gamla mot en ny.

Vigsel den 14 juli 1962 brudpar

Anita Brännström och John Einar Lindberg

Vigsel förrättare Kyrkherde Harald Lundberg

 

Ändrade flaggrutiner

1963

Styrelsen hade föreslagit om ändring av flaggningen vid bönhuset. Förslaget, vilket också antogs av årsstämman, innebar att flaggan som vanligt skulle hissas en halv timme före mötets början på sön- och helgdagar och en timme före mötet på vardagarna. Däremot skulle den ej nedhalas vid mötets början, som seden hittills varit, utan efter mötets slut. Om flera möten hölls samma dag skulle flaggan nedhalas först vid det senaste mötets slut. Flaggan skulle dock under alla förhållande ej hissas eller få sitta uppe längre på dagen än vad reglerna för allmän flaggning föreskrev.

Försäkringsbolaget Ansvar ansåg att brandförsäkringen på bönhuset måste anses för låg enligt nuvarande penningvärde. Då premien endast var 60 öre för varje tusental kronor på brandförsäkringen bestämde styrelsen vid ett sammanträde i dec. 1963 att höja brandförsäkringen till 70.000,- kr fr.o.m. årsskiftet 63/64,

Beslöts att vaktmästararvodet skulle höjas från 400,- till 500,- kr/år.

1964

Hittills hade det alltid varit ett stängsel mot landsvägen framför bönhuset. Nu började detta vara trasigt och behövde åtgärdas. Men då det numera inte fyllde någon egentlig funktion - de förr stora koflockarna på landsvägen var sedan många år försvunna - ifrågasattes det om inte staketet lika gärna kunde plockas bort. Så blev också årsstämmans beslut. Däremot ansåg man att grindstolparna skulle få stå kvar, bara man såg till att dom blev ommålade.

Stämman bestämde sig också för att skänka bort den gamla vedkaminen till Rislidens NTO förening, som de en tid haft till låns i sin lokal.

Bönhusdelägarna kontra Bönhusföreningen

Frågan om möjligheten eller lämpligheten av en eventuell ändring i ägandet och bestämmanderätten över Rislidens bönhus hade år 1956 getts i uppdrag till en kommitté att utreda. Något synbart resultat hade inte framkommit.

"Årsmötet beslöt därför entlediga den kommitté som valts den 1 maj 1956 och omvalts vid årsmötena 1961 och 1962 och som haft i uppdrag att utreda möjligheten till en revidering av stadgarna, vad närmast gällde en ändring av ägandet och bestämmanderätten över Rislidens bönhus.

Motiveringen till beslutet var att den ordning som under de senaste åren praktiserats vid handhavandet av bönhuset, i stort sett visat sig väl harmoniera med nuvarande befolkning i Risliden, och att ett försök till stadgeändring under sådana förhållanden kanske vore till mera skada än gagn".

 

Byte av orgel

Under sommaren 1964 hade bönhusstyrelsen träffats några gånger då man bl.a. dryftat frågan om att köpa en ny orgel till bönhuset. Den gamla var enligt expertutlåtande ostämd därför att "stocken" i den spruckit.

Byns organist Per Söderlund och Norsjökantorn Ernst Lidén hade fått i uppdrag att besöka Acke Lundqvist musikaffär i Skellefteå för att där bilda sig en uppfattning om vilka alternativ som kunde komma ifråga vid ett orgelköp.

Vid ett sammanträde i september stod valet mellan den något begagnade orgel som en tid funnits i bönhuset på prov eller en helt ny. Den begagnade orgeln skulle kosta 1.500,- kr och av de två nya som var aktuella antingen 2.500,- eller 2.700,- kr. I båda fallen skulle den gamla orgeln, som värderades till 400,- respektive 500,- kr, ingå i priset.

Styrelsen var snabbt enig om att en ny orgel var att föredraga framför den något begagnade. Man bestämde sig därför att rekvirera en ny Östling & Almqvist orgel på 5 stämmor för 2.700.- kr.

Finansieringen skulle ordnas genom ett lån på 2.000,- hos privata och de resterande 700,- kr. från bönhuskassan där den s.k. orgelfonden för närvarande var på 378,- kr.

Sedan den nya orgeln levererats borde den invigas, helst i närvaro av församlingens kyrkoherde H Lundberg och förre kantorn E Lidén. Detta skedde också vid jultiden samma år.

1965

Från kyrkoherde Lundberg hade en förfrågan gjorts om Norsjö församling liksom i fjol kunde få förlägga sitt konfirmationsläger till Risliden och därmed även nyttja bönhuset

"Årsstämman uttalade den glädje och tillfredsställelse de beretts genom att i fjol se så många av församlingens ungdomar samlade i Risliden och dess bönhus, och ställde gärna bönhuset till förfogande vid ett förnyat besök av konfirmationslägret".

1966

Genom montering av termostat på värmefläkten i bönhusets stora sal hade det varit möjligt hålla denna frostfri hela den gångna vintern. Men då det visat sig att eluppvärmningen av bönlokalen skulle komma att kosta ca 500,- kr årligen ville styrelsen få höra delägarnas åsikt.

Årsstämman uttalade sig för en uppvärmning i samma utsträckning även för den kommande vintern. Samtidigt fick styrelsen i uppdrag att arbeta vidare på frågan om en fullständig eluppvärmning av hela bönhuset. Dels vad monteringen skulle komma att kosta och dessutom den årliga elkostnaden.

Erling Fällman valdes att som sakkunnig biträda vid utredningen.

1967

Norsjö Yrkesskola önskade få hyra lokaler i bönhuset för en vävkurs på 180 timmar under vintern. Styrelsen gick med på detta och beslöt upplåta lilla salen och biblioteksrummet för kursen. Vävkursen måste dock se till att de inte hindrade bokutlåningen på biblioteket som pågick på torsdagskvällarna varje vecka.

Elvärme

Kostnadsförslaget för inmontering av elvärme i bönhuset, som utarbetats i samarbete med Forsberg & Lindgrens El. i Norsjö, uppgick till 2.935,- kr. Årsstämman beslöt godta förslaget.

Årsstämman beslöt även acceptera försäkringsbolaget Ansvars förslag om en höjning av brandförsäkringen på bönhuset till 125.000,- kr vid en totalbrand. Årspremien skulle efter denna höjning bli 233,- kr.

Från Norsjö kommun hade ett anslag på 2.070,- kr beviljats. Bidraget utgjorde 30% av beräknade kostnader för inmontering av elvärme samt vatten och avlopp i bönhuset. Man beslöt nu även att hos Norsjö kyrkokassa söka ytterligare anslagsför samma ändamål.

1968

När nu inmonteringen av elvärme i bönhuset var så gott som klar beslöt man sig för att gå över till nästa projekt, nämligen vatten och avlopp. I detta arbete skulle också byamännen ges tillfälle att teckna sig för frivilliga dagsverken vid grävning och igenfyllning av ledningsdiket, så att kostnaden kunde hållas nere. Arbetet med grävningen skulle börja efter vårannan.

Det blev Verner Boman från Lidbränna som svarade för monteringen av vatten och avloppet.

Ett av de fotogenfat som återstod sedan fotogeneldningstiden skulle säljas. Sex fat på sammanlagt 1170 liter fotogen hade inköpts den 19 dec. 1965 för en kostnad av 427,- kr.

1969

Av de senast beslutade reparationerna var det endast en del målningsarbeten som återstod. Finansieringen hade klarats genom privata lån på 2000,- , diverse bidrag, gjorda insamlingar samt frivillig arbetskraft.

Byns julgran hade sedan många år varit rest utanför bönhuset, med GDV föreningen i byn som bidragsgivare till strömförbrukningen. Under fjolåret hade bönhuset således fått dels 100,- till strömkostnaden och dessutom med en gåva på 200,- kr.

Julgranstraditionenen utanför bönhuset

Bönhusdelägarna var ense om att fortsätta med julgranstraditionen men ville samtidigt ha ett beslut om vem som borde ha ansvaret för utegranen. Styrelsen fick därför årsstämmans uppdrag att ordna detta och från och med år 1970 har man vid årsmötet utsett tre personer, som skall svara för anskaffandet och uppsättningen av utegranen.

Dessutom tog man tacksamt emot gåvor ifall någon förening eller privatperson även i fortsättningen ville bidraga till strömkostnaden.

Varje vår vid något lämpligt tillfälle brukade man samlas för vårstädningen omkring bönhuset. Detta år 1969 skulle det ske måndagen den 2 juni klockan 17,00.

1970 -1979

 

1970

Då bönhuset nu blivit betydligt mer lättskött sedan elvärmen inmonterats beslöt årsstämman i enlighet med vaktmästarens förslag att sänka vaktmästararvodet från 400,- till 300,- kr per år.

Blanda kör i Rislidens Bönhus. Körledare Judit Björk

 

1971

Den senaste renoveringen av bönhuset hade medfört att man ådragit sig en del skulder. Därför beslutades det nu om att hos kyrkokassan ansöka om ett förhöjt driftsbidrag årligen eller ett engångsbidrag för att kunna betala dessa skulder.

Noterbart är att byns syförening och söndagsskola under många år bidrog med en gåva till bönhusets underhåll.

1972

De två fotogenkaminerna, som användes för uppvärmningen före att den nuvarande elvärmen togs i bruk, fanns fortfarande kvar. Då dessa ansågs ha tjänat ut och troligen inte skulle komma till användning mer i bönhuset beslöt bönhusdelägarna att styrelsen skulle få sälja dem. Vidare skulle den betongplatta, som kaminen i stora salen stått på, tagas bort och en bokhylla i murnischen istället insättas.

Den mindre kaminen, som stått i biblioteket, såldes genom anbud under sommaren för 150,- kr. Anbudet på den större var dock för lågt för att godtas och fick bli kvar för att senare säljas under hand. Den såldes också sen under hösten för 100,-kr.

1973

Då den elspis som fanns i köksregionerna i lilla salen under en tid fungerat dåligt, beslöt man sig för att inköpa en ny spis.

Även Maranata får ha möte i bönhuset.

Maranataföreningen i Norsjö hade anhållit om att få hålla sina möten i bönhuset. Utan någon längre debatt beslöt årsstämman tillmötesgå denna önskan och upplåta bönhuset en eller två gånger per år för deras religiösa möten.

Enligt årsmötesbeslutet den 1 maj bestämdes det att bönhuset skulle ommålas utvändigt sommaren 1973. För att hålla nere kostnaderna skulle man i största möjliga utsträckning försöka värva frivillig arbetskraft till målningen. För denna målning förbrukades under sommaren 120 liter rödfärg och 10 liter vit färg för detta ändamål.

1974

Vid ett styrelsesammanträde i januari 1974 var man enig om att en invändig målning i bönhuset, och då i första hand hallen och biblioteket, började bli aktuellt. Då detta arbete redan innan årsstämman i maj blivit utfört, fick styrelsen ytterligare förtroendet att fortsätta ommålningen av övriga utrymmen som behövde åtgärdas. Detta under förutsättning att lämplig målare gick att anlita, samt att det hela kunde ordnas ekonomiskt.

Under året fick man in 1850,- genom försäljning, servering och penninggåvor till förmån för bönhuset, från syföreningen 500,- samt lokalhyror och driftsbidrag ca 900,-

1975

Lokalfrågan för den aktiva förenings- och ungdomsverksamhet i byn hade vissa gånger varit rätt brydsam. Man hade därför haft funderingar på att eventuellt kunna använda sig av något utrymme i bönhuset. Men från styrelsens sida var man angelägen om att inte göra alltför stora avsteg från avsikten med en gudstjänstlokal, och gjorde därför ett uttalande om att bönhusets lokalerna endast skulle upplåtas i samma utsträckning som tidigare.

1976

Årets önskelista för bönhusets underhåll och förbättringar omfattade många punkter, bl.a. ommålning av båda salarna samt eventuellt ett nytt yttertak. Det sistnämnda måste snart åtgärdas då teglet på sina ställen visat sig vara hårt anfrätt. Men då ett nytt yttertak av plåt troligen skulle bli ganska dyrbart fick detta i första hand anstå till dess en utförlig kostnadsberäkning gjorts.

Tack vare de rätt stora minnesgåvor som under senare år skänkts till bönhuset, föreslog styrelsen att från dessa medel borde en del ändringar längst fram i bönsalen göras. Man ansåg att estraden skulle sänkas till vanlig trappstegshöjd och byggas ut till tvärs över hela salens bredd samt beläggas med en heltäckande matta. Dessutom var det lämpligt anskaffa ett altarbord som skulle ställas under altartavlan. På detta bord kunde ett enkelt träkors, bibel, dopskål, ljusstakar och eventuellt blommor placeras. Slutligen kunde predikstolen göras något mindre än tidigare och ställas en bit vid sidan om altarbordet.

Årsstämman ställde sig positiv till de föreslagna åtgärderna framme på estraden, i synnerhet med hänsyn till gåvans art, som synligt minne av givarna, och gav styrelsen i uppdrag att vidareutveckla alternativen.

Den första kostnadsberäkningen för ett nytt yttertak och ommålning av de båda salarna lydde på sammanlagt 20.600,- kr. Sedan styrelsen i oktober 1976 tagit del av utredningen beslöt man om möjligt utföra de planerade arbetena under kommande år. Bidrag för detta skulle sökas hos Församlingen kyrkokassa.

Byte av försäkringsbolag

Som framgått tidigare var brandförsäkringen för bönhuset tecknat hos försäkringsbolaget Ansvar med ett försäkringsbelopp på 158.000,- på byggnad och 11.000,- för lösöre. Årspremien var 270,- kr. Nu ansåg styrelsen att försäkringen var för låg och beslöt höja den till fullfärde. Men innan detta gjordes borde man undersöka om det eventuellt fanns något annat bolag som hade fördelaktigare försäkringar. Det var närmast försäkringsvillkoren från Länsförsäkringar man ville inhämta.

Sedan de infordrade uppgifterna från Länsförsäkringarna kommit beslöt styrelsen säga upp nuvarande försäkringen med Ansvar och istället acceptera Länsförsäkringarnas förslag där fullvärdesersättningen för bönhuset var på 375.000,- och lösöret värderades till 30.000,- kr.

Den ansökan om bidrag från Norsjö församling för yttertak och invändig målning, hade remitterats med motivering att dessa bidrag skulle sökas hos den borgerliga kommunen. Detta kunde dock styrelsen inte riktigt godta då man menade att en bönhuslokal som huvudsakligen används för kristen verksamhet i första hand borde stödjas av kyrkoförsamlingen och ansåg därför att ansökan skulle omprövas av kyrkorådet.

Årshyran för bibliotekslokalerna ökades från 360,- till 1000,-. Beloppet höjdes sedan år 1977 till 1300,- vilken den också fortfarande är.

1977

Den kostnadsberäkning, som Bo Eriksson och Roland Brännström under fjolåret gjort, beträffande ett nytt yttertak samt invändig målning, måste kompletteras innan bidragsansökan till kommunen gjordes. Dessa skulle nu vidtalas igen för att granska och eventuellt omarbeta den tidigare gjorda beräkningen.

Den nya kostnadsberäkningen kom sedan att uppgå till på 25.170,- kronor och med bl.a. detta som underlag beslöt man hos Fritidsnämnden i Norsjö söka ett s.k. upprustningsbidrag.

Då det tidigare, från en del äldre och hörselskadade, framförts önskemål om en ljudförstärkning i en eller annan form, beslöt man nu även söka ett utrustningsbidrag. Bilaga till denna ansökan var ett av Memoteknik upprättat förslag till en ljudförstärkaranläggning i stora salen

Nytt yttertak och ny estrad

1978

Det blev flera styrelsesammanträden under våren 1978. Vid det första i februari kunde man konstatera att ett kommunalbidrag hade beviljats med 30% av kostnadsberäkningen för yttertaket och den invändiga ommålningen i bönhuset.

Vad gällde läggningen av yttertaket beslöt man anlita Ture Eriksson som arbetsledare. Man hoppades också kunna påbörja detta arbete i slutet av april eller så snart det var lämplig väderlek.

Offerter på Plannja takplåt infordrades från Steinwalls, Lantmännen och Anton Erikssons i Kvarnåsen. Det blev Steinwalls med lägsta offerten som fick leverera plåt, spik, vägg- och takstegar samt snörasskydd på södra sidan av taket.

Då det trots det kommunala bidraget återstod ca 17.600,- för att täcka den beräknade kostnader av de arbeten som skulle utföras, behövdes det ytterligare insatser. Styrelsen beslöt därför lägga ut listor där man vädjade till bönhusdelägarna och övriga bybor om penningmedel eller frivilliga arbetsinsatser.

Innan den planerade omändringen av podiet längst framme i bönsalen slutgiltigt fastställdes, beslöt man sig för att göra en studieresa och titta på ett antal bönlokaler inom kommunen och eventuellt i angränsande Skellefteå socken, för att få nya tips för de ändringar som planerats.

Efter den utflykt, som senare gjordes en eftermiddag och då fyra bönhus besöktes, var man ense om att följa den inredningsstil som fanns i EFS bönhuset i Renström. Även i detta arbete med inredningsdetaljerna skulle Ture Eriksson anlitas som arbetsledare.

Under år 1978 rustades således bönhuset upp för en beräknad kostnad av ca 32.000,- Utvändigt var det yttertaket som fick sig en välbehövlig ansiktslyftning. Där riktades taket först innan den nya stålplåten lades på.

Invändigt hade estraden i stora salen byggts ut och försetts med heltäckande matta. Fönsterna på västra väggen ovanför estraden hade klätts in och hela väggen tapetserats med textiltapet. Ny predikstol och nytt altarbord hade anskaffats liksom nya gångmattor. Dessutom hade väggar, tak och all inredning i både stora och lilla salen målats om.

För att täcka kostnaderna för den gjorda upprustningen hade man fått bidrag från kommunen med ca 8.500,- . Av minnesgåvor efter avlidna bybor hade använts 6.000, försäljning för bönhuset gav 5.000,- penninggåvor från syförening och enskilda m.m. hade gett 4.000,- . Dessutom hade predikstol och en del annat byggnadsmaterial skänkts av enskilda. Allt detta jämte många timmars gratis arbete hade gjort att reparationerna kunnat göras utan att bönhusföreningen behövt sätta sig i skuld.

Efter Axel Forsberg, som under en lång tid innehaft vaktmästarsysslan för bönhuset och nu avsagt sig detta uppdrag av ålders- och hälsoskäl, utsågs Martina Larsson till ny vaktmästare.

Vigsel i Bönhus 1979. Brudpar Lena & Leif Brännström

Vigselförrättare fd. Rislidenbon Josef Brännström.

Altartavlan i bakgrunden har Henrik Brännström målat.

Ljudanläggning installeras

1979

Med ett bidrag på 5.000,- kr från byakassan och ett lån på 3.000,- kr ränte- och amorteringsfritt i 2 år beslöt årsstämman ge styrelsen i uppdrag att installera en ljudanläggning i bönhuset. Man beslöt även att listor för insamling av medel till denna anläggning skulle cirkulera bland byborna.

Det blev Hubert Jakobsson och Stig Larsson som fick på sitt ansvar att gå från hus till hus i byn med dessa insamlingslistor. Resultatet av denna rundvandring blev hela 4.430,- kr. Pengar som oavkortat gick till den ljudanläggning som senare installerades i bönsalen. Samma goda utdelning gav också den höstfest som ordnades där försäljningen och serveringen till förmån för bönhuset inbringade 3.390,- kr. Av det utlovade lånet behövdes därför endast 1.000,- kr utnyttjas.

Av de infordrade offerterna blev det sedan Landstingets Inköps Centrals pris på cirka 14.000,- kr som antogs.

Stämman gav även tillstånd att den släkttavla som Bror Emilsson sammanställt över Erik Jonsa släkten fick sättas upp i lilla salen.

 

Från verksamhetsberättelsen för år 1979 saxar vi följande

Lilla salen har upplåtits för byastämmor, studieträffar, föreningsmöten och sammanträden. Salen i övervåningen har liksom tidigare år disponerats av biblioteket.

35 religiösa möten hölls i bönhuset under året.

Vid många av dessa möten var Per Söderlund organist.

Söndagsskola hade hållits 15 gånger med Katarina Brännström som ledare.

Även ungdomarna hade varit samlade till arbetsmöten 15 gånger.

Torsdagskören och Plåtsaxarna från Norsjö hade haft konsert den 3 maj.

Den 18 aug. 1979 var det vigsel i bönhuset mellan Lena och Leif Brännström.

I övrigt hade en gemensam julfest för söndagsskolan och ungdomssamlingen anordnats.

 

 

Kassörer för bönhuskassan

1911 -1914 Jakob Lundgren och Per Abr. Lundgren

1915 -1946 Per Abr. Lundgren

1947 -1/5 1953 J O Forsberg

1953 -13/10 1954 Karl Forsberg

1954 -1979 Axel Forsberg

1980 - Kaleb Fällman

1980 - 1989

Hörselslinga och ramp för rullstolsbundna

1980

Den ansökan som gjorts hos Bostadsstyrelsen beträffande bidrag till hörselslinga och ljudförstärkaranläggningen i bönhuset och byggande av en ramp för rullstolsbundna m.m. hade återkommit på remiss till Norsjö kommun för yttrande. Ansökan beviljades senare och i april 1981 kunde man utkvittera ett välkommet 100%-igt upprustningsbidrag på 25.600,- kr.

Årsstämman beslöt att snöskottning för infarten vintertid och gräsklippning på bönhustomten sommartid skall ingå i bönhusskyldigheten för delägarna.

Ny infart

1981

Beslöts att en ny infart till bönhuset skulle utföras. Detta bl.a. med anledning av den handikappramp som bönhuset numera försetts med utmynnar mot östra gaveln av byggnaden.

Den gamla flaggstången hade knäckts under vintern Nu rapporterade den flaggstångskommitté, som sedan några år funnits, att en ny flaggstång var under utförande och att den skulle finnas på plats före midsommar 1981.

Barndop i Bönhuset juli 1981 när lille Stefan döptes

av f.d. Rislidenbon Kyrkoherde Josef Brännström.

Föräldrar Lena & Leif Brännström.

1982

En viss omredigering med förteckning över skötselbefattningar av Risliden Bönhus hade gjorts. Denna lista skall förvaras tillsammans med bönhusets övriga handlingar.

Man beslöt även att en turordningslista för bönhusskyldigheten skulle utlämnas till berörda jordägare.

40 religiösa möten har hållits under året. 13 barnsamlingar och ett barndop.

Under hembygdsdagarna i juli var bönhuset öppet för visning och man höll en gammal traditionell byabön i ett fullsatt bönhus med Joel Norberg som bönläsare.

1983

Då det tidigare framkommit synpunkter på den bönhusskyldighet som huvudsakligen "drabbar" jordägarna i byn ansågs en ändring av detta förhållande önskvärt. Men då det visat sig svårt ändra på turordningen så att även andra än markägarna fick denna bönhusskyldighet beslöt man att den gamla turordningen skulle bibehållas. Men man ville dock poängtera att alla som kände för det, gärna fick hjälpa till, då ändå bönhuset är till för alla bybor.

Trots att endast en liten mängd sopor sänds med sopbilen, måste man betala en förhållandevis hög avgift för denna service. Styrelsen hade tidigare anmärkt på detta till Norsjö kommun utan att få någon ändring till stånd. Nu beslöt man återigen att yrka på att denna kostnad nedsattes.

Tillfällig postlokal 1983

Medan Postverket ordinarie lokaler i byn reparerades, uthyrdes lilla salen till postlokal under några månader.

Från insamlade minnesgåvor efter avlidna Rislidenbor hade en dimmerbelysning inmonterats i bönsalen.

33 religiösa möten har hållits, ett barndop och ett flertal barn- och hobbyaftnar. Julotta hölls även i bönhuset efter många års uppehåll. Det var byns egna förmågor som svarade för detta, ett arrangemang som man hoppades skulle bli en tradition.

1984

Under året har infarten till bönhuset asfalterats samt gräsmattan kring asfalteringen insåtts. Nya dukar och gardiner har inköpts. Investeringarna har huvudsakligen bekostats av medel som syföreningen samlat in samt insamlade minnesgåvor och personliga gåvor och arbetsinsatser.

I samband med hembygdsdagarna i mitten av juli anordnades även byabön i bönhuset, som vanligt i en fullsatt lokal.

1985

På grund av den starka kylan under vintern har vattenledningen till diskbänken i lilla salen varit frusen. Då detta givetvis måste åtgärdas, så att inte samma problem återkommer, beslöt man göra en lucka i golvet för att komma åt att isolera ledningarna.

 

Det bestämdes även att byta ut fönsterna i biblioteket mot nya Etri-fönster, fortsätta arbetet med reparationerna av östra väggen till att även omfatta norra ytterväggen. Istället för den redan anskaffade ribben skulle denna utbytas mot lockpanel. samt göra en utvändig målning av bönhuset. Nytt IKS bidrag skall sökas för de planerade arbetena

Vigslar i bönhuset

Följande par är vigda i Rislidens bönhus:

I början av 1900-talet Sara och Oskar Jonsson, Barliden

1928 Frans och Svea Jacobsson, Risliden

1962 Anita och John-Enar Lindberg, Norsjö

1962 Dubbelbröllopet Maddy och Jakob Ekman, Forsholm

och David och Maj-Britt Lindström

1968 Gerd och Kurt Nordin, Västerås

1979 Leif och Lena Brännström, Risliden

 

1986

Ett ekonomiskt bidrag från Rislidens byamän med 13.000,- hade beviljats till den fortsatta upprustningen av bönhuset.

Av verksamheten i bönhuset för år 1986 kan nämnas följande:

Religiösa möten 26 stycken varav en byabön under sommaren.

Barntimmen 11 gånger

Sångövningar 15 gånger

Biblioteket har haft öppet vid 50 tillfällen samt byastämma, vägstämmor och övriga föreningssammanträden. Summa 110 sammankomster under året.

Rislidens EFS 1906 - 1986

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Släkten följa, släktens gång.

Aldrig förstummas tonen från himlen.

I själens glada pilgrimssång.

Den 5 mars 1906 bildades De Ungas förbund /DUF/ i byn. Enligt det första protokollet leddes mötesförhandlingarna av predikant O Moritz. Sedan man bestämt att föreningen skulle heta De Ungas Förbund i Risliden antogs enhälligt DUF:s stadgar och man beslutade även att omedelbart ansluta sig till DUF:s förbund i Stockholm.

Till föreningens förste ordförande valdes AW Söderlund, v.ordf. Jonas Bränström, sekr. Kallista Norén och kassör J A Forsberg. Redan den 25 mars samma år hade AW Söderlund avsagt sig ordförandeskapet och i hans ställe valdes J A Forsberg.

Den 2 december 1906 blev Hilda Lidén ny sekreterare efter Kallista Norén som avflyttat från orten. Enligt protokollsboken hade föreningen en livlig verksamhet under de första åren. Medlemsantalet vid starten var 43. Året efter ökade antalet ytterligare med 13 och blev då 56 medlemmar.

Men så hände något. Efter oktober 1909 skrevs inga protokoll förrän nästan 20 år senare Byabönen hade dock under den här tiden fortsatt som vanligt.

Den 7 april 1929 beslöt man sig för att återuppliva den gamla DUF föreningen. Antalet medlemmar 1930 var 39 personer.

Det var en mycket livlig aktivitet under de följande åren. Man hade regelbundna symöten och man anordnade de gamlas dag. 1931 beslutade man sig om att börja med söndagsskola där det som mest var 55 elever och 6 söndagsskollärare. Söndagsskolan fortsatte fram till 1966 då verksamheten övertogs av Norsjö församling.

År 1935 bildades en juniorförening för ungdomar mellan 12 - 18 år med Ella och Josef Brännström som ledare I början av 1940 talet hölls även ett juniorläger med många deltagare från olika platser inom kommunen. Ledare för detta läger var Ragnar Johansson, som även medverkade vid 80 års jubileet 1986.

1962 bytte föreningen namn till Rislidens EFS missionsförening och samma år söktes medlemskap i riksförbundet. Föreningen har varit vilande under två perioder under 50- och 70-talet. Dels mellan åren 1951 - 1960 och dels mellan 1970 - 1977. Under dessa år har kassabok förts och insamlade medel redovisats.

Föreningens ordförande har under dessa år varit:

1906 AW Söderlund

1906 - 1908 J A Forsberg(även byapräst)

1909 J A Nilsson

1929 - 1932 Maria /Maja/ Brännström

1933 - 1951 Edvard Persson(även byapräst)

1960 - 1966 Conny Nyström

  1. Edvin Eriksson

    1968 - 1970 Per Söderlund

    1977 - 1981 Per Söderlund

1982 - 1986 David Brännström

Under de senaste åren har medlemsantalet stadigt minskat. I dag (1986) har föreningen endast 10 medlemmar. Medelåldern är hög och man kan fråga sig hur länge föreningen skall kunna fortsätta sitt arbete. Det vore mycket tragiskt om föreningen skulle dö, för den har sin givna uppgift här i byn. En betydande del av den kristna verksamheten här sker genom EFS föreningen. EFS har ungefär 20 möten varje år här i bönhuset och de kollekter som samlas in går oavkortade till EFS verksamhet, framförallt inom missionsarbetet.

Ovanstående redovisning om EFS föreningen i Risliden, är till största delen ett sammandrag av en historik, som David Brännström gjort i samband med föreningens 80 års jubileum år 1986.

 

Ur 1987 års verksamhet ser vi att:

1987

Barn- och hobbyaftnar har pågått 31 gånger

Körsången har haft 10 övningar.

Julfest

20 religiösa möten

Biblioteket har haft öppet 42 kvällar

Etapp 2 betr. brädfordring och isolering har avslutats under året.

1988

Målningsarbetet av ytterpanelen utfördes, därefter såldes överblivet virke efter reparationerna genom anbud.

Under hembygdsdagarna hölls byabön den 10 juli i samband med bönhusets 90-års firande. Lokalen var fylld till sista plats.

1989

En förteckning av föremål och inventarier i bönhuset ansågs nödvändig om en brand eller annan skadegörelse skulle inträffa. Sigurd Lindström och Martina Larsson fick stämmans uppdrag att videofilma nämnda föremål. Filmen skulle sedan förvaras i Rislidens byaförenings arkivskåp i Norsjö.

 

Ur bönhuset verksamhetsberättelse hämtar vi följande:

Kyrkan, EFS och frälsningsarmén har haft tjugo möten.

Körsång har övats vid tio tillfällen.

Barn- och hobbyaftnar, trettiåtta träffar. En julfest.

Ett barndop

Biblioteket hållit öppet 42 kvällar.

Byastämma, fiskevårdsstämmor och vägstämmor med flera föreningar har haft tretton sammankomster.

Per Söderlund organist efter J. O. Forsberg

Bönhusstyrelsen efter 1947

1947 - 1950 Johan-Olof Forsberg, Olof Eriksson och Arvid Brännström

1951 - 1952 Olof Eriksson, Johan-Olof Forsberg och Vilmer Gustafsson

1953 - 1954 Olof Eriksson, Vilmer Gustafsson och Karl Forsberg

okt. 1954 Arvid Brännström, Ella Brännström och Axel Forsberg

1955 - 1956 Arvid Brännström, Ella Brännström, Axel Forsberg, Hilding Brännström och Martina Larsson.

1957 - 1970 Arvid Brännström, Hilding Brännström. Edla Eriksson, Axel Forsberg och Martina Larsson.

1971 - 1974 Hilding Brännström, Axel Forsberg, Martina Larsson samt David och Irma Brännström

1975 Hilding Brännström, Axel Forsberg, Martina Larsson, Irma Brännström och Jan-Olov Brännström

1976 - 1979 Axel Forsberg, Sten-Ivar Lundgren, Martina Larsson, Irma Brännström och Jan-Olov Brännström

1980 - 1984 Martina Larsson, Sten-Ivar Lundgren, Kaleb Fällman, Irma Brännström och Jan-Olov Brännström

1985 - 1998 Martina Larsson ordf., Sten-Ivar Lundgren v.ordf., Kaleb Fällman kassör Margareta Brännström sekr. och Irma Brännström ledamot.

 

 

1990 - 1998

1990

Årshyran för biblioteket har varit oförändrad 1.300,- sedan år 1977 och nu ansågs det befogat med en viss hyreshöjning. Men innan någon höjning hunnit begäras beslöt man sig för att tillsvidare avvakta. Man befarade nämligen att en begäran om högre hyra istället kunde leda till en viss neddragning av biblioteksverksamheten.

Listan över nya turordningen för skötseln av bönhuset antas

Årsstämman beslöt ordna uppsättning av en ny flaggstång. Den gamla såldes för 100 kr.

1991

Under hösten 1991 fick bönhusföreningen en skrivelse från Fastighetsregistreringsmyndigheten. på Länsstyrelsen med förslag om namnändring.

När lagfartsbeviset utfärdades 1909 hade bönhustomten, fått fastighetsnamnet Bönhusbacka 1:1. Nu ville man emellertid från myndigheternas sida ändra detta till Risliden i det nya fastighetsregistret. Bönhusföreningen ville dock ha kvar det gamla namnet då man ansåg att det fortfarande var ett mycket lämpligt namn med tanke på bönhusets plats. De begärde därför att namnet Bönhusbacka nr 1 även i fortsättningen skulle vara kvar i det nya fastighetsregistret, vilket också myndigheterna godtog.

 

I verksamhetsberättelsen för 1991 kan man se att 106 sammankomster hade hållits i bönhuset under året. Det var hobby och barnverksamhet vid arton tillfällen, sjutton religiösa möten och ett barndop och ett musikkafe. Körsångövningar och studiecirklar fjorton gånger och tretton föreningsstämmor och sammanträden. Biblioteket hade haft öppet fyrtiotvå kvällar.

Barn och Hobbyaftnar i Bönhusets lilla sal

 

1992

Även år 1992 hade bönhuset utnyttjats flitigt. 113 sammankomster är noterade, men då hade man också haft öppet hus under tiden 19 mars till den 21 april för en utställning av ritningar och förslag om bostäder i Risliden.

1993

Golvet i lilla salen har börjat luta en del och borde därför riktas och omläggas. Man beslutade därför att förslagsvis söka bidrag till ett ALU-jobb för att få golvet åtgärdat. .

1994

Frågan om bönhusets lilla sal får användas som sommar kafé under någon vecka, bifölls. Kollekten till bönhuset vid byastämman inbringade 702,- kr.

1995

Det enda som förutom sedvanliga val förekom vid 1995 års årsstämma var det att man beslöt att östra gavelväggen skulle ommålas under sommaren.

1996

Från Norsjö församling har 1000,- erhållits och genom övriga insamlingar och minnesgåvor 15,088,- kr.

Då man gärna såg att flera ungdomar kom med i bönhusverksamheten och dess traditioner, föreslogs det att man eventuellt kunde tänka sig någon form av kursverksamhet inom detta ämnesområde.

1997

År 1998 blir bönhuset i Risliden 100 år. Årsstämman var helt enig om att denna händelse lämpligen bör firas någon gång under sommaren 1998.

Under år 1997 pågick det en rad aktiviteter i bönhuset.

Förutom en antal religiösa möten hade man även musikkaféer (kyrkan samt länkarna i Norsjö), en målarkurs, musikkurs, barn och hobbyaftnar, majstämma, informationsträff om byns fortsatta utveckling, födelsekalas, barndop samt sedvanlig biblioteksverksamhet.

1998

Styrelsen beslutar att en dokumentation sammanställs inför bönhusets 100-års jubileum. Man hoppas även att Norsjö församling bidrar med något eller hjälper till med denna dokumentation.

 

Böneläsare Joel Norberg vid byabönen söndagen den 5 juli 1998

 

Sammanfattning

Etthundra år har gått sedan Rislidens bönhus togs i bruk första gången. Både exteriören och interiören har förändrats och förbättrats under åren och alltjämt erfordras underhåll.

Men genom våra förfäders arbetsinsatser och penningbidrag trots knappa omständigheter, har vi fått ett arv som förpliktar och är väl värt att vårda och förvalta.

 

Av protokolls- och kassaböcker framgår det, att utöver sedvanligt underhåll av bönhuset har det dessutom ofta förekommit reparationer av varierande omfattningar. Allt detta har vittnat om ett starkt känslomässigt engagemang från byborna för att vidmakthålla och förbättra en gemensam samlingslokal som också är en prydnad för byn.

Här följer en liten sammanfattning över en del av det som hänt under bönhusets hundraåriga tillvaro.

Viktiga årtal

1896 Beslutas om ett bönhusbygge

1898 Bönhuset är byggt

1906 Rekapitulerat protokoll

1909 Lagfartsbevis

1911 Kungörelse om flaggningen

Mötesprotokoll och kassabok börjar föras

1913 Oljemåla stora salen E Eriksson kr 35,-

Rödfärga bönhuset

1916 Ny kamin

1918 Skall bönhuset överlåtas och bli enbart ett skolhus?

1919 Elström från byns kraftstation

1921 Prutning av "ljuspriset"

1926 Karl Brännström erbjuder gratis mark till skolhustomt

1927 Nytt spåntak norra sidan. Ingen hyreskostnad för blåbandsföreningen

1928 Rep. av fönsterinfattningar V Eriksson kr 60,-

1930 Nytt spåntak södra sidan JO Forsberg kr 84,-

Skolan sagts upp från den 1 juli 1930 men får fortsätta två år till

1932 Skolan flyttar från bönhuset

1933 Gruskörning Arnold Eriksson

1934 Den stora reparationen. Ingången flyttas till södra sidan

1935 Fortsätter med rep. och målning i bl.a. stora salen

1936 Estrad över hela västra kortväggen Abr. Lundgren

Ny talarstol o 26 nya bänkar Hj. Fällman

Debattglad bönhusstämma

1937 Ytterbrädfordring PE Persson

1938 Utvändig målning PJ Brännström

Plantering buskar o blombänkar

1946 Elström från Skellefteå kraftverk

1947 Per Abr. Lundgren slutar i bönhusstyrelsen

1949 Nya fönster och brädfordring av ytter-

väggarna Harald Sjölin

Kvinnligt arbetsutskott

1950 Vissa utv. reparbeten, yttertrappa

1951 Rödfärgning utvändigt

1952 Byggnadsarab stora salen Joh. Lundgren 2370,-

1953 Vaktmästare utses

1954 Målning stora salen samt bänkar Ragnar Holmqvist

Vävkursens vara eller icke vara

1955 Norsjö kyrkokassa beviljat bidrag med 10.000,-

1956 Rep. av lilla salen samt vindsutrymmet Svante Eriksson

Filadelfia i Norsjö får tillåtelse att hyra bönhuset.

Skolan hyr vindsrummet för pojkslöjd.

Beslut om inmontering av oljekaminer

Folkbiblioteket hyr vindsrummet i bönhuset

1957 Målningsarbeten efter senaste reparationen Gustaf Boman

1958 Nytt golv i rummet i övervåningen.

Ny tomtreglering

Återinvigning av Rislidens bönhus den 2 nov. 1958

1960 Avgiftsfri uthyrning för religiösa möten

1963 Ändrade flaggrutiner

1964

Ingen stadgeändring beträffande bönhusdelägare kontra bönhusföreningen.Ny orgel

1967/1969

Elvärme, vatten och avlopp, målningsarbeten.Rislidens GDV betalar elströmmen till ute granen.

1973

Även Maranata får ha sina möten i bönhuset. Utvändig målning

1978

Nytt yttertak och ny estrad.

1980

Hörselslinga i bönsalen och utvändig ramp för rullstolsbundna.

1981

Ny infart

1983

Uthyrning av lilla salen till tillfällig postlokal.

1988

Målning av ytterpanelen.

1989

Videofilmning av inventarierna.

1990

Ny turordningslista för skötseln av bönhuset.

1991

Fastighetsnamnet Bönhusbacka 1:1 kvarstår.

 

Källmaterial:

Protokollböcker, kassaböcker och vissa verifikat

Gamla tidningsurklipp.

Fotografier och gamla ritningar

Mikrofilm

Av tidigare gjorda publikationerer återfinns:

Risliden förr och nu

Jacob Annersa i Risliden

Norsjöboken

Liten historik om Norsjöbygden

Norsjö församling 1811 - 1911

Liggare över befattning som skollärare

Om folkundervisningen i Norsjöbygden

Vi som deltagigt i dokumentationen om bönhuset är:

Bakre led: Hubert Jakobsson (1923), Anders Eriksson (1925), Kaleb Fällman (1929), Sverker Lindström (1936), Sten Ivar Lundgren (1933)

Mitten rad: David Brännström (1926), Einar Jakobsson (1931) krönikör, Emil Jakobsson (1929)

Sittande: Margareta Brännström (1931), Elsie Lide´n (1922), Martina Larsson (1918)

Dessutom har Johnny Andersson varit "vår" fotograf

Hans Nygren hjälpt oss med redigering, datahanteringen av bilderna m.m.

 

 

 

 

Fler artiklar...

  1. Byastadga