Bönhusförening bildas

Bönhusförening bildas
Vi vet att det var från i början på 1850-talet, som den vanliga söndagsbönen, med några smärre undantag, började hållas på söndagarna i hemmen i Risliden. Man började då klockan 11 "bonntid" vilket närmast motsvarar vanlig sommartid i dag. Den tiden var det mest solen man hade att rätta sig för att veta hur mycket klockan var slagen. Därför förekom det ofta att ett solmärke fanns inskuret i fönsterposten i många hem.
För att det skulle bli rättvist med bönskyldigheterna blev det ordnat så, att ägaren till ett tunnas skattehemman hade bönskyldigheten ett år, ägaren till ett halvt tunnas hemman ett
halvt år osv. Med "bönskylda" menades då att hålla lokal för söndagsbönen, eventuellt bönkaffe samt kost och logi för de predikanter som besökte byn.
Det har varit många bönpräster och klockare i byn under årens lopp. Den förste bönläsaren var från Adamsgård, Burträsk socken och torde ha varit Adam Rusk (f. 1791). Hans bibel finns fortfarande kvar i bönhuset. Enligt en intervju 1956 med den siste‌ bönprästen Edvard Persson var det sonen Aron Rusk (f. 20 sept. 1820) som började som bönläsare i byn i början av 1850-talet. Många gånger var det nog inte så lätt att to sig fram den 6 kilometer långa stigen från Adamsgård till Risliden, i synnerhet på vårarna. Men "Rusken" gick gärna varje söndag för att "läsa böna" och det gjorde han utan annan ersättning än det må1 mat som bjöds honom. Det berättades att vid något tillfälle fått ett par skor. För att spara på skosulorna gick han därför barfota och tog på sig skorna först när han kommit fram till byn.
Efter Aron Rusk tog Nils Fällman i Risliden vid och efter honom Per Orsa, som var byapräst till strax före sin död 1892. Per Orsa hade en mycket god sångröst och var även s.k. uppsjungare vid byabönen. För den skull inköptes ett psahnodikon, som han lärde sig spela på. Efter Per Orsas död blev det en 23 årig dräng i byn vid namn Johan Gustaf Nilsson som tog vid och läste bönen till 1900, då han flyttade från byn.
De närmaste åren därefter var det ett flertal bybor som turades om med bönläsningen, bland dem J A /Janne/ Forsberg som var byapräst till år 1928 då han efterträddes av Per-Orsas sonson P. Edvard Persson. Edvard Persson fortsatte att läsa söndagsbönen till 1957 då han på grund av försämrad syn måste sluta. Han var då 77 år gammal och därmed upphörde också bönläsartraditionerna i byn. Förutom högmässotexten läste han bl.a. Hammarstens predikningar i tre omgångar. Troget hade han läst söndagsbönen sittande på en speciellt hög stol, som fortfarande står kvar längst framme i bönhuset.
Åren 1892 - 1900 var Katarina Persson "uppsjungare" i byn. Några år efter bönhusbyggandet inköptes den första orgeln och fram till 1906 sköttes klockarsysslan av Jonas Brännström. Hans son Per (f. 1892) var mycket musikalisk och han var klockare efter sin far men dog endast 20 år gammal. Per var bara omkring nio när han första gången spelade på en gudstjänst i bönhuset. Efter 1912 blev det en del ombyten i klockarsysslan. Flitigast var nog Alma Andersson. Hon spelade till 1915 då J O Forsberg (f. 1898), son till Janne Forsberg tog vid, och var byns klockare och körsångledare ända till senare delen av 1940-talet.
Efter Johan Olof blev det slutligen Per Söderlund och i viss mån Ella Brännström som svarade för de musikaliska inslagen vid gudstjänsterna i bönhuset.
Förr fanns det som sagt både skrivna och oskrivna bestämmelser för allmogen, om skyldigheterna att bevista gudstjänster. Sedan Norsjö blivit egen församling och kommun ingick det vanligtvis att göra minst två kyrkobesök där per år. Dessa inföll då vid de så kallade. bönhelgerna höst och vår.
För många var deltagandet i nattvardsfirandet det angelägnaste, medan det för andra även fanns övriga ärenden som kändes viktiga att få uträttade. Dessutom var det ju inte oväsentligt att få träffa annat folk än de som fanns hemma i byn. Kyrkhelgerna i Norsjö hade därför i det avseendet en viktig social funktion. Det sistnämnda gällde inte minst ungdomarna från de olika byarna, som nu helt legitimt fick tillfälle att träffas med de följder det kunde få. Men vilka bevekelsegrunder som än gällde för Norsjöresan, ingick åtminstone ett kyrkobesök som självklart för de allra flesta under bönhelgen.
Allt eftersom folkmängden ökade i Risliden och den omgivande trakten, blev också behovet av en särskild bönlokal alltmer uppenbar. På somrarna gick det vä1 rätt bra, för då fanns det alltid ouppvärmda utrymmen, som kunde tas i bruk. Men på vintrarna började det bli besvärligt när barnkullarna ökade och utrymmena i kök och salar minskade. En annan bidragande orsak till att det behövdes en samlingslokal var kravet från myndigheterna om en utökad skolundervisning.
En ambulerande folkskoleundervisning hade börjat i Risliden under 1850 talet och socknen indelats i tio läsrotar. Men däremot var det dåligt ordnat med småskoleverksamheten inom kommunen. 1866 års kyrkostämma i Norsjö beslöt därför att inrätta två småskolor. Beslutet kunde dock inte fullföljas för vid 1868 års kyrkostämma finns det antecknat:
"I avseende till den rådande fattigdomen och förtrycket inom Församlingen, förorsakade av flera på varandra följande missväxt år, utbådo sig sockenmännen att få uppskjuta åtminstone denna termin med inrättande av de redan 1866 beslutade småskolorna, förklarande sig beredvilliga att själva under tiden med all flit undervisa sina barn i stavning och innanläsning, så att lärarna i de egentliga folkskolorna skulle slippa emottaga abc-darier. "
Hittills hade den flyttande folkskolan i Risliden varit inhyst i något ledigt utrymme på någon gård, men med ökad skolplikt ökade också kraven på rymliga skollokaler. Den nuvarande ordningen räckte inte till, och trots den bistra realitet de flesta bybor levde i började man alltmer inse nödvändigheten av en särskild samlingslokal i byn. Det skulle i första hand vara ett bönhus men också en lokal där skolan kunde inhysas, även om det sistnämnda var med ett viss mått av nödtvång.
Byborna bygger bönhuset
Vid ett möte i oktober månad 1896 bestämde sig byamännen i Risliden om att bygga en bönhuslokal i byn. Ett talesätt om att "kyrkan skall ligga mitt i byn" kom verkligen till sin rätt i detta fall, för platsen man bestämde sig för är än idag något av byns centrum. Tomtmark inköptes därför efter en tid av bonden A W Söderlund för det facila priset av 30 kronor.
En byggnadskommitté bestående av A W Söderlund, Jakob Lundgren och O A Lundgren utsågs. Varje bonde inom byn kunde, med vissa restriktioner, ingå som delägare i bygget. /Samma restriktioner gällde under många år även beträffande de samfund som fick nyttja lokalerna./
Huset skulle naturligtvis uppföras av timmer och man enades om måtten 17,0 x 9,5 meter och med två salar i nedre delen.
Sommaren 1897 gjordes grundgrävningen och därefter vidtog timringen och övriga byggnationer. Arbetet utfördes av ett arbetslag med Jonas Andersson, Storliden (Storli-Jonk) som byggbas. Enligt Edvard Persson ingick, förutom en del hantlangare, även O. Falk, Rönnfälla, K. Sjöstedt, Pjäsörn och J.F. Liden, Risliden som träarbetare i arbetslaget.
 
En bönhusbild från 1920 talet
År 1898 var arbetet färdigt och man kunde börja använda sitt bönhus. Något exakt datum på när bönhuset första gången togs i bruk har vi inte kunnat hitta. Men vi utgår dock från att invigningen hölls på sommaren 1898 och att dåvarande kyrkoherden i Norsjö, Johan W Söderström var en av officianterna.
Här följer en avskrift av ett rekapitulerat protokoll från 1906.
Rislidens byamän hade i oktober månad 1896 sammankommit för att överenskomma att uppföra en bönhuslokal i byn och beslöt därvid:
1; att inköpa tomt av hemmansägaren A. W. Söderlund,
2; att anskaffa lämplig ritning
3; att frivilliga bidrag skulle insamlas
4; valdes en byggnadskommite, bestående av hemmansägaren A.W Söderlund, Jakob Lundgren och O.A. Lundgren.
5; att det stode fritt för varje bonde inom byn att anmäla sig såsom deltagare i bygget för byggnadsdirektionen på nedannämnda villkor.

§ 1.
Varje hel lott i byggnaden skall anses utgå från 'h tunna skatt, där ej annorledes bestäms, för vilket skattetal delägaren vore skyldig att deltaga i bygget till detta bleve färdigt och även för framtiden deltaga i underhållet av detsamma.

§ 2.
Lokalerna skulle endast få upplåtas för Lutherska predikanter eller för sådana, som vore vitsordade av eller utsända från Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

§ 3.
Då intet skolhus funnes i byn, skulle skolan, oaktat huset uteslutande byggdes för bönesammankomster, få tillsvidare inlogeras i detsamma, så länge den ej vore till hinder för det avsedda ändamålet, men om skolan komme att göra intrång, skulle den från bönlokalen avlägsnas.

§ 4.
Att lott i byggnaden med rättigheter och skyldigheter skulle gå till det hemman, vars innehavare tecknat sig såsom delägare i byggnadsföretaget, när denne antingen doge eller överlåte hemmanet åt annan person.

§5.
Att endast de som tecknat sig för företaget eller deras rättsinnehavare skulle anses äga och disponera byggnaden.

§6
Vid angelägenheter som röra byggnaden och vartill alla delägare blivit kallade, varje innehavare av hel lott för talan och utövar rösträtt med 12 röster, av 2/3 lott likaledes för talan och utövar rösträtt med 8 röster, innehavaren av 1/4 lott likaledes för talan och utövar rösträtt med 3 röster, och om lotterna skulle komma att uppdelas i proportion därefter.
Underkastande sig dessa villkor anmälde och tecknade sig såsom deltagare i företaget byamännen, hemmansägare P. O. Nilsson och N.J. Nilsson för vardera en halv lott, Anton Andersson för en hel lott, Jakob Lundgren för en hel lott, Olof Bränström och P.J. Bränström för vardera två tredjedels lott, Henrik A. Johansson med tillåten inskränkning för sitt skattetal med en och en halv lott, A. W Söderlund för en hel lott, O.A. Lundgren för en hel lott, A. F. Forsberg för tre fjärdedels lott, J.A. Fällmans änka för en hel lott Jakob Andersson för en hel lott, E.E. Eriksson för en hel lott, J. O. Andersson för en hel lott och Jonas Bränström för en hel lott.